Sjöfart

Sjöfart

Om sidan

För alla som har eller haft någon anknytning till sjöss, och vill dela med sig av sina minnen till andra. Om ni vill skriva in eran historier kan ni maila till mig så ansluter jag er till Bloggen. Ni kan bjuda in andra som ni vill ska skriva här, det måste finnas oändligt med episoder och händelser som Ni har varit med om under eran resor runtom i världen.

Sjösidan. skapad av Harry Honkanen sjösidan

Välkommen till Sjökultursällskapet Bokanjärerna.
Bokanjarerna.se kommer att växa mycket under året så kom snart tillbaka! www.bokanjarerna.se

Välkommen till Georg I. Hindersson webbplats!
www.hindersson.com

Välkommen till Krister Lummes hemsida.

Välkommen till Jörn Hammarstrands blogg: http://skipperstories.bloggsida.se


Välkommen till Ole Lundbergs blogg: http://ole-bloggboken.blogspot.com/


OBS!
Kontakta mig på följande mats@poetica.se om du inte vet hur du ska skriva in din historia.

Gästbok
Skriv några rader om vad du vill att jag eller någon annan ska läsa.


SJömanskyrkor.
New York

M/T LURÖ

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Tuesday, July 29 2008 15:44:34

Efter att ha gjort ett mellanspel i MODOs timmerbogserare fick jag hyra som Mch i Thunbolagets M/T Lurö. Detta var på den legendariske personalchefen Rolf Johnssons tid så det var snabba ryck. Jag ringde ena dagen och nästa dag träffade jag Rolf i Lidköping. Det tog ungefär 5min så var jobbet mitt.Maskinbesättningen bestod mesta tiden av Mch,Mtmn +elev.Lurö var vid sin konstruktion maxad för trafik på Vänern. Senare ökades maxmåtten på Vänern flera gånger och idag använder de troligen skohorn för att få in fartygen i slussarna..Jag var Mch på Lurö 1981-1988 och under den tiden hände det mycket. En del av detta ska jag försöka berätta här.

Jag mönstrade på efter Midsommar i Falkenberg där Lurö låg för garantidockning. Hon hade levererats i början på året och då det var bråttom blev det inte målat på däck bla. Detta skulle nu fixas. Vi låg på varvet i ca 3 veckor så jag fick en lugn och lång inkörning. En Söndag då vi låg vid utrustningskajen fick kocken och en matros en som de tyckte ljus ide’. Det saknades stekbord på Lurö men det var ju lätt ordnat då Forsvik och Läckö oxå var på varvet , ännu inte levererade. Killarna tog sig ombord på Forsvik , kapade elledningarna och demonterade stekbordet. De fick kånkat iväg med bytet och kom fram till Lurös landgång där krafterna tog slut.

Matrosen gick ombord och startade hydrauliken för kranen och så var snart bytet ombord. På Måndagen började det brännas för killarna då en vakt hade sett dem under kånkandet.Varvsfolk och inspektörer frågade mig om jag visste något ,då jag varit ombord under helgen. Jag kom att tänka på att kranen använts och gick till matrosen och frågade. Till en början nekade han fullständigt men sedan kröp det fram att de var skyldiga. Han talade oxå om att de gömt stekbordet i kött/fiskfrysen. När jag öppnade dörren stod det mycket riktigt ett frostigt stekbord därinne. De två skyldiga fick nu transportera tillbaka rovet,denna gång utan hjälp av kran.

Det blev något av en Via Dolorosa för dem då alla på varvet passade på att kolla in deras transport. De fick betala en slant för återinstallation och insåg att deras karriär ombord på Lurö var slut så de lämnade självmant in den blå.

Första resan efter varvet gick till Delfzijl ca 36 tim gång. Lurö hade tjockoljedrift till HM(Nohab F312V)och pannorna(2 st Clayton) och detta fordrade ju tjockoljeseparatorer ,2st Alfa Laval PX. Enligt killen som jag avlöst hade det inte varit några problem innan varvet så jag antog att det bara var att starta upp som vanligt. Hej vad jag bedrog mig. Hur jag än bar mig åt kalvade Pxarna. Inspektören som var med på resan hade inte bättre tur än mig. Efter åtskilliga demonteringar för koll av o-ringar och packningar började det bli panik då vi inte hade gasoil för hela resan tillbaka till Höganäs. Jag tog en chans och gick ner en storlek i regl.bricka. Där var felet! Känslan var mycket skön efter det lyckade bytet. Med mindre regl.brickor i båda Pxarna var det sedan inte några problem. Hur de klarat att köra Pxarna innan varvet vet inte jag, då inga förutsättningar var ändrade.

De första åren gick vi mycket med metanol från Holland till Sverige och Norge. En sådan resa gick från Rotterdam till Engene i Oslofjorden. Det var riktigt skitväder och vi gick med reducerad fart utanför Holländska kusten. Jag hade jour och som vanligt vid skitväder låg jag på soffan med en bok för att koppla av,om det nu gick. Precis när jag släckt lyset och tänkte försöka slagga lite hördes en ordentlig smäll,hytten skakade och larmet gick. Jag hoppade i skorna och rusade ut ur hytten. Utanför skepparens hytt möter jag vaktmatrosen som var alldeles blek i ansiktet. Det enda han fick ur sig var: fy fan ,fy fan.

Väl nere i kontrollrummet såg jag att det var jordfelslarmet som gått. Efter smällen och mötet med vakten insåg jag att felet fanns på bryggan. Larmet fick blinka och jag sprang upp till bryggan. Så gott det nu gick att springa i ovädret. När jag försökte öppna dörren till bryggan var det nästan omöjligt. Med en extra ansträngning gick det att få upp dörren. Inne på bryggan var det full storm , därav motståndet i dörren, med sjökort och papper virvlande omkring. Smällen hade kommit från en sjö som tryckt in 2st ventilglas på bryggan. Ena glaset hade kommit på högkant och missat matrosen med några cm. Hela BBs manöverplats var översköljd med vatten och inga gångljus funkade.

Vattnet stod cm-högt på durken. Skepparen hade tänt däcksbelysningen som turligt nog funkade. VHF var oxå igång och när skepparen varskodde om vårat läge började bogserfirmor genast höra av sig. Det var knappt man kunde vara på bryggan pga blåsten och regnet. Jag hade i senaste svenska hamn fått ombord plywoodskivor som jag tänkt göra verktygstavlor av.En av dessa kom nu väl till pass då måttet stämde någorlunda med vad som behövdes för att blinda ventilerna. Med livlina om midjan , en arm för mig och en för Lurö lyckades jag med hjälp av en matros borra 4st hål ovanför resp. nedanför ventilerna. Sedan borrades hål för bultar i plywooden. Bultarna låstes noga. 2st handtag monterades oxå på skivan och den säkrades med tampar i dessa.. Vi lyckades få ut skivan på skrå och till vår stora lättnad passade bultarna perfekt i hålen. Efter tätning med div. trasor blev det riktigt lugnt och skönt på bryggan. Vi gick vidare mot Engene och efter lossning blev det Göteborg för reparationer. Detta var nog den värsta våg jag varit ute för. Den måste ha varit mer än 12 meter hög och mycket kraftig.

När M/T Läckö levererats och kommit i trafik blev Lurö efter en tid förflyttad till Svensk kusttrafik,Vänertrafik och Dansk kustfart med petroleumprodukter. Alltså slut på metanolen då det är nästan omöjligt att att bli godkänd igen för metanol trots noggrann och lång rengöring. Vi gick mycket på Vänern och ett tag hade vi nästan klippkort hos en dykfirma pga div. incidenter med prop.dysa ,roder och bogpropeller. En gång vid passage Göta Älvbron fick vi resterna av en bensintank till en bil i prop.dysan. Det var med knapp nöd vi tog oss igenom Marieholmsbron och till en kajplats. När dykarna kommit och inspekterade hörde jag via högtalare på däck hur dykaren berättade vad som satt fast i dysan. Skönt ,då det som vanligt antogs vara fel i maskin. Detta var början på vår bekantskap med dykfirman.

Vi fick vid åtskilliga tillfällen trossar i dysan men det klurade vi ut hur vi skulle fixa. Det blev första möjliga kajplats och stopp på HM. Med hydrauliken igång tuggades trossen i bitar så allt funkade normalt igen. Trots den vanliga behandlingen misslyckades vi en gång vid stadskajen i Trollhättan och kompisarna ringdes upp. De kom efter några timmar och gick ner. När dykaren kom upp igen undrade han varför vi kallat på hjälp. Det fanns inget i dysan. Om vi testat en gång till hade allt funkat. Mycket snopet!!

En annan gång skulle vi efter varvsbesök på Gotenius avgå på kvällen. När vi kommit loss från kajen slutar plötsligt bogen att funka. Det blev lite panik då flytdockorna låg i farozonen men tack vare skepparens skicklighet och lite hjälp från varvet kom vi till kaj igen. Bogpropellern på Lurö var i princip ett upp och nervänt u-rör med pump i akterkant och ett vridbart galler på förkant. Intag och utblås låg nästan flush med botten på skrovet. Via en inspektionslucka kunde vi efter ballastpumpning kontrollera vad som hänt. Det visade sig sitta en gammal presenning ordentligt fastkilad i intagsgallret, omöjlig för oss att avlägsna. Våra kompisar dykarna tillkallades och med hjälp av wire,spel på bogserbåten och lite tur fick de bort presenningen.Vi tackade kompisarna och fortsatte vår resa.

