Sjöfart

Sjöfart

Om sidan

För alla som har eller haft någon anknytning till sjöss, och vill dela med sig av sina minnen till andra. Om ni vill skriva in eran historier kan ni maila till mig så ansluter jag er till Bloggen. Ni kan bjuda in andra som ni vill ska skriva här, det måste finnas oändligt med episoder och händelser som Ni har varit med om under eran resor runtom i världen.

Sjösidan. skapad av Harry Honkanen sjösidan

Välkommen till Sjökultursällskapet Bokanjärerna.
Bokanjarerna.se kommer att växa mycket under året så kom snart tillbaka! www.bokanjarerna.se

Välkommen till Georg I. Hindersson webbplats!
www.hindersson.com

Välkommen till Krister Lummes hemsida.

Välkommen till Jörn Hammarstrands blogg: http://skipperstories.bloggsida.se


Välkommen till Ole Lundbergs blogg: http://ole-bloggboken.blogspot.com/


OBS!
Kontakta mig på följande mats@poetica.se om du inte vet hur du ska skriva in din historia.

Gästbok
Skriv några rader om vad du vill att jag eller någon annan ska läsa.


SJömanskyrkor.
New York

M/S Los Angeles

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Sunday, March 16 2008 09:44:49

Skall här försöka skriva ner lite minnen från min första båt som maskinist: M/S Los Angeles. Det kommer även att finnas lite inslag av Johnson Lines Riobåtar.

Jag slutade I1på Sjöbefälsskolan i Härnösand alldeles efter att jag fått studielånet på vårterminen 1965. Mest beroende på kärleksbekymmer. Skolan gick hyfsat och hade Heyman(rektorn) varit där när jag anmälde att jag slutade hade han nog stoppat mig. Därefter ett tel.samtal till Norling på personalavdelningen, och jodå det fanns ett 3Ma job på LA. Det var bråttom sade han så det blev flyg till Malmö och Farsgubben för att hämta kläder och pass mm.. Därefter till Göteborg och Sjömanshotellet på Masthuggstorget. Fick dela rum med en som jag då tyckte urgammal timmerman i samma ålder som jag är nu. Dvs 61 år. Det visade sig att det inte var bråttom utan jag fick besked att ta mig till Johnsons förråd på Hisingen. Det låg där Älvsborgsbron landar idag till höger. Resan gick med spårvagn till Carnegie och sedan färja till Hisingen. En kort promenad och första till höger så var man inne på området. Där fanns reservdelar och utrustning till de flesta av de verksamma fartygen och mycket från längesedan skrotade oxå. Bla huvudmaskinen till Pedro Christoffersen. Efter introduktion på verkstaden blev det overall på och att börja vaska ut/inströmmare från Riobåtarna.Proceduren var sådan att när ett fartyg anlände från långresan lämnades det iland minst ett komplett set av ventiler och ett dito tillbaka. Efter kustresan kompletterades så det fanns ventiler för den beräknade förbrukningen under långresan. Vi var 4-5 man som var ständigt sysselsatta med att reparera och färdigställa ventiler. Vad jag kommer ihåg hade man just börjat köra Riobåtarna på sk tjockolja och materialet var inte avsett för detta. Det gjordes uppfinningar med olika metoder för kylning av ventilerna samt även värmefördelande material i spindlarna. 1 man vaskade dvs jag.1 man svetsade , 1 man svarvade och ytterligare 1 man slipade in ventilerna. Oftast var vi 2 som vaskade i Dunkit. Efter en timmes tid var man alldeles yr och fick ta en paus i friska luften . Fikarasterna tillbringades på närmsta fik som låg mittemot ingången,där hade de kanongoda mackor. Efter ca 1 månad var det dags att mönstra på LA. Det kändes inte så lite pirrigt att träffa Chiefen som hette Ingemar Eriksson. Han var utrustad med ett porslinsöga som han underligt nog lyckades spänna i en så man blev knäsvag. Det brukade skymta i ventilationsgallret till hans hytt där han stod och kollade att vi höll tiden vid rasterna. I övrigt kommer jag ihåg en mycket sympatisk och duktig 2Ma som hette Sven-Erik Johansson. Naturligtvis kallad Johan. Han var den ende som vågade och kunde säga emot Chiefen när han skällde för mycket.Kylma var en finne som hette Penti. 1Ma minns jag inte namnet på men han var stor och stark vilket ska visa sig längre fram. Gnist var Whisky-Jack från Helsingborg. Han hade ett fantastiskt luktsinne för whisky. Öppnade du en flaska för att ta dig ett järn kunde du vara säker på att Jack knackade på efter en stund. Jag testade olika tidpunkter och det funkade varje gång. Däremot var han snål med att själv bjuda.Efter långresan på Nordpacific skulle hans hustru medfölja vilket innebar problem för Jack som hemma var mycket avhållsam. Det blev till att deponera ett par flaskor i min hytt vilket innebar att Jack för skams skull blev tvungen att bjuda. Jag var nog en av få ombord som låg nästan eaven på whisky med Jack. En annan jag minns var 1Mtm Anders Forsman som hade hand om allt vad ventilslipning hette. Det var en glad skit som alltid var snar till skratt och skämt. Vi lämnade Göteborg på väg till San Pedro via Panamakanalen. Jag hade som ny maskinist fått vakt tillsammans med Kylma Penti vilket kändes tryggt ny och grön som jag var. När vi kommit till varmare trakter var det dags för inkilningen. Det blev till att bjuda på drickbart i befälsmässen till en Lördagsmiddag. Det tråkiga var att jag i mitt övermod inte kunde säga stopp utan blev ordentligt berusad. Kvällsvakten 8-12 var ingen höjdare för mig. Tack vare Penti gick det ändå bra. Sedan blev det ågren ett par dagar innan allt rättat till sig. Apropå Ågren hade vi en hökare som hette Sigge Ågren,det var en hårdhudad gubbe. Maten var inte speciellt bra men det hjälpte inte att skälla på honom vilket gjordes regelbundet i befälsmässen. Han bara ruskade på sig som en gås för att bli av med vattnet.

