Sjöfart

Sjöfart

Om sidan

För alla som har eller haft någon anknytning till sjöss, och vill dela med sig av sina minnen till andra. Om ni vill skriva in eran historier kan ni maila till mig så ansluter jag er till Bloggen. Ni kan bjuda in andra som ni vill ska skriva här, det måste finnas oändligt med episoder och händelser som Ni har varit med om under eran resor runtom i världen.

Sjösidan. skapad av Harry Honkanen sjösidan

Välkommen till Sjökultursällskapet Bokanjärerna.
Bokanjarerna.se kommer att växa mycket under året så kom snart tillbaka! www.bokanjarerna.se

Välkommen till Georg I. Hindersson webbplats!
www.hindersson.com

Välkommen till Krister Lummes hemsida.

Välkommen till Jörn Hammarstrands blogg: http://skipperstories.bloggsida.se


Välkommen till Ole Lundbergs blogg: http://ole-bloggboken.blogspot.com/


OBS!
Kontakta mig på följande mats@poetica.se om du inte vet hur du ska skriva in din historia.

Gästbok
Skriv några rader om vad du vill att jag eller någon annan ska läsa.


SJömanskyrkor.
New York

EFTERLYSNING

BlandatPosted by Admin Monday, October 24 2011 13:46:34

Hej okände vän. Ja jag skulle så gärna vilja göra några försök till med att finna min biologiska pappa. Jag heter Anne Engelbrektsson och bor här i Göteborg. Jag har en sida på Netlogg med nick namnet Rumpnisse 49, där har jag också lagt ut en efterlysning, om du söker dig dit så kan du se min efterl.

Jag föddes den 15 november 1949 här på gamla KK2, min mamma var bara 20 år och var väldigt omogen för sin mamma roll, så först fick jag vara hos min mamma tills jag var ca 2månader, sedan tog min biologiska mamma hand om mig tills jag var drygt 1år, sedan därifrån till barnhemmet Vidkärr, sist Morgonsolens Barnhem. Min s.k. mamma hette Vera Pettersson "Wennström", avled den 13 januari 1995, på Östra Sjukhuset här i Göteborg. när jag var 2 år och 3 månader kom jag till Norra Skåne som fosterbarn, sedan vid 7 års ålder blev jag adopterad, så detta sökande har ingen som helst juridisk betydelse, utan en hjärte sak för mej själv, då jag har en sådan känsla av oro att inte ens få veta mina rötter. Vera hade sällskap med en kille i samband med att hon blev gravid, först 1954 så blev han dömd emot sitt nekande i Göteborgs Rådhusrätt, trots att blodgrupperna stämde ju inte, jag är B- han var O- samt min s.k. mamma hade A-, trots att en mans och kvinna och en man med de blodgrupperna inte kan få ett B- barn, blodgrupp AB eller B ska min far ha haft därav har jag ärvt B-et.

Först då Vera dött, så talade jag med mina halvsyskon(trodda halvsyskon)då sade den ena att ja se jag har blodgrupp O och det har mina andra syskon också, och pappa hade det!!DÅ klack det till inom mej, att då kan inte mannen X X vara min pappa, han avled dock 1981, nu tog vi DNA-test som bekräftade mina farhågor, vi var inte halvsyskon heller. Nu bakåt i tiden när jag var liten i mitt fosterhem, så brevväxlade min adoptivmor med min biologiska mormor, mamma sade ofta när jag blev äldre, att mormor skrev alltid långa fina brev, hon hade bland annat skickat ett foto på Vera min biologiska mamma, men skickat tillbaka det till mormor.

Så när mina adoptivföräldrar hade dött, så hittade jag ett foto, som jag skickar här, det är en grupp sjöfolk, och enligt forskning så är fotot taget i Buones Aires i en rosen park som heter El Rosedal, på baksidan står fotografens namn och han hette NIILS BÅÅTHE , han var både fotograf och sjömanspräst, och åkte ofta ut till denna park som då var verkligen välskött, NU på bilden finns det två sjömän med Basker på huvudet, den minsta av dem där originalfotot innan det var scannat och rengjort hade ett kryss på vita kortärmade skjortan . Mina föräldrar hade inga i sina umgängeskretsar som var på sjön överhuvet taget det vet jag, så mkt talar för att han i BASKER som står till vänster på fotot den korte mannen, kan vara min biologiska pappa och allt jag önskar i livet är att få bekräftat, han, lever säkert inte, men hans släkt slutar säkert inte med honom.

