Sjöfart

Sjöfart

Om sidan

För alla som har eller haft någon anknytning till sjöss, och vill dela med sig av sina minnen till andra. Om ni vill skriva in eran historier kan ni maila till mig så ansluter jag er till Bloggen. Ni kan bjuda in andra som ni vill ska skriva här, det måste finnas oändligt med episoder och händelser som Ni har varit med om under eran resor runtom i världen.

Sjösidan. skapad av Harry Honkanen sjösidan

Välkommen till Sjökultursällskapet Bokanjärerna.
Bokanjarerna.se kommer att växa mycket under året så kom snart tillbaka! www.bokanjarerna.se

Välkommen till Georg I. Hindersson webbplats!
www.hindersson.com

Välkommen till Krister Lummes hemsida.

Välkommen till Jörn Hammarstrands blogg: http://skipperstories.bloggsida.se


Välkommen till Ole Lundbergs blogg: http://ole-bloggboken.blogspot.com/


OBS!
Kontakta mig på följande mats@poetica.se om du inte vet hur du ska skriva in din historia.

Gästbok
Skriv några rader om vad du vill att jag eller någon annan ska läsa.


SJömanskyrkor.
New York

MASKINRUMS-BRAND

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Friday, September 05 2008 07:21:45

Blog Image

Rörkopplingen som var boven i dramat

Blog Image

Värst drabbade området

Blog Image

HM efter branden

Under alla mina år som maskinist/maskinchef har brand i maskin varit något som jag klarat mig från. Sammanlagt rörde det sig om ca 40 år. Jag trodde att jag klarat mig ända in i mål men på målrakan blev jag omsprungen av den ”röde hanen”. 14 månader innan jag blev pensionär inträffade det otänkbara. Vi var med M/T Bro Tony ( Broström Tankers) utanför danska västkusten på väg till Holland när det inträffade. Då det var lite dåligt väder lät jag en Hjm stå för strömmen . Om det rullade friskt hade axelgeneratorn svårt att hålla periodtalet. Allt verkade normalt vid ronden efter middagen och jag lutade mig på soffan i hytten. Som vanligt då det var sjögång hade jag en bok tillpass och fjärrkontrollen till TVn nära tillhands. Jag hade jouren och fick ett larm vid 19-tiden. Det blev att rusa ner och kolla orsaken.

Jag var inte speciellt orolig då det inte var något som krånglade. Tvärtom gick det mesta som på räls i maskin.

När jag kom in genom maskinrumsdörren kände jag en stark lukt av gasolja. Nere på plattformdäck såg jag varför. Det sprutade gasolja från tilloppsledningen till HM. Efter att stoppat st.by-boosterpumpen stack jag snabbt in i kontrollrummet och ringde bryggan för att varsko om stopp i maskin. Vinden låg på från land så det var ingen fara fick jag veta. Inga fartyg i närheten heller så det var bara att stoppa. Jag saktade ner som vanligt och stoppade HM . När jag rusade ut för att stoppa boosterpumpen såg jag hur det sprutade gasolja upp till BBs turbin. Innan jag hunnit att stoppa boosterpumpen slog det fyr! Nu blev det snabba ryck vill jag lova. Jag fick stopp på pumpen och tog en pulversläckare. Med hjälp av pulversläckaren lyckades jag släcka en del men inte allt. Det blev mycket snabbt jäkligt hett så jag fick ge upp släckandet. Brandlarmet hade naturligtvis gått då det rök duktigt. Alldeles utanför maskinrumsdörren hade vi snabbstängningarna. Med adrenalinet pumpande lyckades jag med något darriga händer öppna skåpet och stängde alla snabbstängningar utom till Hjmen då jag ville ha ström så länge som möjligt. Dessutom kom bränslet från olika dagtankar.

På väg upp till bryggan som var samlingsplats mötte jag en del av besättningen och ropade till dem att det var allvar. Väl uppe på bryggan visade sig nyttan av att hålla regelbundna och realistiska brandövningar. Alla var samlade och visste vad de skulle göra. En man fick i uppdrag att stänga alla öppningar till maskinrummet för att strypa syretillförseln. Andra fick i uppdrag att ta fram brandslangar och släckare. Själv sprang jag till nödgeneratorn och startade den. Nu hade Hjmen lagt av så det gick bra att lägga in nöden på nätet. Tillbaka till bryggan där skepparen var i full gång med sina uppgifter, kontakt med danskarnas MRCC och annat. Jag lämnade skepparen och hans medhjälpare och stack ner till popdäcket där vi hade utlösningsskåpet för det nyinstallerade CO2-systemet. Tidigare hade vi haft Halon 1301 som jag personligen anser var mycket bättre och säkrare. Åtminstone för besättningen. Med CO2 var man tvungen att vänta tills alla var inräknade minst 2ggr för att ingen skulle vara i riskzonen att bli utan syre vid utlösningen. Efter att ha räknat in all besättning och kocken hittats där han skulle vara öppnade jag utlösningsskåpets dörr. Vi hade mycket försiktig öppnat dörren från popdäcket till maskin och sett att det fortfarande rök kraftigt. Det fanns inget alternativ. Jag drog i spaken som utlöste CO2-flaskorna! Det var en mycket konstig känsla vill jag lova. Efter några långa sekunder hördes det hur CO2n rusade i rörledningarna.