En annan gång på resa upp till till Vänern passerade vi Surte och jag gick på muggen för att kröka en märla. När jag sitter där i allsköns ro hör jag hur det manövreras hej vilt med HM. Jag förstod att det var panik på gång då skepparen som var ombord aldrig höll på med sådana övningar. Snabbt avslutade jag vad som påbörjats och sprang upp på bryggan. Där stod skepparen och en lots bleka om nosen. Vi höll på att passera Jordfallsbron och rodret gick inte att manövrera. Med hjälp av bogen och en hel del trixande lyckades skepparen lägga till vid väntekajen ovanför bron. Som vanligt var det ju fel i maskin,denna gång styrmaskineriet. Jag kollade allt upptänkligt och hittade inget fel. Fortfarande gick det inte att manövrera rodret som var av Beckertyp med en flap längst akter på roderytan. Det blev till att ringa våra kompisar igen.

Under tiden vi väntade på dem plockades ritningar fram och rodret testades utan framgång. Varje gång vi försökte lägga dikt BB hördes en ordentlig smäll. När dykarna kommit skulle vi visa felet och försökta lägga borde – borde. Det funkade! Där stod skepparen och jag mycket snopna. Dykaren gick iallafall ner för att inspektera. Det visade sig att axeltappen som överförde rörelsen från rodret till flappen var loss och låsmuttern borta. Tappen hade låst rodermanövern men fått sig några puffar från svallvågor när andra fartyg passerat därför gick det nu att manövrera. Dykaren demonterade tappen och naturligtvis tappades tappen i den dyiga botten. Han lyckades emellertid hitta den och med hjälp av tamp och aktra spelet fick vi upp den på kajen. Tappen var tung så det behövdes lite extra hjälp. Inspektör Bensby som kommit upp tog med sig tappen för att få en ny låsmutter tillverkad medans vi var uppe i Vänern.

Skepparen och en ny lots fortsatte resan och testade roderförmågan direkt efter avgång väntekajen. Allt verkade funka OK. Detta var en sanning med modifikation då styrförmågan helt försvann vid ca 5 knop vilket upptäcktes uppe vid Lilla Edet. Med hjälp av bogen gick det ändå bra att styra så resan fortsatte. På nerväg efter passage av Kullens slussar i Vänersborg stod jag på bryggan och njöt av utsikten. Plötsligt kommer det ett stort svart rökmoln från bogdieselrummet under backen. Jag rusar fram och ser att avgasröret lossnat från anslutningen till turbon. Efter överläggning med skepparen beslöts att fortsätta resan till Gbg och Skarvikshamnen. Jag hade inget i reserv att sätta dit och svetsning var omöjligt. Då vi behövde bogen för styrförmågan vid låg fart fick den gå mest hela resan ner. Till slut var det bara skepparen och lotsen kvar på bryggan då röken från bogdieseln verkligen drog uppmärksamheten till sig vid slussarna. Det var så man nästan skämdes ,men nöden har ju som bekant ingen lag. Ibland verkade det som om de hukade sig på bryggan.

Nåja , vi kom ner till Gbg och med hjälp av en arbetsbåt och flotten fick vi tappen och låsmuttern på plats efter mycket besvär. Naturligtvis gjordes jobbet utan hjälp från land, det var ju Thunbolaget! Insp. Bensby var som vanligt sjäv med och jobbade. Sedan återstod bara att vaska bogdieselrummet rent från ett tjockt sotlager på skotten. Rent blev det inte utan det blev till att måla om allt som fanns där.

Lurö gick oxå regelbundet med värmelaster med smörjolja till Uddevalla från Coryton(London). Det innebar ett par nätter utan sömn då pannorna var 2st Clayton. Alla som haft Clayton i maskinrummet förstår varför. De två Clayton som fanns ombord på Lurö hade ingen steglös reglering utan hel/halvfyr. Detta innebar mycket jäkelskap då fotocellen ofta lade av vid stegningen. Ibland fick man ligga under pannan och försöka lista ut vad som hände. Brännarna på Clayton satt underst på pannan och det var naturligtvis dåligt med plats så man precis fick ut brännarna för underhåll. Det blev många och långa stunder därunder.

Efter och före varje värmelast brukade jag själv dränera slingor och rörledningar med hjälp av motormannen. Detta för att upptäcka ev läckage på slingorna i tankarna och undvika frysta rör och ventiler på vintern. Det blev en hel del reparationer vid S-mans kaj , granne till Gotenius varv. Efter mycket tjat från överstyrmännen gav jag upp och lämnade ansvaret till dem. Människan är ju av naturen lat. Detta skulle jag inte gjort visade det sig.

En vinter låg vi vid Nestles raff. i Porvu och lastade värmelast när Öst kom till mig och berättade att en ventil fryst sönder. Så var det med den dräneringen! Jag gick till pumprummet och stängde av ångan till däck. Sedan demonterade jag ventilen och hittade en reserv som passade, fast utan kägla. När vi skulle montera ventilen fick vi inte dit ena packningen. Under tiden vi jobbat hade Öst sagt något om att han steamade och jag antog att han använde en slang som var kopplad före avst.ventilen i pumprummet. Det fanns fler frysta men inte spräckta ventiler i de andra steamschappen. Jag stängde av steamet till slangenoch delade på den så vi kunde använda den för att smälta isen som höll på att krypa ut ur röret vid ventilen. När allt var riggat och klart gick jag in i schappet och skulle precis varsko motorman att mycket försiktigt öppna på steamet när isproppen släpper. Het ånga strömmade ut i det trånga schappet och jag kastade mig ut på däck. Ångan hann med att bränna mig på ryggen och ena sidan riktigt ordentligt. Öst hade öppnat avst.ventilen så det stod tryck på alla steamrör på däck.(den galningen). Trots dusch i kallt vatten blev det bara värre. Jag fick åka iland till läkare som gav mig lite smärtstillande och några specialkompressor att skydda brännblåsorna med. Han tyckte jag kunde fortsätta jobba. Finnarna är och var hårda!! Jag fick naturligtvis sjukavmönstra och resa hem med första flyg. Det blev en smärtsam hemresa. Då jag kom hem blev det sjukan direkt och efter att jag varit hemma och vänt blev det ett par veckor på Falu Lasarett. Den tiden vill jag inte ha tillbaka. Jag vet inte hur många ggr jag förbannade mig själv för att jag släppt dräneringen och Öst för vad han gjort.

Långt senare fick jag min ”hämnd” efter en häftig diskussion med samma Öst om hur man reglerar temperaturen i lasttankar med steamslingor. Styrmännen envisades med att reglera temp. i tankarna genom att använda sig av tilloppsventilen ,medans jag ville att de skulle öppna fullt på tilloppet och reglera med returen. Detta för att undvika att få in last i slingorna och en jämnare reglering. Efter vår häftiga diskussion rusar Öst ut på däck och in i ett av steamschappen för att ställa om regleringen enligt mina anvisningar. Han har så bråttom att han inte märker att det står ca 40cm med hett vatten på durken , orsakat av en kondensläcka. Då han inte har några stövlar utan vanliga skor bränner han sig på hela högra underbenet. Trots lång kalldusch blir det stora och smärtsamma blåsor. Han fick mönstra av och resa hem för behandling vid nästa hamn. Hur är det man säger: Synden straffar sig själv! Jag njöt inte ,utan tyckte mest synd om honom ,då jag visste hur smärtsamt det var för honom.

Det finns mer att berätta men det skulle bli för långt.Detta är några av de mest minnesvärda episoderna.

Bengt Larsson

Fd Mch M/T Lurö

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post90

M/S Arctic

BlandatPosted by Karl-Arne Johansson Tuesday, May 20 2008 18:36:52

Arctic har i detta fallet absolut inget med kyla att göra utan handlar om ett fartyg som till största delen trafikerade medelhavs hamnarna men även gjorde upp stickare till våra breddgrader då och då.

Arctic var ett underligt fartyg, Sune en av jungmännen brukade säga att här ombord hade man satt allt befäl som hade fått sparken från alla andra fartyg, och man kan ju undra, för underliga var dom.

Det började med att våran kompis Bobby fick jobb i nämnda fartyg så ringer han till Sune som aldrig varit till sjöss tidigare och frågar om han har lust att testa som jungman ett tag, Sune jobbade vid tillfället i butik men hade under åren sett mig och Bobby komma hem efter fullgjord tjänst ombord och hört oss berätta och tyckte väl därför att det kunde vara trevligt att pröva, Bobby ringde sedan mig och frågade om jag ville ha ett matros jobb , jag hade då inget på gång så två dar senare satt jag och Sune på tåget till utansjö utanför Gävle, med på tåget hade vi en välfylld matkorg som Sune hade sett till att vi fixat dan innan, mat är ju då en mycket viktig del i Sunes liv, detta kan bla ses på hans midjemått, med ombord på tåget är gnisten ,Sune undrar hur nån kan heta gnisten, detta tar sin lilla tid att förklara för den oerfarne jungmannen.

Tåget kommer sent omsider in på perrongen i utansjö, och det är smäll kallt, dom kläder vi har på oss passar ju kanske i Göteborg men knappast i

kalla nord, när vi senare kommer ombord så får vi oss i alla fall en öl och kan slappna av efter resan.

Det visar sig att jag med mina 24 år är äldst i manskapet, befälet ombord är i övre medelåldern.

Vi lastar stora rör som skall ner till Turkiet (iskanderun) och jobbar med att surra rören nästan hela natten, då man har stuvat dom idiotiskt vilket vi också får erfara senare i berättelsen.