Min filosofi är han kan ha syskon, i livet ,egna barn, barnbarn osv som kan identifiera honom, vad heter han och när är han född , och var kom han ifrån, detta har jag nu grubblat på sedan 2år efter min mamma Vera dog, 1995, vore underbart om någon kunde identifiera honom, vill TACKA ALLA PÅ FÖRHAND OCH INTE MINST DEJ SOM SKICKADE ALLA LÄNKAR, kan inte dator så mycket att jag kan lägga in detta själv, Hjärtinnerliga hälsningar från Anne Engelbrektsson Göteborg. P.S. skickar fotot på honom och ihopklippt med foto på min mor, samt ett foto på mig som 9 åring, tycker likheterna är slående. D.S


  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post108

Don Pedro

Bengt LarssonPosted by Admin Tuesday, September 21 2010 16:52:37

Under min tid som 1Ma ombord på M/S California hade vi en gnist som kallades för Don Pedro. Han var svensk och bodde sedan flera år i BA. Som många utflyttare var han väldigt patriotisk när det gällde allt i det nya hemlandet. Detta gjorde att det var tacksamt att retas i all vänskaplighet. Man fick alltid en reaktion. Pedro var en mycket duktig gnist och skötte allt till stor belåtenhet för alla. När vi låg i BA och han kom lunkande på kajen för att törna till på morgonen såg han mer argentinsk ut än någon argentinare. Naturligtvis var han klädd i hatt och poncho. Vi blev goda vänner och brukade i mån av tid ha en sittning före lunch med argentinsk skinka, ost och vin. Jag brukade reta honom med att tjejerna i Rio, Santos och Montevideo var de bästa på La Plata. Han protesterade vilt men hade svårt att övertrumfa mig. Nu ska jag inte påstå att min erfarenhet av argentinskor var särskilt stor då kassan brukade vara ganska mager vid ankomst BA. Tillgångarna slösades i ovannämnda hamnar där jag oftast hade fast tjej.

Det blev lite lättare med ekonomin när en argentinska motorman började smuggla porr i olika former. Han brukade fråga mig och 2Ma Johan hur mycket vi ville satsa och sedan skötte han det hela och vi fick tillbaka vår insats med råge efter första natten i Santos. Peirano som han hette, skulle alltid ha stoptörn första efternatten så han kunde sköta affärerna. Det inträffade att någon överambitiös styrman försökte sabotera men de lyckades inte under min tid. En resa skulle Peirano växla de100-USD-sedlar han fått i ersättning för porren i Antwerpen, men kom tillbaka mycket besviken då banken beslagtagit allt då det var falska sedlar. Jag hade större tur då vi senare gick till Gdansk för varvsbesök där jag lyckades växla mina dollar. Det blev så mycket slotty att jag inte kunde göra av med allt fastän jag verkligen ansträngde mig varje kväll vi låg på varvet.

Till slut tröttnade Pedro på mina pikar och beslöt att överbevisa mig. En dag när vi låg i BA frågade han när jag hade stoptörn och lovade att ordna något extra på någon av mina lediga kvällar. Senare under veckan bestämde han att vi skulle ses på ett av hans stamställen nära bostaden. Jag duschade och dressade om till landgångskläder rejält nyfiken på vad kvällen skulle erbjuda.