När ca 10 minuter gått och inget CO2-larm från inredningen gick fick en av grabbarna i uppgift att kolla alla ytor som gränsade till maskinrummet, även i pumprummet. Han kom tillbaka med ett lugnande besked att ingen yta var speciellt het och fick gå tillbaka för att fortsätta att hålla kollen. Nu öppnade vi maskinrumsdörren mycket försiktigt igen och såg att det inte fortsatte att ryka. Det var en uppmuntrande signal. Jag och en av grabbarna tog nu på oss rökdykarutrustning och kom överens om hur vi skulle hålla kontakten både genom walkie-talkies och handpåläggning. Då vi båda hade varit länge ombord och gjort åtskilliga övningar hade vi inte svårt att ta oss ner. Vi kunde ta oss runt i maskinrummet utan svårigheter och konstaterade att det var totalt släckt. Mycket skönt!!!! Vad vi kunde se var skadorna inte så stora,troligen tack vare att jag stängt snabbstängningarna så snabbt. Nu gällde det att få igång ventilationen så det blev syre i maskinrummet igen. Efter en del misstag fick jag stopp på CO2-larmet och blockeringen av maskinrumsfläktarna. Fläktarnas oväsen var som musik i våra öron,en skön men dålig rytm.

När det gått ca ½-timme tog jag på mig rökdykarutrustningen igen och gick ner med en ny kompis. Vi hade med oss syremätare och såg att det skulle gå att starta en Hjm igen. Efter ett antal försök fick vi igång en Hjm som gick mycket ojämnt men den gick! Nu gick vi upp på popdäcket igen för att invänta att Hjmen gick som den skulle. Med dörren på vid gavel lyssnade vi ivrigt och hörde hur det lät bättre och bättre. När det lät som det skulle var det på med rökdykarutrustningen igen och syremätaren i handen. Vi gick runt och mätte på flera ställen och fick klart för oss att allt var normalt syremässigt. Jag gick in i kontrollrummet och stoppade nödgeneratorn samt lade in Hjmen. Detta var ett mycket uppmuntrande framsteg ,nu gällde det om vi kunde få igång HM. Upp på popdäck igen och av med rökdykarutrustningen. Skönt!

Med hjälp av Mtmn och en däckselev fixade vi rörkopplingen som var orsaken till allt eländet. Vi startade upp pumpar som vanligt före start av HM och allt funkade. Skönt igen! Kompressorerna hade laddat upp lufttrycket så allt var klart för det magiska startögonblicket.Jag tryckte på startknappen och startmotorn började snurra runt. HM gick igång!!! Vilken lättnad!! Efter att vi återställt allt till normalt driftsläge såg det bra ut. Upp med manövern till bryggan som vanligt. När skepparen mycket försiktigt belastade HM fick vi lite konstiga avg.tempar så vi körde reducerat. Det blev att gå tillbaka till Gbg och Cityvarvet. Detta hade skepparen fått besked om vid sina kontakter med inspektören. Någon gång efter midnatt var vi på väg till Gbg. Motorman tog vakt i maskin för säkerhets skull och jag försökte luta mig på soffan. Det gick naturligtvis inte att sova då adrenalinet fortsatte att pumpa för fullt. När jag frampå morgonen avlöste Mtmn hade han fixat problemet med avg.temparna. Jag hade inte tänkt på att byta filter till turbinerna. Där ser man vad lätt det är att glömma saker när man är uppe i varv. Vi fortsatte med reducerad fart ialla fall.

Vid ankomst Cityvarvet vällde lämmeltåget ombord. Dvs alla sorters inspektörer. Allt från managementbolaget BSM(Broström Shipman.AB) till Sjöfartsverket. Det kom inspektörer från Lloyds,Swedish Club, Unitor och flera från ägarna Broström Tankers. Jag fick en hel del uppskattning och tack för den goda insatsen vid släckningen vid olika tillfällen. Ett tack saknades dock,det från vår arbetsgivare till hela besättningen. Det var ju inte bara jag som släckt,hela besättningen hade ju skött sig perfekt!! Man kunde nästan misstänka att de inte uppskattade vår insats utan helst sett att vi misslyckats med släckningen. Tony var 21 år gammal och på väg ut ur Broström Tankers. Jag vet att detta var en överdrift men vi kände oss förbaskade på det uteblivna tacket.

Omedelbart efter ankomst kom en firma ombord och mätte syrahalten i all el-skåp och i el-tavlan. Inga höga halter uppmättes . En anna firma satte genast igång med rengöringen av all sot som fanns överallt i maskinrummet. Då det skulle bli ett längre varvsbesök gjordes en del klassningar och reparationer oxå. Det gäller ju att passa på när tillfället ges.

Rördragningen till HMs tillopp av gasoil gjordes om till en säkrare variant för att undvika problem i framtiden.

Som vanligt vid varvsbesök hade jag häcken full och jobbade för fullt. Ingen debriefing eller krisgrupp här inte! Den ende som kommenterade var Lloydaren när vi klassade el-tavlan mitt i natten. Han sade att om detta varit iland hade jag inte fått jobba på flera månader. Troligen hade han rätt. Under hela varvsbesöket och resten av min period ombord var det dåligt med sömnen. Det tog lång tid innan jag kunde sova lugnt på nätterna. Normalt var det ju si och så med sömnen när man hade jour.

Efter att CO2-förrådet förnyats,en del elkablar dragits om,klassningar gjorts och allt testats till belåtenhet blev det avgång igen. Tillbaka i den gamla vanliga lunken med metanol och närbesläktade produkter. Detta var utan konkurrens min värsta upplevelse till sjöss. Det bästa av allt var att fartyget klarade sig nästan helskinnat och att ingen i besättningen skadades.

Men ett tack från BSM hade suttit jäkligt fint!!!!

av Bengt Larsson

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post92