Bay of Biscay

Fartyget stävar ut från hamnen i Gävle och sätter kurs sydvart och det tar några dagar innan man siktar Brest, det råder stormvarning för hela Bay of Biscay och det blir snart ett otroligt skitväder.

I lastrummen hörs efter ett antal timmar ett väldigt liv, rör rullar fram och tillbaka och slår i skotten och mot skärstockar, 3 Styrman Fernandes en Spanjor som var det enda befäl som var något att respektera ombord purrade ut oss och berättade att vi var tvungna att gå ner i lastrummen och försöka stämpla och surra vad vi kunde, under tiden skulle han hålla upp fartyget mot sjön, 6 man gick ner och började att jaga rör, detta arbete var i sig livsfarligt då det var svårt för styrman att hålla stäven mot sjön hela tiden och det ibland kom väldiga överhalningar, så när ett rör hade lagt sig still, så fick samtliga hoppa på det och försöka att stämpla fast det och sedan surra vad som gick, men under tiden så slet ju sig andra rör som kom rullande emot oss, vilket gjorde att jag var glad att medelåldern var så låg som den var, då det blev ett jävla skuttande, till slut hade vi fått fast alla rör som var på driven. Vid eftertanke så undrar man ju hur

1e styrman tänkte när han gick med på hur det stuvades från början, när vi skulle stämpla första gången så fanns det inget att stämpla i för att stuvarna hade placerat 4 rör uppe på den sista raden och lagt dom i mitten av lastrummet så att det var omöjligt att surra på ett bra sätt.

Iskanderun

Vi kom i alla fall lyckligt över till Cape Finesterre efter 3 dygns hårt väder och sedan blev det kav lugnt resten av resan genom Gibraltar och sedan till Iskanderun. I Iskanderun låg vi sedan i 1 vecka för att lossa och vi var under den veckan iland en gång, vi gick iland för att gå på Restaurang för att få något att äta då kocken ombord inte var av denna jord kommen ,nåväl mer om detta senare, vi gick iland och ut på stan och efter ett tags letande så hittade vi en restaurang och gick in ,prisis innanför dörren så står en kyldisk och en man iförd ett förkläde som nog en gång i tiden varit vitt står och hugger kött så slamsorna sprutar, detta får mig att ana oråd, kan detta vara värre än kocken Popovs käk ombord?

Vi blev av en kypare anvisade ett bord i lokalen och satte oss ner, när vi suttit där en stund så märker vi att det luktar satan där, och undrar varifrån det kommer, det visar sig när vi undersöker saken, att bordet vi fick, står alldeles vid toalett dörren, och jag öppnar den och går in, och mitt på golvet så finns ett hål i golvet och bredvid finns en vatten flaska och en gammal trasa som nog används till att torka av händerna efter att man har torkat sig med dom och sedan använt vattnet att tvätta sig i, efter det var min aptit borta och jag klagade inte på Popovs käk mer den veckan.

Vi lämnade staden Iskanderun utan att ha gjort den så att säga och gick efter det mot Haifa i Israel för att lasta apelsiner.

Kocken

Andrei Popov var Kock steward ombord i Arctic han kom från ryssland från begynnelsen men bodde numera i Antwerpen, han var utan tvekan den sämsta kock jag har seglat med under alla år, hans oxjärpar hade ett mått inte helt olikt basebollens och dom var dessutom blodiga mitt i, Sune som var väldigt matglad stod inte på god fot med Popov, detta kulminerade med att för omväxlings skull en Lördag så hade Popov slått på stort och skulle bjuda på minestrone soppa till förrätt, jag uppmärksammade efter ett tag att det i soppan fanns svarta prickar och försökte att sortera prickarna på tallrikskanten, och efter ett tag så hade det blivit många prickar på kanten,

jag tittade på dom andra och frågade därefter Sune om soppan var god, javisst sade sune och högg in på sin andra portion, jag fortsatte sen att sortera prickar och när Sune var klar så frågade jag honom om soppan fortfarande var god och han svarade att det var den och jag påpekade ju att med så mycket sovel i den så måste den ju vara nyttig åtminstone, han frågade ju då förståss vad jag menade, jo sade jag detta är ju ingen grönsaksoppa direkt för det finns ju en hel del skalbaggar iden, Sune for upp med ett skrik och skrek Popov jag skall döda dig och Popov försvinner med ett tjut ut från byssan och sedan jagade Sune Popov tills han låser in sig i hytten och visar sig inte mer den dagen.

Haifa

När vi närmar oss staden Haifa i Israel vid foten av berget Karmel är den vacker, gatorna som slingrar sig upp mot Karmel lyser som ormar i skymningen. Haifa är väl det enda stället i Israel där det råder någon sorts fred mellan Palestinier och Judar, här märks i alla fall inte så mycket av problemen.

När vi får ledigt på kvällen så går vi iland och hamnar förståss på schappen nere vid hamnen, där finns allt man behöver som Matros Hunterdmark sade, och det fanns det kanske, beroende på vilket utbud som man eftertraktade.

I Haifa åt vi oftast iland dels beroende på vår ryske kock men till stor del på utbudet i matväg, här fanns Restauranger från alla värdens hörn och för alla smaker, men det man bäst kommer ihåg är nog dofterna när man gick från fartyget upp mot stan, hela hamnen luktade citrus, här lastades Citroner och Apelsiner samt Grape och när man fortsatte upp mot stan och gick igenom ett arabiskt område så luktade det rökelse och kryddor, när man sedan gick på Karmels sluttningar så luktade det olika sorters mat, detta var Mecka för Jungman Sune, här kunde han äta både billigt och gott.

Achdod

Från Haifa tog vi sedan sydvart till Achdod som egentligen inte är någon stad utan mer en hamn, här skulle vi lasta resterande last av citrus, under mina år till sjöss så har jag blivit något av en älskare av stark mat, inget har varit mig för starkt men i Ashdod fick jag min överman.

Vi gick iland för att känna att vi var lediga och går då förbi ett ställe där man sålde Showarma (kebab) och hungriga som vanligt så kunde vi ju inte gå förbi, och vi går fram till disken och beställer, och när mannen som hade stället frågar om vi vill ha stark sås så svarar vi ja och vi anar inte oråd då han igen frågar om vi vill ha en sked, utan ber honom hälla på lite, när han sedan frågar om vi vill ha något att dricka med ett leende så är det ingen som anar något heller men vi undrar förståss vad han menar när han frågar om det räcker med en Coca Cola,

När jag biter i min Choarma så känns det ungefär som om jag skulle ha bitit i glödande kol, jag har i mitt liv aldrig ätit något så starkt, till och med Sune fick slänga sin Choarma.

Pireus/Athen

Från Ashdod gick vi sedan till Pireus för slutlastning till Antwerpen, Pireus en förstad till Aten och en stor hamnstad, jungmännen hade på resan dit fått ett ryck och ville att vi skulle hjälpa dom att raka skallarna, detta ställde vi matroser ju gärna upp på och jungmännen såg ju efter ett tag ut därefter.

Lastningen skulle ta ca en vecka så på kvällen tänkte vi att vi skulle åka in till Athen, när vi kommer in till stan så ser vi att det är något på gång, för i varje gathörn så står det folk och säljer knölpåkar i plast, och såna där plasthammare som har en tuta i varje ände som barn brukar ha, fast dessa var av modell jättestora, vi fattar inte så mycket av vad dom skall vara till utan går på en Japansk restaurang och sitter där tills ca kl. 21.00 när vi sedan kommer ut på gatorna så är det massor av folk där mest ungdomar och det visar sig att det är någon festival, tydligen någon gammal sedvänja där man skall slå varandra i huvudet med dom där plast leksakerna, när folk får syn på jungmännens rakade huvuden så blir det folkstorm för alla vill slå på deras skallar, det är första gången jag har blivit jagad ut ur en stad, vi fick fly för livet, och inte ens när vi satte oss på en buss fick vi vara ifred, vid varje hållplats så stormade det ombord en massa ungdomar och skulle slå jungmännen på skallen, när vi kom fram till Pireus så hade alla fyra jungmännen kraftig huvudvärk vilket var förståeligt.

Ernst

Motormannen ombord hade blivit sjuk och det skulle komma en avlösare i Pireus, jag står och jobbar vid fallrepet när det kommer en kille på kajen med resväska, jag hjälper honom ombord och frågar vad han heter jag heter, Ernst sa han och jag visar honom till sin hytt, sedan kommer dom andra och frågar om jag träffat den nye motormannen och det hade jag ju och Sune frågar vad han hette Ernst svarar jag, när sedan Ernst kommer och frågar mig fyra månader senare varför alla kallar honom för Ernst fattar jag ingenting, heter du inte det då frågar jag, nej jag heter Anders svarar Ernst, jamen varför har du inte sagt något under den här långa tiden frågar jag, nej jag har blivit kallad för värre saker än Ernst svarar Ernst, det visar sig att jag hade hört fel när jag träffade Ernst första gången, det behöver väl inte sägas vilket namn som gällde resten av tiden ombord.

Antwerpen

Från Pireus gick vi sedan mot Antwerpen för att lossa trodde vi i besättningen, det visade sig senare att vi bara skulle gå in och byta papper på lasten, detta var under den tiden då man bojkottade frukt från Israel, men på den tiden var det inga problem att fixa detta så man bytte lastpapper och vips så kom lasten från Marocko istället. Vi låg mitt inne i stan på Skandinavien kaj så på kvällen gick vi upp på Schipper strasse, vi skulle ju visa jungmännen hur det går till, och hamnade självföljdigt på Dennis bar där det går en del transexuella och vi hade för avsikt att lura någon av jungmännen in i någon rolig situation och roligt fick vi för det började med att Sune ringde i en gammal skeppsklocka dom hade hängande över bardisken, och när man ringde i den så menades det att man betalade en runda för alla i baren, så Sune fattade ingenting när alla började tacka honom och dunka honom i ryggen.