Taxin stannade vid den adress som jag fått av Pedro och jag gick in på restaurangen. Där satt Pedro med 2st riktiga bombnedslag. Den ena var hans ordinarie älskarinna och den andra en väninna till henne. Måste erkänna att jag var inte så lite impad av tjejen som var inte bara snygg utan oxå mycket trevlig att prata med. Det blev mest stapplande sjömansspanska från mig och lite bristfällig engelska från henne men det funkade. Efter en stunds trevlig samvaro bröt Pedro upp med sin älskarinna(han var gift). Vi andra två tog taxi till en välkänd fiskrestaurang för att inmundiga en argentinsk fisksoppa(boullebais). Detta var på hösten så soppan både värmde och smakade mycket gott. Efter avslutad måltid skulle vi hitta på något mer då klockan bara var barnet med argentinska ögon sett. Strax innan midnatt. Det blev taxi till nyöppnade skyroom på Hilton nere vid hamnen. Entré’n var bombskadad efter ett attentat. Vid den här tiden(1974) var det mycket oroligt i BA. Väl uppe på skyroom kände jag igen orkestern som spelade. Det var 4st svenska killar och en argentinsk sångerska. Jag hade tidigare träffat dem på Johnsons Minne sidan om Svenska Kyrkan.

Det blev en trevlig fortsättning med mycket dans och snack med orkestern. Alltför snart blev det dags att dra sig tillbaka då jag skulle jobba nästa dag eller rättare sagt senare samma dag. Vi tog in på hotell och hade det mycket skönt innan vi somnade in. På morgonen skiljdes vi åt med löfte om att ses igen. Vid lunchen kunde inte Pedro hålla sig längre utan frågade mig hur kvällen/natten varit. Jag fick ju erkänna att det varit bra men riktigt hur bra talade jag inte om. Lite var jag ju tvungen att spara på berömmet så jag kunde fortsätta att skoja med Pedro. Efter välbehövlig vila under stoptörnsnatten som följde blev det faktiskt dacapo med tjejen. Där försvann alla mina möjligheter att reta Pedro då han genast fick reda på detta.

Det fanns fler fördelar med Pedro som gnist ombord. Nämnde man brasiliansk biff gick han i taket och försvarade den argentinska biffen. För att verkligen överbevisa oss ordnade han alltid asadokött och cherizzo korv från sin privata slaktare till våra grillpartyn. Både köttet och korven var utan konkurrens. Den cherizzo korv som de senaste åren sålts i Sverige är en mycket blek kopia. Det brukade bli ett party på utresan och ett på hemresan. Detta är minnen som aldrig glöms.

När jag slutade i Johnson-Line 1974 skildes våra vägar åt. För gott trodde jag, men där hade jag fel.

När jag flyttat till Rättvik engagerade jag mig i Medborgarskolan. En gång i slutet på 80-talet gick jag upp på expeditionen för att hälsa på. Där stod en kille och snackade med konsulenten. Efter att ha morsat och snackat ett tag kröp det fram att han varit i BA. Vid närmare kontroll hade han varit där med en svensk orkester några år. När han talade om tidpunkten förstod jag att det var hans orkester jag dansat till på skyroom i BA. Efter hemkomsten hade han drivit ett hotell med restaurang i norra Dalarna. Där hade han dekorerat med lite argentinska prylar, bla med utrustning som gauchos traditionellt använde. En dag hade en kortväxt gubbe med sällskap kommit som gäster i restaurangen. När gubben fick se gauchoutrustningen blev han eld och lågor. Det var naturligtvis Pedro som dykt upp och var på semester i Sverige. Det tog tid innan vi var färdiga med allt snack om gamla tider i BA.

Ytterligare några år senare satt jag i mässen ombord och läste Sjömanskyrkans tidning Ute och Hemma. En av artiklarna handlade om Pedro. Han hade nu flyttat till Uruguay och hade en ranch några timmars resa från Montevideo. Det fanns ingen adress till Pedro men jag skrev ett vykort adresserat till honom c/o Ute och Hemma. Det var spännande att se om det fanns svar när jag kom hem. Jodå, det fanns ett vykort från Pedro bland den samlade posten. Nu inledde vi ett regelbundet brevväxlande kompletterat med vykort. Efter ett par år flyttade han till Sverige igen. Av alla platser valde han Vallvik. Detta var bra då det var ett överkomligt avstånd för mig. Han hade börjat spela nyckelharpa och var med i ett folkmusiksällskap.

