Sjöfart

Sjöfart

Om sidan

För alla som har eller haft någon anknytning till sjöss, och vill dela med sig av sina minnen till andra. Om ni vill skriva in eran historier kan ni maila till mig så ansluter jag er till Bloggen. Ni kan bjuda in andra som ni vill ska skriva här, det måste finnas oändligt med episoder och händelser som Ni har varit med om under eran resor runtom i världen.

Sjösidan. skapad av Harry Honkanen sjösidan

Välkommen till Sjökultursällskapet Bokanjärerna.
Bokanjarerna.se kommer att växa mycket under året så kom snart tillbaka! www.bokanjarerna.se

Välkommen till Georg I. Hindersson webbplats!
www.hindersson.com

Välkommen till Krister Lummes hemsida.

Välkommen till Jörn Hammarstrands blogg: http://skipperstories.bloggsida.se


Välkommen till Ole Lundbergs blogg: http://ole-bloggboken.blogspot.com/


OBS!
Kontakta mig på följande mats@poetica.se om du inte vet hur du ska skriva in din historia.

Gästbok
Skriv några rader om vad du vill att jag eller någon annan ska läsa.


SJömanskyrkor.
New York

Don Pedro

Bengt LarssonPosted by Admin Tuesday, September 21 2010 16:52:37

Under min tid som 1Ma ombord på M/S California hade vi en gnist som kallades för Don Pedro. Han var svensk och bodde sedan flera år i BA. Som många utflyttare var han väldigt patriotisk när det gällde allt i det nya hemlandet. Detta gjorde att det var tacksamt att retas i all vänskaplighet. Man fick alltid en reaktion. Pedro var en mycket duktig gnist och skötte allt till stor belåtenhet för alla. När vi låg i BA och han kom lunkande på kajen för att törna till på morgonen såg han mer argentinsk ut än någon argentinare. Naturligtvis var han klädd i hatt och poncho. Vi blev goda vänner och brukade i mån av tid ha en sittning före lunch med argentinsk skinka, ost och vin. Jag brukade reta honom med att tjejerna i Rio, Santos och Montevideo var de bästa på La Plata. Han protesterade vilt men hade svårt att övertrumfa mig. Nu ska jag inte påstå att min erfarenhet av argentinskor var särskilt stor då kassan brukade vara ganska mager vid ankomst BA. Tillgångarna slösades i ovannämnda hamnar där jag oftast hade fast tjej.

Det blev lite lättare med ekonomin när en argentinska motorman började smuggla porr i olika former. Han brukade fråga mig och 2Ma Johan hur mycket vi ville satsa och sedan skötte han det hela och vi fick tillbaka vår insats med råge efter första natten i Santos. Peirano som han hette, skulle alltid ha stoptörn första efternatten så han kunde sköta affärerna. Det inträffade att någon överambitiös styrman försökte sabotera men de lyckades inte under min tid. En resa skulle Peirano växla de100-USD-sedlar han fått i ersättning för porren i Antwerpen, men kom tillbaka mycket besviken då banken beslagtagit allt då det var falska sedlar. Jag hade större tur då vi senare gick till Gdansk för varvsbesök där jag lyckades växla mina dollar. Det blev så mycket slotty att jag inte kunde göra av med allt fastän jag verkligen ansträngde mig varje kväll vi låg på varvet.

Till slut tröttnade Pedro på mina pikar och beslöt att överbevisa mig. En dag när vi låg i BA frågade han när jag hade stoptörn och lovade att ordna något extra på någon av mina lediga kvällar. Senare under veckan bestämde han att vi skulle ses på ett av hans stamställen nära bostaden. Jag duschade och dressade om till landgångskläder rejält nyfiken på vad kvällen skulle erbjuda.

Taxin stannade vid den adress som jag fått av Pedro och jag gick in på restaurangen. Där satt Pedro med 2st riktiga bombnedslag. Den ena var hans ordinarie älskarinna och den andra en väninna till henne. Måste erkänna att jag var inte så lite impad av tjejen som var inte bara snygg utan oxå mycket trevlig att prata med. Det blev mest stapplande sjömansspanska från mig och lite bristfällig engelska från henne men det funkade. Efter en stunds trevlig samvaro bröt Pedro upp med sin älskarinna(han var gift). Vi andra två tog taxi till en välkänd fiskrestaurang för att inmundiga en argentinsk fisksoppa(boullebais). Detta var på hösten så soppan både värmde och smakade mycket gott. Efter avslutad måltid skulle vi hitta på något mer då klockan bara var barnet med argentinska ögon sett. Strax innan midnatt. Det blev taxi till nyöppnade skyroom på Hilton nere vid hamnen. Entré’n var bombskadad efter ett attentat. Vid den här tiden(1974) var det mycket oroligt i BA. Väl uppe på skyroom kände jag igen orkestern som spelade. Det var 4st svenska killar och en argentinsk sångerska. Jag hade tidigare träffat dem på Johnsons Minne sidan om Svenska Kyrkan.