När sen en av jungmännen satte sig med en som han trodde väldigt snygg (tjej) och såg allmänt kär ut så sa jag till honom att följa med på toaletten, när vi kom ut på toan så berättade jag för honom att det han satt och kladdade på inte var en tjej utan en kille, han blev förbannad och sa att jag bara var avensjuk och gick in på baren igen men efter ett tag så hördes ett väldigt liv, det visade sig att han hade varit extra närgången och hade funnit ut att det fanns andra saker innanför byxorna på (Tjejen) än det han var intresserad av.

Göteborg

I Göteborg skulle vi lossa och byta en del befäl, det kom ombord en Kapten han såg ut som om han var 90 år men det visade sig att han bara var 72 han hade tydligen fått någon typ av dispens eller också så fick väl inte rederiet tag i någon annan, han hette Ossian Andersson och var starkt religös hans första ord till oss i manskapet var att han meddelade att det inte kommer att säljas någon sprit eller öl innan jul då han ville ha en som han kallade vit jul, detta var ju i och för sig snabbt ordnat då vi visste att vi skulle gå till Antwerpen igen efter Göteborg, vi fick också ombord en ny Överstyrman, namnet har jag glömt, jag skulle väl helst ha glömt hela han men så är det nu inte, men denna överstyrman var något av en teoretiker han lade upp allt arbete i statistik hur han nu bar sig åt då han inte hade det minsta förstånd om fartygsarbete överhuvudtaget.

Ossian Andersson

När vi gick ut från Göteborg hade vi gjort klart på backen och gick sedan akterut för att hjälpa till på popen, jag tittade då upp på bryggan och får se kapten stå på bryggvingen med hörselskydd på sig, detta såg märkligt ut då bryggan nog är den tystaste platsen på fartyget, vid närmare undersökning så visade det sig att Kapten var överkänslig för ljud, detta i sig väldigt underligt då han i det närmaste var döv.

När vi kom till Antwerpen så skulle vi in i den stora slussen (det finns nog märken kvar ännu av den kaj studsen) det visade sig att under sin tid ombord så missade inte kapten kajen någon gång det vill säga att varje gång som vi skulle in till kaj så kändes det i fartyget ungefär som att vi gick på grund.

När vi var lossade i Antwerpen och skulle avgå så gick vi mot slussen igen, på vägen dit så mötte vi ett mudderverk, lotsen ombord sade till skepparen (half ahed sir) jag hade hand rodret och skepparen skrek efter ca 3 minuter till mig att hör du inte lots ordern hårt babord, jamen sade jag han sa half ahed och inte

hårt babord, kapten så strängt på mig och frågade om jag tänkte ordervägra, nej sade jag och lade rodret hårt babord , under tiden tittar lotsen uppmärksamt på oss då vi efter babords giren hade kursen rätt mot mudderverket, han frågar skepparen vad som händer men får inget svar, han frågar igen om det är okej om han går åt styrbord, han får fortfarande inget svar utan tittar uppgivet på mig och säger hard to starboard, jag drar då en lättnades suck då det inte är mer än 50 meter kvar till mudderverket och lägger rodret hårt styrbord, lotsen går därefter fram till telegrafen och lägger maskin halv back, vi lyckas till slut få stopp på fartyget utan kajstuds i slussen, det var nog enda gången.

På vägen ner till medelhavet så var Kocken i sitt esse ,han ställde en dag fram en jätte gryta på bordet med kycklingryta som han kallade det, det visade sig att han bara hade slängt ner tre kycklingar i grytan och sedan hällt brunsås på och sedan låtit detta koka för att sedan servera det som det var, nu ansåg vi att måttet definitivt var rågat och jag fick i uppdrag att vid tillfälle ta upp detta med kapten, jag gick ju vakt (12-4) så jag träffade på kapten rätt omgående och tog upp detta med mathållningen ombord med honom, svaret jag fick var väl inte väntat men det visade sig att han hade någon gammal sed som han tog till vid dylika tillfällen för att när jag lämnat min vakt kl 16.00 så hade jag fått sparken,

jag tog upp detta med mina skeppskamrater då ju dom var delaktiga i detta så att säga, vi beslöt då att låta skicka efter kapten och låta honom förklara sig och det gjorde han med att säga att om man klagar på maten skall man iland, vi påvisade då att vi tänkte ta upp detta med facket, då nog inte Lagen om anställningsskydd innehåller den texten direkt Kapten gick då för att rådgöra med gnisten som var av samma uppfattning som oss i denna frågan, kapten lät sedan meddela att jag var återanställd.

När vi kom till medelhavet så var det trots att det var i december månad sol och ca 20 grader varmt, detta gjorde att vi kunde måla brädgångarna och luckorna, när vi står där och målar så kommer 1.e styrman och kapten ut på däck kapten med målar overall på sig och 1.e styrman bärande på färg tråg och en levang, vi undrade vad som skulle ske men det visade sig att kapten under sina första sjöår någon gång i början på seklet hade målat med levang och tyckte därför att det var ett bra sätt att lära ut till oss yngre matroser, han började därefter att måla gången mellan luckorna, resultatet kan ju var och en förstå, men jag har aldrig förut sett så många i besättningen ta kort vid samma tillfälle.

Fortsättning följer

AV Karl-Arne Johansson

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post89

Resor av Karl Erik Karlsson

BlandatPosted by Mats Ödman Saturday, March 29 2008 15:17:52
Har lagt ut några sdor om mitt "resande" i unga år.
Kolla på

http://www2.hemsida.net/kesk/Resor/Regist/Sid20.htm

Ha de' bra
mvh
Karl-Erik i Borensberg

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post88

M/S Los Angeles

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Sunday, March 16 2008 09:44:49

Skall här försöka skriva ner lite minnen från min första båt som maskinist: M/S Los Angeles. Det kommer även att finnas lite inslag av Johnson Lines Riobåtar.

Jag slutade I1på Sjöbefälsskolan i Härnösand alldeles efter att jag fått studielånet på vårterminen 1965. Mest beroende på kärleksbekymmer. Skolan gick hyfsat och hade Heyman(rektorn) varit där när jag anmälde att jag slutade hade han nog stoppat mig. Därefter ett tel.samtal till Norling på personalavdelningen, och jodå det fanns ett 3Ma job på LA. Det var bråttom sade han så det blev flyg till Malmö och Farsgubben för att hämta kläder och pass mm.. Därefter till Göteborg och Sjömanshotellet på Masthuggstorget. Fick dela rum med en som jag då tyckte urgammal timmerman i samma ålder som jag är nu. Dvs 61 år. Det visade sig att det inte var bråttom utan jag fick besked att ta mig till Johnsons förråd på Hisingen. Det låg där Älvsborgsbron landar idag till höger. Resan gick med spårvagn till Carnegie och sedan färja till Hisingen. En kort promenad och första till höger så var man inne på området. Där fanns reservdelar och utrustning till de flesta av de verksamma fartygen och mycket från längesedan skrotade oxå. Bla huvudmaskinen till Pedro Christoffersen. Efter introduktion på verkstaden blev det overall på och att börja vaska ut/inströmmare från Riobåtarna.Proceduren var sådan att när ett fartyg anlände från långresan lämnades det iland minst ett komplett set av ventiler och ett dito tillbaka. Efter kustresan kompletterades så det fanns ventiler för den beräknade förbrukningen under långresan. Vi var 4-5 man som var ständigt sysselsatta med att reparera och färdigställa ventiler. Vad jag kommer ihåg hade man just börjat köra Riobåtarna på sk tjockolja och materialet var inte avsett för detta. Det gjordes uppfinningar med olika metoder för kylning av ventilerna samt även värmefördelande material i spindlarna. 1 man vaskade dvs jag.1 man svetsade , 1 man svarvade och ytterligare 1 man slipade in ventilerna. Oftast var vi 2 som vaskade i Dunkit. Efter en timmes tid var man alldeles yr och fick ta en paus i friska luften . Fikarasterna tillbringades på närmsta fik som låg mittemot ingången,där hade de kanongoda mackor. Efter ca 1 månad var det dags att mönstra på LA. Det kändes inte så lite pirrigt att träffa Chiefen som hette Ingemar Eriksson. Han var utrustad med ett porslinsöga som han underligt nog lyckades spänna i en så man blev knäsvag. Det brukade skymta i ventilationsgallret till hans hytt där han stod och kollade att vi höll tiden vid rasterna. I övrigt kommer jag ihåg en mycket sympatisk och duktig 2Ma som hette Sven-Erik Johansson. Naturligtvis kallad Johan. Han var den ende som vågade och kunde säga emot Chiefen när han skällde för mycket.Kylma var en finne som hette Penti. 1Ma minns jag inte namnet på men han var stor och stark vilket ska visa sig längre fram. Gnist var Whisky-Jack från Helsingborg. Han hade ett fantastiskt luktsinne för whisky. Öppnade du en flaska för att ta dig ett järn kunde du vara säker på att Jack knackade på efter en stund. Jag testade olika tidpunkter och det funkade varje gång. Däremot var han snål med att själv bjuda.Efter långresan på Nordpacific skulle hans hustru medfölja vilket innebar problem för Jack som hemma var mycket avhållsam. Det blev till att deponera ett par flaskor i min hytt vilket innebar att Jack för skams skull blev tvungen att bjuda. Jag var nog en av få ombord som låg nästan eaven på whisky med Jack. En annan jag minns var 1Mtm Anders Forsman som hade hand om allt vad ventilslipning hette. Det var en glad skit som alltid var snar till skratt och skämt. Vi lämnade Göteborg på väg till San Pedro via Panamakanalen. Jag hade som ny maskinist fått vakt tillsammans med Kylma Penti vilket kändes tryggt ny och grön som jag var. När vi kommit till varmare trakter var det dags för inkilningen. Det blev till att bjuda på drickbart i befälsmässen till en Lördagsmiddag. Det tråkiga var att jag i mitt övermod inte kunde säga stopp utan blev ordentligt berusad. Kvällsvakten 8-12 var ingen höjdare för mig. Tack vare Penti gick det ändå bra. Sedan blev det ågren ett par dagar innan allt rättat till sig. Apropå Ågren hade vi en hökare som hette Sigge Ågren,det var en hårdhudad gubbe. Maten var inte speciellt bra men det hjälpte inte att skälla på honom vilket gjordes regelbundet i befälsmässen. Han bara ruskade på sig som en gås för att bli av med vattnet.