Norr om Rättvik ligger en liten by som heter Bingsjö. Under en helg varje sommar invaderas byn av spelmän av olika slag och besökare. Alla instrument finns representerade. Pedro och jag bestämde träff vid nästkommande stämma. Turligt nog hade jag ledigt så det skulle funka bra. När det var dags åkte jag och hustrun bil till Bingsjö. Med oss hade vi picnickorg med käk och vin. Efter att ha parkerat på en äng och promenerat en längre sträcka började jag leta efter Pedro vid den överenskomna mötesplatsen. Det tog inte lång stund förrän jag kände igen honom där han satt med sin nyckelharpa och spelade. Vi morsade och började berätta gamla minnen, delvis censurerade då hustrun var med.

Snart blev det dags att slå oss ner i gröngräset och plocka fram picnick korgen för lite käk och dryck. Berättandet fortsatte och det blev några mycket trevliga timmar. Alldeles för tidigt var det dags för hemfärd och vi skildes åt med löfte att ses igen. Kontakten hölls med telefon och vi sågs en gång till i Bingsjö. Jag lyckades oxå hälsa på Pedro i Vallvik en gång. Sedan blev det som det brukar bli och vi tappade kontakten igen. Jag har inte en aning om hans vidare öde. Men med tanke på hans ålder sitter han väl på ett guldkantat moln iförd full gauchoklädsel och spelar något argentinskt instrument växelvis med nyckelharpa. Du var en profil och hedersman Pedro!


Av Bengt Larsson

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post107

Musik

VideofilmerPosted by Admin Thursday, November 12 2009 16:03:38


  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post104

NÄSTAN AKTERSEGLAD x2

Bengt LarssonPosted by Admin Monday, October 19 2009 13:08:04

NÄSTAN AKTERSEGLAD x2

Under min tid som 2Ma ombord på M/S Bolivia upplevde jag mycket både ombord och iland. Bla höll jag på att bli akterseglad 2ggr. M/S Bolivia var en riktig Marthabåt långt innan S/S Martha blev en kultfilm bland dagens och gårdagens sjömän.

GDYNIA

Gdynia var en favorithamn under kustresorna,inte pga det politiska läget utan för att polackerna struntade i kommunismen så mycket de vågade för de andra kamraterna i Warzawa-pakten. Detta innebar ett ganska vilt nattliv. Det gick relativt lätt att växla utländsk valuta. Ibland gick det för lätt och där stod en grundlurad sjöman eller turist med en sedelpacke som innehöll ett mycket begränsat antal polska slottyn. Svartväxlarna var fenomenalt skickliga med fingrarna. Jag hade turen att klara mig. Vid hamnliggande i Gdynia blev det alltid taxi till Sopot och Grand Hotel. Där blev vi behandlade som celebriteter pga vår relativa rikedom. Det brukade bli mycket mat och dricka. Som avslutning på kvällen blev det Gdynia och någon “dansrestaurang”. På restaurangen var det gott om polskor som ville ha kontakt och man gick sällan eller aldrig därifrån ensam. Efter en sådan väl genomfestad natt vaknade jag upp en Söndag fm av ljudet från en TV. Det var Gomulka (partichefen)som höll låda. Jag var torr i halsen och fick en ljummen öl att bota törsten med. Som om det inte var nog med Gomulka och törsten konstaterade jag att Bolivias avgångstid redan var passerad med flera timmar. Nu satt jag riktigt i klistret och såg framför mig fängelse i Polen och sparken från rederiet. Efter att hjälpligt ha kvicknat till beslöt jag att i allafall försöka hitta gaten som jag gått ut genom och där mitt landgångspass var deponerat. Taxi fanns inte att få tag i så det blev att promenera efter anvisningar från min ”scandal beauty” och vänliga människor på vägen. Första gaten jag kom till skickade mig vidare till nästa . Glatt överraskad att inte bli inburad på direkten gick jag dit. Vid ankomst till den rätta gaten blev jag mottagen av leenden polacker som skakade beklagande på sina huvuden när de såg mitt tillstånd. Bakruset syntes tydligen trots min återställaröl. De kollade i sina register och jag fick tillbaka mitt landgångspass! Då jag inte kom ihåg kajplatsen frågade jag och fick vägen utpekad. Det hela verkade mycket skumt då Bolivia redan skulle vara ute på Östersjön. Ett litet hopp började spira i min ansträngda hjärna så jag fortsatte gå efter anvisningarna. När jag närmade mig ett kajskjul skymtade jag ett grått skrov i Johnson-Lines nyans. Ännu syntes inte namn eller skorsten men hoppet ökade att det skulle vara Bolivia. Vi hade varit den enda Johnsaren vid kaj då jag gick iland. Till slut såg jag både skorsten med rätt märke och en akterspegel med M/S Bolivia påmålat. Räddningen var nu mycket nära och de sista meterna till fallrepet gick rekordsnabbt. Väl ombord gick jag till bef.mässen där kompisarna satt och fikade 10-kaffe. Det blev ingen särskild reaktion och inget snack om att Bolivia fått vänta på mig. Förklaringen var att avg.tiden ändrats pga långsam byråkrati så lastpapperna inte blivit klara som beräknat. Detta var en av mycket få gånger i mitt liv då jag välsignat byråkrati och kommunism i förening eller var för sig. Efter en snabb kopp fika blev det fyllebingen och vila tills jag törnade till min 4-8vakt på em. Inget fängelse,ingen spark från rederiet och ingen loggning ombord. Snacka om tur!

