Sjöfart

Sjöfart

Om sidan

För alla som har eller haft någon anknytning till sjöss, och vill dela med sig av sina minnen till andra. Om ni vill skriva in eran historier kan ni maila till mig så ansluter jag er till Bloggen. Ni kan bjuda in andra som ni vill ska skriva här, det måste finnas oändligt med episoder och händelser som Ni har varit med om under eran resor runtom i världen.

Sjösidan. skapad av Harry Honkanen sjösidan

Välkommen till Sjökultursällskapet Bokanjärerna.
Bokanjarerna.se kommer att växa mycket under året så kom snart tillbaka! www.bokanjarerna.se

Välkommen till Georg I. Hindersson webbplats!
www.hindersson.com

Välkommen till Krister Lummes hemsida.

Välkommen till Jörn Hammarstrands blogg: http://skipperstories.bloggsida.se


Välkommen till Ole Lundbergs blogg: http://ole-bloggboken.blogspot.com/


OBS!
Kontakta mig på följande mats@poetica.se om du inte vet hur du ska skriva in din historia.

Gästbok
Skriv några rader om vad du vill att jag eller någon annan ska läsa.


SJömanskyrkor.
New York

Storm

BlandatPosted by Arne Lärnhem Tuesday, February 05 2008 09:54:47
Äventyr till sjöss. I min ungdom, i början av 1950-talet, var jag mönstrad som jungman i M/s Boolongena, en av rederiaktiebolaget Transatlantics båtar. Vi befann oss på Stilla havet, med kurs mot Japans östra kust. Vi hade fått stormvarning, så vi var beredda på det värsta. Vi hade ingen aning om att stormen kom i form av en orkan, som var ganska så "ilsken" och föga anade vi vad den skulle ställa till med. För att göra det hela lite mer begripligt, skulle jag kanske berätta lite om själva fartyget. Boolongena var ett lastfartyg på en vikt av drygt 9000 bruttoton, med två däcksbyggnader och ett lastrum som skilde de bägge åt. De övriga lastrummen, fanns i den förliga och i den akter-liga delen av båten. I den förliga byggnaden, fanns det hytter och salonger för officerarna, kaptenen, styrmännen, samt maskinofficerarna. Längst upp var kommandobryggan placerad med sina karektaristiska "vingar". Slutligen fanns det en stor låda, innehållande batterierna till nödsändaren, detta ifall strömmen i båten skulle försvinna. På locket på lådan var det ett böjt rör fastsatt, detta för att ventilera gaserna från batterierna. Det andra däckshuset, innehöll nedgången till maskinrummet, samt en del förråd, frysrum och proviantrum. På utsidorna av byggnaden, en våning upp, hängde livbåtarna i sina dävertar. I mitten mellan livbåtarna, reste sig den stora skorstenen majestätiskt. Där fanns även "Skyligten", fönster som var öppningsbara, avsedda till att släppa in ljus och luft till maskinrummet. På skorstenens framsida satt signalhornet, det med sitt djupa hesa läte, vilket ju var nödvändigt vid dimma och till assisterande bogserbåtar i hamn. För att kunna bruka den, var det riggat en vajer över till kommandobryggan, som man således drog i när det var nödvändigt med någon signal. Då orkanen träffade oss, med hela sin styrka, stod jag till rors. Det kan tyckas vara ett stort ansvar för en 16årig grabb, men det var så att hade man en gång lärt sig, så kunde man. Att vara utsatt för vågorna, var som att åka rakt ner till botten av havet, fartygets propeller piskade i luften, då båten stod på "näsan" ner i en vågdal för att sedan kämpa sig upp igen med fören mot himmelen. Plötsligt, knappt skönjbar i vattendimman, dök ett annat fartyg upp framför oss. Vakthavande styrman var på alerten och såg faran och beordrade dikt babord. I och med kursändringen, krängde vår båt kraftigt och dök snett framåt. Den oväntade rörelsen gjorde att jag tappade balansen och tog emot mig i pulpeten som ratten var fäst vid. På styrpulpeten som jag föll mot, fanns en tryckknapp, som var avsedd till att larma maskinpersonalen vid fara. Ofrivilligt och av farten framåt, tryckte jag ner knappen. Larmsirenerna började tjuta i maskinrummet, inte nog med det, när vår båt ändrade kurs, fick hon sjö och vind direkt från sidan. En stormby orsakade att locket till den förut nämnda batterilådan, lossnade från sin plats och virvlade iväg likt ett löv. Det böjda röret som var på locket, krokade fast i vajern mellan de bägge däckshusen, med påföljd att även den stora sirenen började tjuta. En våg, kanske större än de andra, slog i fartygssidan, vräkte sig upp till skorstenens höjd och slog ner över båten. Resultatet blev att skyligtet krossades, glas och vattnet vräkte ner över maskinen och de sjömän som befann sig där, samtidigt som alla sirener tjöt. Sjömännen försökte förståligt nog att så fort som möjligt äntra upp för lejdarna för att inte bli vad de trodde, dränkta som råttor. Det var verkligen en skräckupplevelse för dem. I samma stund som detta hände, krossades livbåtarna på styrbordssidan till kaffeved i en kraftig serie av vågor. På framsidan av det förliga huset, hade stewarten (chefen över köksregionen) låtit svetsa på en plåtlåda med ena sidan öppen, över dörrlåset på en järndörr, till ett utrymme som användes som förråd. Den lådan var bortsliten, endast svetsfogarna var kvar. Detta nämner jag för att ge en föreställning av hur fruktansvärt kraftigt havet är vid full storm. Så småningom, kom vi in på skyddat vatten och in till Osaka, där det genomgicks en mer omfattande inspektion över skadorna. Det visade sig att det förutom de krossade livbåtarna, även blivit en del andra mer eller mindre svåra skador. Längst akter ut där besättningen bodde, den så kallade "Poppen", brukade det vara uppriggat ett soltak av segelduk. Det var spänt över järnrör som löpte längst med den yttre gången. Dessa järnrör var vridna som korkskruvar och duken var helt borta. Vad som kunde ha blivit allvarligt, var att det upptäcktes sprickor vid hörnen av den mellersta lastluckan över lastrummet, mellan de båda däckshusen, där brytningen var som starkast. Hörnen förstärktes senare med att 2tum tjocka plåtar svetsades fast i däcket. Reaktionen av det hela, upplevdes inte som skrämmande på något sätt, man kanske inte förstod hur allvarligt det var eller kunde ha blivit. Kanske var det så att man var påverkad av de filmhjältar som man "umgicks" med i barn och ungdomen, De klarade ju alltid av de mest farliga situationer. Kontentan av det hela är, att man på ett påtaligt sätt lärt sig hur skört livet är och hur rädd man egentligen borde vara om det. Arne
  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post85