Under hemresan gick en tätningsring till SB:s KAMEWA-box . LA var utrustad med KAMEWA , ett av få fartyg i Johnson-Line vid denna tid. Var det bara Suecia oxå? Iallafall innebar detta stopp på SB:s HM , nersaktning på BB och baxen in på SB då denna stoppat.. Därefter ökning på BB HM så farten hjälpligt hölls uppe . Ca 9 knop om jag minns rätt. Vid tilltörning på kvällsvakten började reparationen bli färdig. Efter en stund kom bud från 1Ma som var i “kyrkan”där KAMEWA-boxarna fanns, att baxen skulle läggas ut. Jag dubbelkollade att jag fått rätt besked från motormannen,därefter försökte jag. Det gick inte då det efter ett par varv på baxspaken tog emot och lät illa.Efter ett par försök kom en otålig och stark 1Ma ut från tunneln vrålande varför inte baxen var ur. Jag förklarade dilemmat men han påstod att jag inte gjort rätt. Här skulle visas hur man lade ur baxen!! Han tog i rejält på spaken och det lät inte bra. När han försökte skruva tillbaka var baxen låst. Det gick inte. Nu kom Chiefen ner undrande varför det tog så lång tid. Han förstod genast vad som var fel. Stigningen hade inte nollställts på SB:s propeller när pumpen startats för att kolla att O-ringen höll tätt så den drog med sig HM oxå. Efter nollställning blev det till att reparera baxen vilket gick tack vare en smal och smidig Rep.

Det blev Påskafton och det skulle firas. Motormännen fick ledigt till 10-kaffet. Jag fick i uppdrag att rengöra luftfilter från Hedemoradieseln. Innan jag började rengöringen gick jag en noggrann runda på mellangreetingen och kollade alla kolvstångsboxarna. (LA hade 2st dubbelverkande MAN-motorer av Kockums tillverkning. Det var rutin att tillbringa mesta delen av vakten på mellangreetingen för koll av kolvstängerna så de inte gick varma, Om man märkte en tendens till detta var det att hänga undre br.pumpen tills det lugnat ner sig och sedan försiktigt släppa ner den igen.) Eftersom allt såg bra ut gick jag till arbetsbänken och började rengöringen. Det tog max 10 minuter så hörde jag att en av maskinerna saktade ner. Jag sprang fram till manöverdurken och där stod naturligtvis Chiefen. Han hade gått ner efter min runda och upptäckt att cyl.6 BB hade början till varmgång på kolvstången. Maskin stoppades och det beslöts om kolvdragning och byte av box. Jag fick mig en ordentlig utskällning för att jag inte gjort mitt jobb vilket jag hävdade. Det var den värsta utskällning jag fått i mitt liv. Påskafton var förstörd för alla,speciellt för motormännen. Sedan visade det sig att det bara jäklades hela tiden. Cylindern ifråga hade en motvikt på tvärstycket som nästan var omöjlig att få tillbaka på plats. Sent på kvällsvakten hittade Johan lösningen och vi kunde starta igen. Den Påsken glömmer jag aldrig!

En sista episod var då det berömda Johnsongänget var ombord för kannhalningar i Göteborg. Arbetsledare var den välkände “Hongkong”. Han brukade lägga in en halv dosa Göteborgsettan åt gången. Sedan rann snusen om munnen på honom. Han var inte speciellt renlig av sig så städerskorna gillade inte honom då han alltid hade hytt i passagerarinredningen när gänget medföljde på kustresorna.

Efter avslutat arbete skulle BB:s HM startas. Eftersom jag hade stoptörn fick jag äran att starta upp pumpar och göra klart. Ner kommer Chiefen i uniformskavaj (Khaki) och blå uniformsbyxor. Mycket elegant. Efter klartecken från mig startar han , samtidigt lutar han sig bakåt för att kolla s-hetsventilen på den cyl som kannhalats. Cyl5. Undre s-hetsventilen lättar med en ordentlig knall och olja sprutar ut. Chiefen blir alldeles svart av olja och sot. Ingen av Johnsongänget kan hålla sig för skratt. En av dem har stått mittemot vid SB:s maskin och det enda som syns är hans ögonvitor och tänderna. Hongkong får sig naturligtvis en ordentlig utskällning i sedvanlig stil. Jag fick kolla hela natten med sm.oljepumpen för kolvkylningen igång att det inte läckte mer. Det visade sig att de hade fuskat med rengöringen i bottenlocket. Nästa dag avgick vi för kustresa och varvsbesök. Flottan hade koll på mig så jag fick mönstra av efter ankomst varvet. Det blev att vänta några månader innan mönstring i Grå Bolaget.

Mvh

Bengt Larsson

  • Comments(2)//seamens.poetica.se/#post87

Andremaskinist Johan

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Monday, February 18 2008 07:26:46

Jag seglade med Johan på LA och California åren 65 och 1971-74.Hans riktiga namn var Sven-Erik Johansson men den enda som jag hörde kalla honom vid hans rätta namn var systern.Han bodde i ett 1600-tals torp i skogen utanför Mjölby. Fastän han var en hejare på att berätta och brodera ut förstod jag inte riktigt varför han alltid ville segla på vintern. Detta ända tills jag fick kontakt med honom igen på 90-talet och besökte torpet. Det låg mycket isolerat och var vid snöfall en veritabel råttfälla.De sista åren han levde brukade han flytta till sin syster över vintern. Idyllen blomstrade emellertid på sommaren och Johan stortrivdes. Han var lite av en särling som många av oss sjömän och hade inget emot lite ensamhet. Besök var emellertid mycket uppskattade och historieberättandet kom snart igång.Minnena flödade och jag skall försöka återge en del av dessa.

Johan var en mycket duktig maskinist trots eller tack vare avsaknad av behörighet. Ingen kunde som han bedömma lagerspel i vevhuset och speciellt tvärstyckslagren.Det blev alltid lite tävling då det var dags för att kolla lagerspel om vem som var snabbast och rätt bedömde spelet. Oftast hade Johan rätt. På California hade han oxå hand om Hedemorakärran som stod på SB-akterkant. Det kändes tryggt att han hade hand om den då den kunde uppföra sig mycket underligt. Dessutom var den ett måste vid kyl.och fryslast. En gång lossnade regleraxeln till br.pumparna på BB-sidan och motorman fick hjälpligt hålla axeln i läge tills vi fick stoppat fryskompressorerna och kärran kunde stoppas för rep. Johan fixade detta så Chiefen (Åke Lännström)kunde sova lugnt den natten oxå.

Johan gick emellertid bet en gång när det gällde fel på Hedemorakärran. Det började med att vi hade service på regulatorn och rengöring av turbinen i Göteborg på utgående. Samtidigt demonterades generatorn och rotorn skickades iland för rengöring och lackning hos Elmarin. Statorn rengjordes på plats och lackades. Allt monterades och såg bra ut tills det var dags att provstarta. Jag startade på vanligt vis med luftpådrag och bränslepådrag. Vad som var ovanligt var att regulatorn matade på för fullt och jag kunde inte hålla emot. Varvtalet rusade iväg och det smällde från generatorn innan jag hunnit stänga för bränslet. Det visade sig att regulatorn var fel hopsatt och vi fick en ny monterad. Värre var det med generatorn som fick demonteras igen och rotorn skickas iland på nytt då delar av isoleringen släppt. Det var en dyster inspektör Overgaard som betraktade förödelsen och fattade beslut om ytterligare reparation.Efter nattarbete kom vi iväg utan någon större försening. Vi hann emellertid inte köra ”Hedemoran” med belastning innan avgång. Når vi under resan till BA belastade fick vi underliga avg.tempar på en cylinder. Trots byte av br.ventil och br.pump blev det inte bättre. Vi kunde inte komma på varför det jäklades då allt var överhalat och nybytt. Det började brinna i knutarna då vi låg i Monte utan att vi hittat felet. ”Hedemoran” var absolut nödvändig vid fryslast.Johan var rådlös och Chiefen nervös och jag oxå. Efter arbetstidens slut gick jag ner igen till den krånglande “Hedemoran”. Trots kraftig förkylning började jag jobba med att demontera turbinen som ju skulle vara rengjord av landfirma. Med snoret rinnande ur näsan lyckades jag få isär turbinen och hittade felet. Det var fullt med skit i turbinen och speciellt vid den sida där den krånglande cylindern fick sin luft. Med lätta steg sprang jag upp till Chiefen och Johan med nyheten. Då vi inte skulle avgå förrän sent nästa dag blev det inget mer gjort förrän på morgonen. Efter rengöring och montering gick allt äntligen som det skulle vid belastning. Det var den längsta turbinrengöring jag varit med om.