PUNTARENAS

En annan favorithamn var Puntarenas på WICA-traden. Varför har jag aldrig riktigt förstått då det på den tiden inte fanns många näringsställen. OK det fanns gott om snygga och tjänstvilliga tjejer. Kan ha berott på det. Under två resor på WICA resp. Sydpacific hade jag en mycket duktig och trevlig M-elev på min vakt. Vi brukade gå iland tillsammans när tillfälle gavs. En av hans många fördelar var att han hade ett litet reseur med väckningsfunktion som alltid togs med iland. Detta gjorde det lättare att törna till i tid på morgonen dagen efter. De flesta hamnarna på WICA-traden innebar ankring och lastning /lossning via pråmar. Så även vid Puntarenas. M/S Bolivia ankrade upp på redden och började lasta kaffe via pråmar. Då sjövakterna gick fick eleven och jag lugna oss till avlösningen vid ½-9 på kvällen. Då bar det iland med en bogserbåt för pråmarna. Väl iland hittade vi snart varsin skönhet. Avgång var satt till midnatt så det blev lite jäktigt med käk,dricka och underredsbehandling. Vi hann med allt i tid och gick ner till kajen där bogseraren låg. Där fick vi reda på att det gick långsamt med lastningen som inte beräknades vara klar förrän efter att vår morgonvakt börjat. Efter en snabb överläggning beslöt vi att gå tillbaka till våra resp. skönheter igen. Det blev ny behandling och sedan lite sova. Även några drinkar slank ner innan vi somnade in. Vid överenskommen tid blev jag purrad av eleven och vi gick ner till kajen. Alla bogserbåtarna var nersläckta och ingen skorstensbelysning med Johnson-stjärna syntes till på redden. Nu började det kännas lite stressigt. Aktersegling på gång. Vi hoppade ombord på en bogserare och fick liv i en besättningsman. Han gav oss nytt hopp då han bestämt hävdade att Bolivia inte avgått. Vi erbjöd besättningen våra sista slantar om de körde oss till Bolivias ankarplats och de tog budet. Jag var fullt övertygad om att vi skulle få åka tillbaka till kajen igen blåsta på slantarna ,men höll god min då det verkade vara vår sista chans att komma ombord. När vi kom närmare det vi trodde var ankarplatsen började det skymta fram ett skrov som påminde om Bolivia. Efter ytterligare några minuter blev vi säkra på att det var rätt fartyg. Ända framme såg vi att fallrepet redan var sjösurrat. Vår sista chans att komma ombord blev att hoppa ombord på kaffepråmen och sedan upp på det sista kaffeslinget som lastades. Vi klamrade oss fast vid slinget och åkte snabbt upp i luften. Stuvarna körde säkert winscharna extra fort för att jäklas med oss. Ombord kom vi och sattes ner på däck till stuvarnas jubel. När vi hämtat oss från luftfärden fick vi reda på att det var avgång om 15 minuter. Då klockan inte var 04 ännu trodde jag att 3Ma gjort sjöklart, men icke. Det blev snabb omdressning till arbetskläder och en av mina snabbaste sjöklargöringar ombord på Bolivia.