Det blev en trevlig fortsättning med mycket dans och snack med orkestern. Alltför snart blev det dags att dra sig tillbaka då jag skulle jobba nästa dag eller rättare sagt senare samma dag. Vi tog in på hotell och hade det mycket skönt innan vi somnade in. På morgonen skiljdes vi åt med löfte om att ses igen. Vid lunchen kunde inte Pedro hålla sig längre utan frågade mig hur kvällen/natten varit. Jag fick ju erkänna att det varit bra men riktigt hur bra talade jag inte om. Lite var jag ju tvungen att spara på berömmet så jag kunde fortsätta att skoja med Pedro. Efter välbehövlig vila under stoptörnsnatten som följde blev det faktiskt dacapo med tjejen. Där försvann alla mina möjligheter att reta Pedro då han genast fick reda på detta.

Det fanns fler fördelar med Pedro som gnist ombord. Nämnde man brasiliansk biff gick han i taket och försvarade den argentinska biffen. För att verkligen överbevisa oss ordnade han alltid asadokött och cherizzo korv från sin privata slaktare till våra grillpartyn. Både köttet och korven var utan konkurrens. Den cherizzo korv som de senaste åren sålts i Sverige är en mycket blek kopia. Det brukade bli ett party på utresan och ett på hemresan. Detta är minnen som aldrig glöms.

När jag slutade i Johnson-Line 1974 skildes våra vägar åt. För gott trodde jag, men där hade jag fel.

När jag flyttat till Rättvik engagerade jag mig i Medborgarskolan. En gång i slutet på 80-talet gick jag upp på expeditionen för att hälsa på. Där stod en kille och snackade med konsulenten. Efter att ha morsat och snackat ett tag kröp det fram att han varit i BA. Vid närmare kontroll hade han varit där med en svensk orkester några år. När han talade om tidpunkten förstod jag att det var hans orkester jag dansat till på skyroom i BA. Efter hemkomsten hade han drivit ett hotell med restaurang i norra Dalarna. Där hade han dekorerat med lite argentinska prylar, bla med utrustning som gauchos traditionellt använde. En dag hade en kortväxt gubbe med sällskap kommit som gäster i restaurangen. När gubben fick se gauchoutrustningen blev han eld och lågor. Det var naturligtvis Pedro som dykt upp och var på semester i Sverige. Det tog tid innan vi var färdiga med allt snack om gamla tider i BA.

Ytterligare några år senare satt jag i mässen ombord och läste Sjömanskyrkans tidning Ute och Hemma. En av artiklarna handlade om Pedro. Han hade nu flyttat till Uruguay och hade en ranch några timmars resa från Montevideo. Det fanns ingen adress till Pedro men jag skrev ett vykort adresserat till honom c/o Ute och Hemma. Det var spännande att se om det fanns svar när jag kom hem. Jodå, det fanns ett vykort från Pedro bland den samlade posten. Nu inledde vi ett regelbundet brevväxlande kompletterat med vykort. Efter ett par år flyttade han till Sverige igen. Av alla platser valde han Vallvik. Detta var bra då det var ett överkomligt avstånd för mig. Han hade börjat spela nyckelharpa och var med i ett folkmusiksällskap.

Norr om Rättvik ligger en liten by som heter Bingsjö. Under en helg varje sommar invaderas byn av spelmän av olika slag och besökare. Alla instrument finns representerade. Pedro och jag bestämde träff vid nästkommande stämma. Turligt nog hade jag ledigt så det skulle funka bra. När det var dags åkte jag och hustrun bil till Bingsjö. Med oss hade vi picnickorg med käk och vin. Efter att ha parkerat på en äng och promenerat en längre sträcka började jag leta efter Pedro vid den överenskomna mötesplatsen. Det tog inte lång stund förrän jag kände igen honom där han satt med sin nyckelharpa och spelade. Vi morsade och började berätta gamla minnen, delvis censurerade då hustrun var med.

Snart blev det dags att slå oss ner i gröngräset och plocka fram picnick korgen för lite käk och dryck. Berättandet fortsatte och det blev några mycket trevliga timmar. Alldeles för tidigt var det dags för hemfärd och vi skildes åt med löfte att ses igen. Kontakten hölls med telefon och vi sågs en gång till i Bingsjö. Jag lyckades oxå hälsa på Pedro i Vallvik en gång. Sedan blev det som det brukar bli och vi tappade kontakten igen. Jag har inte en aning om hans vidare öde. Men med tanke på hans ålder sitter han väl på ett guldkantat moln iförd full gauchoklädsel och spelar något argentinskt instrument växelvis med nyckelharpa. Du var en profil och hedersman Pedro!


Av Bengt Larsson

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.