Johan var en obotlig snusare och gillade att ta en öl med lite ljugande som tilltugg. På California var 4-8 vakten Johans. Han väntade alltid otåligt på att jag skulle komma ner på morgonen kl7 och törna till motormännen för dagens jobb,då passade han på att rusa upp i hytten för att ”länsa förpiken” och ta en öl. Det var ett favoritnöje att smyga ner och ställa sig att iaktta honom där han otåligt stod och väntade. Motormännen tillfrågades och Johan blev alltmer otålig. Till sist blev frestelsen och törsten för stor och Johan smet upp för lejdarna med en rasande fart. När han sedan kom ner försökte han låtsas som om inget hade hänt men snart skrattade vi båda gott. När vakterna var brutna blev det en vana att sitta i Johans hytt vid 3-kaffet och ta en öl och ljuga lite. Detta visste naturligtvis Chiefen om och gjorde oss oftast sällskap. En gång när vi skulle sätta oss tillrätta fanns det ingen öl varken kall eller varm. Däremot fanns det kall Zingo och lite vodka så vi blandade till angenäm styrka och smak i läskflaskorna. Efter en stund knackar Chiefen på och blir förvånad när han ser att vi dricker läsk. Snäll som han var gick han genast till hytten och hämtade ett par kalla öl. Vi höll masken och drack snabbt upp läsken och sedan ölen. Då det var hett blev vi tillfälligt lite runda under skorna. Vi vågade aldrig berätta för sanningen för Chiefen.

Johan råkade en gång tappa sitt bästa par glasögon under durken och var starkt handikappad då reservglasögonen var gamla och gav dålig skärpa. Kladden kunde med näppe fyllas i korrekt. Vid slutet av resan hittade han sina glasögon i en länssil. Tyvärr var glasen skadade av länsvatten men bågarna var hela.

En gång skulle vi reparera en kik till en br.pump för HM. M-man lossade samtliga kikar på br.pumphyllan och demonterade den som skulle lagas då den läckte i en spricka. Svarvarn var varskodd och skulle bara öppna för gasen uppe på däck men ingen svarvare kom tillbaka . Efter en bra stund blev vi otåliga då det var avgång efter lunch. Vid kontroll fanns ingen svarvare ombord. Han hade smitit iland till sin drömtjej. Där stod vi utan någon som var bra på gassvetsen. Johan hade varit rörkrökare iland och lovade hjälpa mig. Vi upp i verkstaden och började jobbet. Tack vare Johans råd och dåd klarade jag av att löda sprickan. Det var känsligt då kiken var av gjuten rödmetall.Jag hade inte gassvetsat eller hårdlött mycket sen praktiken då det alltid fanns svarvare eller rep. ombord som regerade i verkstaden.Kiken monterades och höll tätt så vi kunde avgå enligt planerna men utan svarvare. Han kom ombord som ambassadpassagerare på hemresan och mådde inte speciellt bra.

Efter bunkring på Kanarieöarna fick Johan sig en gång en ordentlig överraskning och dusch med oljeblandat vatten. När han skulle pejla den DB-tank i maskin vi använde som settl.tank sprutades han rakt upp i ansiktet. Då alla tankar var fulla blev det till att länsa överbord med ballastpumpen. Tillåtet på den tiden. Pumpen höll undan men det läckte in hela tiden. Efter luftning gick vi ner i tanken och hittade läckan. Det var genomgångsröret till pitotröret för SAL-loggen som spruckit. Timmerman fick bygga en form för cementkista och vi förberedde med cement,bitar av gamla kolvringar och vattenglas. Kolvringarna som armering och vattenglaset för att få en snabbhärdning. Läckan satt så tokigt till att det inte gick att täta helt med klamma. Chiefen Åke Länström envisades med att själv vilja utföra gjutningen. Han var nersmetad med cement när jobbet var klart.. Hade han stått stilla innan han sköljde av sig hade han blivit en staty. Johan och jag kunde knappast hålla oss för skratt. Mindre roligt var att det fortsatte att läcka. Då jag visste var läckan fanns gick jag ner och borrade hål in till den för att dränera. Mer cement på toppen med mindre vattenglas så det fick härda i lugn och ro. Sedan knackade jag in ett kopparrör. När allt var härdat knackades röret ihopa i ändarna och det höll tätt, tack och lov. Ide’n var Johans och mina gemensamma funderingar. Efter avslutat jobb blev det vaskning och sedan ett par öl med tillhörande ljugande.

Både Johan och jag tyckte om surströmming vilket var mindre populärt i bef.mässen. Vi brukade därför ha vårt party på kranen utanför befälets dagrum i lugn och ro efter Johans vakt.. En kväll skojade vi med frysarn som var skåning och inte gillade surströmmingslukten. Vi stod ju inte långt från luftintagen för maskinrumsfläktarna och frestelsen blev för stor. Alltså in med renset från tallrikarna i luftintaget,sedan gick vi upp till skylighten och kollade vad som hände på manöverdurken. Det tog inte lång stund förrän frysarn började fara runt i jakt på källan till den konstiga lukten. Där vi stod såg det roligt ut men det var nog mindre skoj för frysarn innan han kom på vad det var. Vi blev naturligtvis anklagade nästa dag men blånekade då inga bevis fanns. Men frysarn såg snett på oss en längre tid.

Sista varvsbesöket jag gjorde med California var i Polen på Gdanska Stosnija Remontova. Samma varv som Lech Walensa jobbade på. Före ankomst varvet låste vi in alla verktyg på Johans inrådan då han varit mycket i Polen på sina semestrar. Han påstod att de stal som korpar. Han hade fel då de var värre än korparna. När vi dockade in låg redan Rio i en annan docka. De hade inte varit så förutseende som vi och efter några timmar fanns inte många verktyg kvar. Vi hade alltid en M-man i förrådet för att lämna ut verktyg och reservdelar. Det lönade sig då vi hade alla verktyg kvar vid avgång. Detta var det utan konkurrens absolut sämsta varvsbesök jag någonsin gjort. Vi hade naturligtvis en varvslista på jobb som vi ville ha gjorda, den var dessutom godkänd av inspektören. Det var endast 2 punkter som blev gjorda av varvet resten fick vi själv göra så gott vi kunde. Ett av jobben som varvet gjorde var axeldragning båda prop.axlarna och ny pockenholz. Då Johan kunde en hel del polska hade han till uppgift att övervaka detta jobb. Allt gick bra tills det blev dags att montera packningar i packboxen. Vi hade egna packningar med oss från Sverige men polackerna protesterade och påstod att de hade bättre packningar. Problemet var att våra packningar var något tjocka så man behövde knacka ut dem lite med hammare vilket polackerna tyckte var jobbigt. Samma dag då vi skulle docka ut på kvällen avslutades ompackningen. Johan hade bara lämnat för matrasterna så jag trodde på förmannen då han sade att jobbet var klart. Det var med stor spänning vi började utdockningen. Johan vaktade igen i kyrkan och när vi beräknade att vattennivån var i höjd med prop.axlarna gick Chiefen och jag oxå ut i kyrkan. Redan innan vi kommit fram kunde vi höra hur det porlade. När vi kom fram ville vi stoppa utdockningen men förmannen påstod att det bara var att trycka in fett. Detta hjälpte inte utan Chiefen fick stopp på det hela. När jag på bristfällig tyska frågade förmannen fick jag på kort tid 3 olika förklaringar till hur jobbet gått till. Det blev till att öppna upp packboxarna. Mycket riktigt hade polackerna lyckats lura Johan och oss andra. De hade monterat sina egna packningar som var alldeles för små med följd att vattnet forsade in. Efter mycket skällande och parlamenterande kröp det fram var våra packningar var. De hade gömts under durkarna. Fram med packningarna och ut med deras för små från packboxarna. Polackerna var så ilskna på oss för att vi kommit på dem med att fuska att vi inte vågade vara ensamma i kyrkan. Johan och jag tog törnen till 0300 och sedan bröt vi jobbet för att starta igen 0700. Sent på förmiddagen var det dags för utdockning igen och den här gången höll det tätt. Nästa problem var att kylvattenrören till lagren för prop.axeln hade demonterats vid axeldragningen och blivit misshandlade vid monteringen. De läckte så det var som att gå i en fontän när man gick ut i kyrkan. Efter att ha sett vad polackerna hade att komma med när det gällde att hårdlöda kopparrören beslöt vi att göra det själva. Vi avgick Gdansk med reducerad fart rejält trötta på polsk varvsindustri. Innan ankomst lastehamn hade vi stängt av fontänen och kylningen funkade som den skulle.. Vi hade iallafall med oss alla verktygen.

Johan avslutade sin yrkeskarriär ombord på de upplagda Seattlebåtarna i Helsingborg. Där gjorde han lite klassjobb och allmänt underhåll något som han var som klippt och skuren till då han kunde maskinrummen som sin egen snusdosa.

De sista åren Johan levde drabbades han av hjärtproblem vilket var något överraskande då han var smal och smärt och inte stämde med schablonbilden av en person med hjärtproblem. Då jag på den tiden fortfarande seglade , i Thunbolaget, kunde jag inte vara med och ta farväl av en god kompis. Jag fick iallafall hälsat på honom på sjukan i Motala sista gången vi sågs. Strax därefter avled Johan. Jag hade gärna unnat honom några fler år i torpet.