Att skorstensbelysningen inte funkade berodde på en säkring som lagt av och ingen hade varskott Trikaren. Iväg kom vi i rättan tid och alla var med. Ingen aktersegling här inte,även om det varit nära för eleven och mig.

av Bengt Larsson

Pensionär

  • Comments(2)//seamens.poetica.se/#post103

En riktig olycksresa

Bengt LarssonPosted by Admin Wednesday, July 22 2009 14:18:43

Ombord på M/S Brasil gjorde jag en resa på WICA-traden som 1ma. Som rubriken anger var det på många vis en riktig olycksresa,dock inte i maskin då allt funkade och inga större haverier inträffade. Det mest dramatiska var då en stor bit av nederdelen på ett cyl.foder på BBs aktra Hjm fick sig en hästspark av kolven i samband med ett lagerhaveri. Detta var lätt fixat med en mycket duktig svarvare som slipade till biten och satte tillbaka den med hjälp av gassvetsen. I samband med detta hjälpte jag svarvarn och motorman en förmiddag . Plötsligt kände jag en nästintill olidlig smärta på båda sidor om veka livet. Svetten började forsa och jag kunde knappt stå upp. Efter mycket möda och besvär tog jag mig upp i hytten. Jag kunde inte komma ur arbetskläderna utan la mig på durken oljig som jag var. Pinknödig blev jag men det kom inget ut trots idoga försök. Efter lunch kom Chiefen och undrade vad jag höll på med. Han varskodde 2Stm som var ansvarig för sjukvården. Efter mycket om och men samt konsultation med läkare i Gbg konstaterades njursten. Jag fick ett par värmeflaskor och lite piller. Inte nog med smärtan utan jag missade oxå den enda anständiga måltiden på hela veckan. Det var biffstek och jag kunde inte käka! Efter några dagar lugnade det ner sig och jag törnade till igen. Resultatet blev en ny smäll. Till sist försvann alla problem och urinen såg normal ut igen. Vid ankomst Cristobal för bunkring blev det läkarbesök där diagnosen bekräftades. Jag fick nya piller och blev uppskrämd av läkaren att inte dricka öl då denna ädla dryck innebar risk för återfall. Det blev rekord i uppehåll med 2 månader. Mitt livs längsta!

Hökarn ombord var en riktig snåljåp och käket var under all kritik. Han gjorde business på det mesta kom vi underfund med.När vi kom ner till Panamakanalen började mosquiterna ge sig till känna. Jag gick då till Hökarn för att få ett par sprayburkar med ”Radar”(myggmedel). Svaret blev att det var slut,vilket jag tyckte var konstigt då vi nyss kommit in i mosquitobältet. Senare på kvällen stod jag och stöttade relingen midskepps tillsammans med 1-kocken och ventilerade lumparminnen. Vi låg vid kaj så det fanns lite att kolla på kajen oxå, då stuvarna var i full fart. Plötsligt öppnas dörren till befälsgången och en bamsing kommer ut bärande på 2st kartonger Radar. Efter honom kommer Hökarn med samma last. Totalt 4 kartonger alltså. Bamsingen sticker snabbt iland med bytet och Hökarn ser väldigt snopen och skyldig ut då han upptäcker oss. Där försvann vårat myggmedel och Hökarn fick sig en slant.

WICA-traden (Westindia-CentralAmerica) var en jobbig trad med många ankomster och avgångar,ibland flera om dygnet. Ungefär som Svea-bolaget en gång i tiden längs Norrlandskusten. Ibland visste man inte vilket land man vaknade upp i. Chiefen och jag delade på manövrandet så vi kunde sova någorlunda bra. Det var en massa småpartier att lossa och lasta vilket gjorde att vi hade en särskild laststyrman mönstrad. Bla hade vi några mattor som stuvades på lastkontoret ,för senare leverans i en hamn.