Bengt Larsson

Bla fd 1Ma California

  • Comments(1)//seamens.poetica.se/#post86

Storm

BlandatPosted by Arne Lärnhem Tuesday, February 05 2008 09:54:47
Äventyr till sjöss. I min ungdom, i början av 1950-talet, var jag mönstrad som jungman i M/s Boolongena, en av rederiaktiebolaget Transatlantics båtar. Vi befann oss på Stilla havet, med kurs mot Japans östra kust. Vi hade fått stormvarning, så vi var beredda på det värsta. Vi hade ingen aning om att stormen kom i form av en orkan, som var ganska så "ilsken" och föga anade vi vad den skulle ställa till med. För att göra det hela lite mer begripligt, skulle jag kanske berätta lite om själva fartyget. Boolongena var ett lastfartyg på en vikt av drygt 9000 bruttoton, med två däcksbyggnader och ett lastrum som skilde de bägge åt. De övriga lastrummen, fanns i den förliga och i den akter-liga delen av båten. I den förliga byggnaden, fanns det hytter och salonger för officerarna, kaptenen, styrmännen, samt maskinofficerarna. Längst upp var kommandobryggan placerad med sina karektaristiska "vingar". Slutligen fanns det en stor låda, innehållande batterierna till nödsändaren, detta ifall strömmen i båten skulle försvinna. På locket på lådan var det ett böjt rör fastsatt, detta för att ventilera gaserna från batterierna. Det andra däckshuset, innehöll nedgången till maskinrummet, samt en del förråd, frysrum och proviantrum. På utsidorna av byggnaden, en våning upp, hängde livbåtarna i sina dävertar. I mitten mellan livbåtarna, reste sig den stora skorstenen majestätiskt. Där fanns även "Skyligten", fönster som var öppningsbara, avsedda till att släppa in ljus och luft till maskinrummet. På skorstenens framsida satt signalhornet, det med sitt djupa hesa läte, vilket ju var nödvändigt vid dimma och till assisterande bogserbåtar i hamn. För att kunna bruka den, var det riggat en vajer över till kommandobryggan, som man således drog i när det var nödvändigt med någon signal. Då orkanen träffade oss, med hela sin styrka, stod jag till rors. Det kan tyckas vara ett stort ansvar för en 16årig grabb, men det var så att hade man en gång lärt sig, så kunde man. Att vara utsatt för vågorna, var som att åka rakt ner till botten av havet, fartygets propeller piskade i luften, då båten stod på "näsan" ner i en vågdal för att sedan kämpa sig upp igen med fören mot himmelen. Plötsligt, knappt skönjbar i vattendimman, dök ett annat fartyg upp framför oss. Vakthavande styrman var på alerten och såg faran och beordrade dikt babord. I och med kursändringen, krängde vår båt kraftigt och dök snett framåt. Den oväntade rörelsen gjorde att jag tappade balansen och tog emot mig i pulpeten som ratten var fäst vid. På styrpulpeten som jag föll mot, fanns en tryckknapp, som var avsedd till att larma maskinpersonalen vid fara. Ofrivilligt och av farten framåt, tryckte jag ner knappen. Larmsirenerna började tjuta i maskinrummet, inte nog med det, när vår båt ändrade kurs, fick hon sjö och vind direkt från sidan. En stormby orsakade att locket till den förut nämnda batterilådan, lossnade från sin plats och virvlade iväg likt ett löv. Det böjda röret som var på locket, krokade fast i vajern mellan de bägge däckshusen, med påföljd att även den stora sirenen började tjuta. En våg, kanske större än de andra, slog i fartygssidan, vräkte sig upp till skorstenens höjd och slog ner över båten. Resultatet blev att skyligtet krossades, glas och vattnet vräkte ner över maskinen och de sjömän som befann sig där, samtidigt som alla sirener tjöt. Sjömännen försökte förståligt nog att så fort som möjligt äntra upp för lejdarna för att inte bli vad de trodde, dränkta som råttor. Det var verkligen en skräckupplevelse för dem. I samma stund som detta hände, krossades livbåtarna på styrbordssidan till kaffeved i en kraftig serie av vågor. På framsidan av det förliga huset, hade stewarten (chefen över köksregionen) låtit svetsa på en plåtlåda med ena sidan öppen, över dörrlåset på en järndörr, till ett utrymme som användes som förråd. Den lådan var bortsliten, endast svetsfogarna var kvar. Detta nämner jag för att ge en föreställning av hur fruktansvärt kraftigt havet är vid full storm. Så småningom, kom vi in på skyddat vatten och in till Osaka, där det genomgicks en mer omfattande inspektion över skadorna. Det visade sig att det förutom de krossade livbåtarna, även blivit en del andra mer eller mindre svåra skador. Längst akter ut där besättningen bodde, den så kallade "Poppen", brukade det vara uppriggat ett soltak av segelduk. Det var spänt över järnrör som löpte längst med den yttre gången. Dessa järnrör var vridna som korkskruvar och duken var helt borta. Vad som kunde ha blivit allvarligt, var att det upptäcktes sprickor vid hörnen av den mellersta lastluckan över lastrummet, mellan de båda däckshusen, där brytningen var som starkast. Hörnen förstärktes senare med att 2tum tjocka plåtar svetsades fast i däcket. Reaktionen av det hela, upplevdes inte som skrämmande på något sätt, man kanske inte förstod hur allvarligt det var eller kunde ha blivit. Kanske var det så att man var påverkad av de filmhjältar som man "umgicks" med i barn och ungdomen, De klarade ju alltid av de mest farliga situationer. Kontentan av det hela är, att man på ett påtaligt sätt lärt sig hur skört livet är och hur rädd man egentligen borde vara om det. Arne
  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post85

När ”Raggarn” hamnade i jailen i Valparaiso

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Friday, January 25 2008 11:22:16

Jag seglade 2Ma på Bolivia i 18 månader 68/69 under denna tid hade vi samma 1Ma utom en resa .Han kallades allmänt för Raggarn och gillade nog det smeknamnet då jag aldrig hörde honom protestera.Hela tiden gick vi på Sydpacific med alla de kända hamnarna som La Guaira,Santa Marta,Buenaventura,Guayacil, Callao,Antofagasta,Valparaiso och alla småhamnar där man låg på redden. Raggarn var väl inte den 1Ma i Johnson som tillbringade mest tid i maskinrummet. Däremot var han väldigt mycket för gitarrspel och öldrickande i hytten. Han tyckte oxå om att gå iland och tog alla tillfällen som dök upp. Valparaiso var ett av hans favoritställen och många andras,även ett av mina Vi brukade gå upp på barerna och göra en runda med början på Jackos Bar. Apropå Jackos bar såg jag en chilensk TV-film 1971 från Valparaiso där minfältet och särskilt Jackos Bar skildrades.Jacko själv med sin framträdande näsa och de flesta tjejerna i filmen kände jag igen,det var igenkännandets glädje vill jag lova.På den tiden fanns det även ett ställe som hette Scandinavian Bar , vad annars. Den låg på andra våningen med en ganska skranglig trappa så det gällde att vara någerlunda nykter på uppgång åtminstone. Nergången skötte sig ju automatiskt. Vid denhär tiden var det en dansk som var ägare och Raggarn var naturligtvis kompis med honom. De brukade alltid ta några öl och snacka varje gång vi kom dit. Jag hade skilts från Raggarn på Jackos och kom dit någon timme senare. Under tiden hade Raggarn och dansken ölat och snackat varvid Raggarn fått reda på att det fanns en pistol under bardisken. Den skulle naturligtvis fram och skärskådas i alla vinklar. När detta pågick råkade Raggarn trycka på avtryckaren och ett skott avlossades som rikochetterade i golvet och försvann in i ljumsken på dansken. Det blev snabb färd till läkare för vård och utplockning av kulan. Allt gick väl och skadan var inte så stor utan de gjorde sällskap tillbaka och tog en drink. När jag kom upp på Scandinavian satt de tillsammans och snackade som vanligt Jag märkte inget ovanligt och blev mycket förvånad när polisen kom instormande med dragna vapen. Det var just då militärstyre i Chile och läkaren var tvungen att rapportera alla skottskador vilket han gjort och polisen hade reagerat. Fastän Raggarn och dansken var kompisar både före och efter skottlossningen tog polisen med Raggarn till jailen. Ryktet om detta spred sig snabbt och grabbarna i maskin samlade ihopa lite mat och några filtar och åkte med detta till jailen.Filtarna behövdes då det var vintertid i Chile,kyligt på nätterna och värmen i jailen var obefintlig. Nästa dag gick med jobb i maskin som vanligt,enda skillnaden var att jag fick vara lite arbetsledare oxå. Vi höll på med klassning av alla ramlager i vevhuset på båda HM under de 3-4 dagarna vi låg i Valpo så jag hade fullt upp. Raggarn satt kvar i jailen och det var osäkert om han skulle få följa med Bolivia vid avgången enligt agentens rapporter. Chiefen “Abla Mucho” var nervös så det räckte och blev över. Jag hade fullt upp med att jobba i vevhuset,hålla m-männen med jobb och lugna Chiefen. På eftermiddagen när avgång var satt till 1800 syntes fortfarande ingen Raggare till. Det hade jäklats i vevhuset så jag fick jobba in i det sista. När sista lagret var klart stod m-männen klara och satte på vevhusluckan. Själv stack jag upp på däck för lite luft och var givetvis nyfiken på om Raggarn skulle komma ombord innan avgång. När jag kommer upp står Chiefen och spanar ivrigt vid landgången men ingen Raggare i sikte. Strax innan jag går in för att ta en snabbdusch och byta arbetskläder lyser Chiefen upp i ett glatt leende. Jag förstår att Raggarn är i antågande och mycket riktigt dyker det upp en jeep med poliser och Raggarn. Han hoppar av jeepen och går uppför landgången som om inget hade hänt, kanske något magrare än tidigare då hans enda käk varit det som han fått från maskingrabbarna.Jag tror att Chiefen var mest lättad över Raggarns ankomst. Själv stack jag in i duschen för rengöring efter det oljesöliga vevhusjobbet. På med rena arbetskläder och ner i maskin för avgången.

Vad jag vet blev enda konsekvensen för Raggarn att han fick betala sin utlösning från jailen vilket blev dyrt så han fick hålla sig ombord resten av kustresan på uppgång Sydpacific.

Det hände mycket mer ombord på Bolivia under mina 18 månader men det mesta är inte publicerbart. Redan på den tiden var Bolivia en “Martha-båt” i många avseenden ,innan filmen var inspelad. Men det var god stämning och nästan alltid hålligång. Bolivia kommer alltid på ett sätt att vara min favoritbåt. Då talar vi inte om arbete utan om nöje.

Skriven av Bengt Larsson

  • Comments(2)//seamens.poetica.se/#post84

När Stygge Helke gick på Campo Alegre

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Friday, January 11 2008 13:24:31

Det fanns 2st skeppare i Johnson Line med efternamnet Hellke. Vad jag vet kallade den”stygge” resp. den ”snälle”. Jag har bara erfarenhet från den ”stygge”. Denna berättelse ska handla om en del av dessa. erfarenheter.

Jag hade varit ombord som 2Ma på M/S Bolivia en rundresa 1969 när Stygge H mönstrade på i GBG efter kustresan. Han hade brutit armen och var inte riktigt återställd och gick till läkare på Curacao. Vid avgång Gbg hade jag sjövakten 4-8 på kvällen.

Det var det absolut vanligaste med avg eller ank på min vakt morgon eller kväll spelade ingen roll. Efter att vi lämnat lotsen vid Vinga märkte jag att HM inte höll varvtalet enligt pådraget på manöverratten. Jag kollade allt jag kunde komma på men fann inte orsaken. Som en sista åtgärd ringde jag bryggan och det var så klart skepparn som svarade. Vid min fråga om kraftig motsjö eller dåligt väder fick jag till svar att jag hade saktat ner utan order på telegrafen. Detta nekade jag till vilket ledde till en häftig ordväxling. Mitt i denna kom jag på ytterligare en trolig orsak till det låga varvtalet och lade på luren med några väl valda repliker. Rusade upp till HMs dagtank och började dränera. Mycket riktigt: det var vatten i dagtanken. Jag hade under utgång från Gbg fyllt dagtanken med uppfordringspumpen som stod pä man.durken. Denna pump skulle enbart användas för fyllning av dagtanken. Nu gick det oxå att använda den till länsning vilket någon hade gjort utan att varsko därav problemet. Under tiden jag sitter vid dagtanken och dränerar ser jag Chiefen “Abla Mucho” komma rusande ner i maskin letandes efter mig. Jag ger mig inte tillkänna förrän jag kan höra att HM åter går normalt. Skepparn hade naturligtvis ringt till Chiefen och klagat på mig vilket satt fart på honom. Sedan jag förklarat det hela för ”Abla Mucho” lugnade han ner sig och resan fortsatte med normalt varvtal och Chiefen lugnad.

Vid ankomst Curacao skulle både Hellke och jag till läkare . Jag pga ryggproblem och Hellke pga sin arm. När Hellke var klar erbjöd han sig att hjälpa mig med språket när jag skulle in för undersökning. Jag förstod att det var för att kolla sanningshalten i mitt ryggonda och svarade att min engelska nog var bättre än hans. Efter detta var vi som hund och katt. Hellke tog alla chanser att försöka logga mig eller att på annat sätt jäklas.

Ett sådant tillfälle var i Callao. Vi ankrade vid ankomst pga dimma men agenten ordnade med både speedboat och pengar. En sådan chans fick inte slarvas bort. Då sjövakterna brutits skulle jag inte törna till förrän 0700 nästa morgon. Alltså iland med speedboat och full fart till minfältet. Det var bara tvärs över ett torg från gaten räknat. Ingen lång sträcka men ändå hade många robbats och fått vända om. Den här gången klarade vi oss alla. In på favoritstället och budkavlen gick. Inom 30 min var min fasta tjej vid min sida. Svartsjukt bevakande sina rättigheter. Efter några drinkar och en god middag runt hörnet blev det hotell. Det var en av många bra saker med stadig tjej: man blev aldrig stupfull utan var redo för jobb nästa dag. Vaknade nästa morgon och för en gångs skull hade purrningen klickat. Snabbt in i en taxi. Men vid ankomst speedboatens kajplats kunde jag bara skymta den redan på väg till fartyget. Klockan var några minuter över 0600. Jag visste vilken vår kajplats skulle bli så jag gick dit för att invänta ankomsten. Strax efter 0700 var fallrepet nere och jag på sprang ombord. Snabb omklädning till arbetskläder,ner i maskin och startade kannhalning. Vid frukost 0800 var utströmmaren loss som vanligt och ingen försening. Helke hade sett mig väntande och gjorde vad han kunde för att sätta dit mig. Dvs logga mig på en del av hyran. Jag lyckades klara mig en gång till troligen tack vare att jag inte var berusad utan gått direkt till maskinrummet och startat kannhalningen. Chiefen hade säkert bönat för mig oxå. Det fortsatte i samma stil hela resan utan framgång för Helke.

Nästa resa gick vi åter till Curacao för bunkring. Den här gången hade vi en en chilensk diplomat som passagerare. Då vi skulle ta lots visade det sig att BBs HM inte gav backmanöver. Det blev naturligtvis panik då infarten till Curacao var trång. Vi kom trots allt till kajplatsen utan några missöden. Under bunkringen hade jag som vanligt ansvaret för bunkringen i maskin och fyllning av däckstankar enligt besked från maskinkontorets telefon. Att vi aldrig bunkrade över var ett under. Oftast hade vi däckslast så det fanns alla chanser för löparen från fördäck att snubbla på väg till maskinkontoret och den nervöse Chiefen. Efter avslutad bunkring blev det till att deltaga i felsökningen av BBs HM. Ingen kunde hitta felet trots hjälp från varvet i Curacao. När min vakt var slut på kvällen kunde jag därför för första och enda gången åka till Campo Alegre. In i taxi tillsammans med 3styrman och iväg. Väl framme blev jag besviken då jag aldrig gillat stordriften på div. Campar. Det fanns väldigt mycket glädjeflickor som alla hade ett litet rum med bara en säng i att tillgå för sina affärer. Efter några drinkar tillsammans med 3styrman och övriga gänget var det dax för påfyllning igen. När jag kommer fram till bardisken ser jag till min överraskning Hellke där i sällskap med chilenaren som hade övertalat honom att följa med. Hellke höll sig desperat med ena handen i bardisken i den andra drog en tjej det bästa hon kunde för att få med honom till rummet. Jag fann mig och hälsade mycket artigt : Godafton Kapten. Snabbt tillbaka till gänget och talade om sensationen för dem. Det blev ett radband av mycket artiga besättningsmedlemmar som besökte bardisken. Hur det gick för tjejen vet jag inte men Helkes auktoritet reducerades betydligt. Resten av tiden han var ombord höll han sig i skinnet. Nästa dag fick vi hjälp av Lloydaren pä Curacao som med hjälp av ritningen hittade felet. Det visade sig att 1Ma utan att tala om det för någon hade bytt en luftventil bakom manöverratten vid ett av sina sällsynta besök i maskin. Han hade lyckats stuka spindeln till ventilen så den inte gick att rubba. Det hade varit bäst om han fortsatt spela gitarr och dricka öl. Fast å andra sidan sett hade vi då aldrig fått se Helke på Campo Alegre!

På hemresan fick Hellke för sig att kolla kyl/fryslasten. På något sätt hade han klurat ut att vi åt frukt från kylrummen på vakterna. Nu skulle det minsann kollas överallt och därefter lås på alla dörrar till kylrummen. Det var bara det att vi måste ju ha nycklar så vakten kunde gå ut i gångarna om något hände med batterier eller fläktar. Alltså kunde vi fortsätta käka frukt men lite mer diskret. Under kontrollrundan gick de sist ner i 3ans kylrum på fördäck. Detta var strax före lunch. Jag hade vakt och skrev temperatur- rapporten och kunde följa Hellkes,Frysarns och en Motormans väg genom onormala temperaturer. När rapporten var klar väntade jag bara på avlösningen. 3Ma kom ner men Motormannen som varit med på kontrollrundan dök aldrig upp som han brukade. Jag kollade därför temperaturerna igen och det var en som visade alldeles åt helsike. Frysarn varskoddes och gick ner i lastrummet ifråga. Där stod en blåfrusen Motorman och skakade. Tempen var ca 3graderC så det kändes naturligtvis efter nästan 1 timme. Det visade sig att Hellke hade stängt och låst luckan från ovansidan utan att tänka på Motormannen. Eftersom det var lunch i antågande glömdes den stackarn bort. Motormannen hade följt instruktionerna och kopplat loss en givare som därmed visade helt galet. Han var glad att bli räddad och klarade sig tom från förkylning. Jag tror att skeppare bäst gjorde sig på bryggan !!!

Skrivet av Bengt Larsson

  • Comments(1)//seamens.poetica.se/#post83
« PreviousNext »