. När det var dags för lossning var de försvunna. Trots mycket letande och forskande förblev de borta. Vår finske Laststyrman var galen men det hjälpte inte. Borta var mattorna. Några dagar senare gick jag ner i Hökarns förråd för att öppna för ett par fristående färskvattentankar. När jag öppnat ventilerna kollar jag utrymmet ovanpå ena tanken då jag sett något konstigt. Där fanns mattorna! Allihopa som vi saknat. Jag gick till Chiefen och talade om mitt fynd. Vi två hade börjat föra lite journal på alla missförhållanden pga Hökarn så detta passade bra in där. Hökarn konfronterades inför skepparen men blånekade till en början. Till slut fick han krypa till korset och erkänna. Chiefens och min journal började nu bli diger. Tanken var att presentera det hela för ”Kalopsingenjören”,dvs ekonomi-inspektören, vid ankomst Sverige. Detta blev aldrig av pga följande händelse.

Då jag hade bra kontakter med 1e kocken genom gemensamma lumparminnen beslöt vi att inhandla en massa skaldjur till en ordentlig kräftskiva.Kocken var given som tillredare och vi andra assisterade villigt. På Lördagskvällen samlades vi ett glatt gäng på popens soldäck och började dricka och käka. Med var mina speciella landgångskompisar Båsen,Timpa(Timmerman) och en spansk Matros. Vi hade haft många roliga landgångar då Matrosen kunde snacket och vi kom ifrån de vanligaste ställena. Båsen var lite handikappad med en skadad fot som gjorde att han haltade. Han var dessutom tjock ,eller som det heter nuförtiden överviktig. Jobbet klarades utan problem men han fick höra lite skitsnack bakom ryggen. Chiefen var där oxå och spelade på sin gitarr så vi fick vårt lystmäte av Taube och andra allsångslåtar. Stämningen var god när jag blev tvungen att dra mig tillbaka ganska tidigt ,då jag hade tankat lite väl häftigt.

Nästa morgon vaknade jag efter frukost och hade alltså missat ägg&bacon som var obligatoriskt som söndagsfrukost.När jag lite bakis kom ut på akterdäck med en kopp kaffe kände jag genast att något var riktigt galet.

Stämningen kändes dyster och konstig. Alla såg nedslagna ut. Till slut frågade jag en av grabbarna vad som var fel. Han berättade då att Båsen hade dött.Jag blev alldeles stum och såg troligen dummare ut än vanligt.

Någon hade hetsat Båsen med att han inte kunde klättra upp i aktermasten vilket givetvis skulle bevisas att det var fel. Han hade klättrat upp och på nervägen hunnit i höjd med masthuset då han tappat greppet och fallit ner i däck. Maskineleven som var på väg att törna till 12-4vakten såg fallet och larmade. Alla försök att rädda båsen var förgäves då han brutit nacken. Under tiden jag sovit hade fartyget gått till närmaste hamn och skickat iland Båsen för vidarebefordran till Sverige. Senare under dagen hölls skeppsförhör/sjöföklaring om händelsen som förklarades vara en olyckshändelse.

Resten av resan var definitivt inte munter utan mest dyster med många som frågade sig varför. Vid ankomst Sverige gjordes allt det juridiska om . Nu med jurister från land som rättade till div misstag. Alla som varit med på festen blev förhörda och lämnade vittnesmål. Jurister från rederiet hjälpte oss att berätta ”rätt” version genom noggrann genomgång innan vittnesmålet. Genom denna tragiska händelse klarade sig Hökarn då det inte blev tid över till något snack med ”kalopsingenjören”. De flesta skulle mönstra av och allt var rörigare än vanligt.

Långt senare fick jag ombord på M/S California reda på vem som varit boven och hetsat Båsen.Det var en som jag aldrig misstänkt och jag blev väldigt besviken på en person som jag litat på. Där ser man vad som kan hända när förståndet går ut och fyllan in!

av Bengt Larsson

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post102

DÄCKSLASTER

Bengt LarssonPosted by Admin Tuesday, June 30 2009 15:35:16

På resorna till Sydpacific och La Plata hade vi på California alltid däckslast. Säkerligen var det samma på de andra ”Johnsarna”.

Det kunde vara allt från lastbilschassin från Volvo till grisar. Vi hade oxå hästar som däckslast vid något tillfälle. Grisarna var de i särklass underligaste och mest illaluktande bland de olika däckslasterna.Om jag kommer ihåg rätt så var det 6st ”nassar”.

Vad jag fick reda på skulle grisarna till en experimentfarm i Brasilien som drevs av Johnsonfamiljen.

Det blev för ”Timpa” att bygga grisakättar mellan masthuset och 4ans lucka. Grisarna kom lyckligt ombord med hjälp av kran och placerades i kättarna.Vi lastade även hö och specialkäk till de celebra gästerna som skulle räcka till ankomst Brasilien. En av lättmatroserna blev,om inte mönstrad som grisaskötare ,så iallafall utsedd till detta. Både grisarna och skötaren såg ut att trivas till en början. Mest lättmatrosen då han inte behövde direkt överanstränga sig. Vi klarade av Biscaya utan större problem och värmen började anmäla sig. Detta fick till följd att det spreds en riktig skitlukt från fördäck. Då California inte hade AC var jag normalt gynnad med hytt på förkant midskeppsbygget ,med öppningsbara ventiler och en skönt fläktande fartvind. Denhär överresan blev det stängda ventiler och fläkt på högvarav.

Strax efter vi hade lämnat Biscaya bakom oss blev en av däckspassagerarna hängig och slö. 2ndre Styrman larmades då han hade hand om sjukhytten. Feber konstaterades och via gnistens kontakter med land blev diagnosen lunginflamation. Nu fick 2ndre Styrman användning för sina kunskaper om hur man använder penicillinsprutan. Efter en ordentlig griskur med penicillin så piggnade sjuklingen till och hade snart knorr på svansen han oxå.

Grisarna skulle sättas iland i Rio som oxå var första hamn i Brasilien.

När vi ankrat upp på redden fick vi reda på att det var hamnstrejk. Det blev lugna gatan på redden i väntan på att strejken skulle sluta.Efter några dagar blev läget bekymmersamt då importlicensen höll på att gå ut. Vi fick order att lätta ankar och gå till Santos istället där det inte strejkades. Med hjälp av Johnson Lines goda kontakter fick vi gå diretkt till kaj vid ankomst och blev inklarerade. Grisarna skickades iland utan att någon saknade dem , utom möjligen grisaskötaren som fick gå tillbaka till det betydligt hårdare jobbet som lättmatros.

Efter lossningen skickades vi ut på yttre redden att ankra och vänta på vår törn. Då vi var inklarerade fick vi tillgång till speedbåt med hjälp av lotsarna. Vi var enda båten på yttre redden som hade detta,då man normalt inte klarerade in liggande där pga risk för dåligt väder. Gissa om de andra besättningarna var avundsjuka på oss?

Fastän jag hade fått lida med värme och dålig lukt välsignade jag till slut grisarna ialla fall.Ingen som jag kände sa nej till några extra landgångar i Santos. Speciellt inte då man hade fast tjej iland.

Utgifterna blev större men man måste ju offra sig ibland!

Bengt Larsson

Pensionär

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post101

Efterlysning

BlandatPosted by Admin Sunday, May 10 2009 10:29:37
jag undra om någon kan hjälpa mig med uppgifter om skyte....
som brand i göteborg2007..
har hört att den skulle huggas upp i Fredrikshamn varv
skulle vara roligt att få detta bekräftat..
tid då detta skede och för vem som sålde den dit

m.v.h. janerik eller om ni vet något om detta fartyg

turboman603@hotmail.com


  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post100

LOTUS from Donsö

VideofilmerPosted by Admin Tuesday, April 14 2009 07:45:51


  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post99
Next »