Under hemresan gick en tätningsring till SB:s KAMEWA-box . LA var utrustad med KAMEWA , ett av få fartyg i Johnson-Line vid denna tid. Var det bara Suecia oxå? Iallafall innebar detta stopp på SB:s HM , nersaktning på BB och baxen in på SB då denna stoppat.. Därefter ökning på BB HM så farten hjälpligt hölls uppe . Ca 9 knop om jag minns rätt. Vid tilltörning på kvällsvakten började reparationen bli färdig. Efter en stund kom bud från 1Ma som var i “kyrkan”där KAMEWA-boxarna fanns, att baxen skulle läggas ut. Jag dubbelkollade att jag fått rätt besked från motormannen,därefter försökte jag. Det gick inte då det efter ett par varv på baxspaken tog emot och lät illa.Efter ett par försök kom en otålig och stark 1Ma ut från tunneln vrålande varför inte baxen var ur. Jag förklarade dilemmat men han påstod att jag inte gjort rätt. Här skulle visas hur man lade ur baxen!! Han tog i rejält på spaken och det lät inte bra. När han försökte skruva tillbaka var baxen låst. Det gick inte. Nu kom Chiefen ner undrande varför det tog så lång tid. Han förstod genast vad som var fel. Stigningen hade inte nollställts på SB:s propeller när pumpen startats för att kolla att O-ringen höll tätt så den drog med sig HM oxå. Efter nollställning blev det till att reparera baxen vilket gick tack vare en smal och smidig Rep.

Det blev Påskafton och det skulle firas. Motormännen fick ledigt till 10-kaffet. Jag fick i uppdrag att rengöra luftfilter från Hedemoradieseln. Innan jag började rengöringen gick jag en noggrann runda på mellangreetingen och kollade alla kolvstångsboxarna. (LA hade 2st dubbelverkande MAN-motorer av Kockums tillverkning. Det var rutin att tillbringa mesta delen av vakten på mellangreetingen för koll av kolvstängerna så de inte gick varma, Om man märkte en tendens till detta var det att hänga undre br.pumpen tills det lugnat ner sig och sedan försiktigt släppa ner den igen.) Eftersom allt såg bra ut gick jag till arbetsbänken och började rengöringen. Det tog max 10 minuter så hörde jag att en av maskinerna saktade ner. Jag sprang fram till manöverdurken och där stod naturligtvis Chiefen. Han hade gått ner efter min runda och upptäckt att cyl.6 BB hade början till varmgång på kolvstången. Maskin stoppades och det beslöts om kolvdragning och byte av box. Jag fick mig en ordentlig utskällning för att jag inte gjort mitt jobb vilket jag hävdade. Det var den värsta utskällning jag fått i mitt liv. Påskafton var förstörd för alla,speciellt för motormännen. Sedan visade det sig att det bara jäklades hela tiden. Cylindern ifråga hade en motvikt på tvärstycket som nästan var omöjlig att få tillbaka på plats. Sent på kvällsvakten hittade Johan lösningen och vi kunde starta igen. Den Påsken glömmer jag aldrig!

En sista episod var då det berömda Johnsongänget var ombord för kannhalningar i Göteborg. Arbetsledare var den välkände “Hongkong”. Han brukade lägga in en halv dosa Göteborgsettan åt gången. Sedan rann snusen om munnen på honom. Han var inte speciellt renlig av sig så städerskorna gillade inte honom då han alltid hade hytt i passagerarinredningen när gänget medföljde på kustresorna.

Efter avslutat arbete skulle BB:s HM startas. Eftersom jag hade stoptörn fick jag äran att starta upp pumpar och göra klart. Ner kommer Chiefen i uniformskavaj (Khaki) och blå uniformsbyxor. Mycket elegant. Efter klartecken från mig startar han , samtidigt lutar han sig bakåt för att kolla s-hetsventilen på den cyl som kannhalats. Cyl5. Undre s-hetsventilen lättar med en ordentlig knall och olja sprutar ut. Chiefen blir alldeles svart av olja och sot. Ingen av Johnsongänget kan hålla sig för skratt. En av dem har stått mittemot vid SB:s maskin och det enda som syns är hans ögonvitor och tänderna. Hongkong får sig naturligtvis en ordentlig utskällning i sedvanlig stil. Jag fick kolla hela natten med sm.oljepumpen för kolvkylningen igång att det inte läckte mer. Det visade sig att de hade fuskat med rengöringen i bottenlocket. Nästa dag avgick vi för kustresa och varvsbesök. Flottan hade koll på mig så jag fick mönstra av efter ankomst varvet. Det blev att vänta några månader innan mönstring i Grå Bolaget.

Mvh

Bengt Larsson

  • Comments(2)//seamens.poetica.se/#post87

Andremaskinist Johan

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Monday, February 18 2008 07:26:46

Jag seglade med Johan på LA och California åren 65 och 1971-74.Hans riktiga namn var Sven-Erik Johansson men den enda som jag hörde kalla honom vid hans rätta namn var systern.Han bodde i ett 1600-tals torp i skogen utanför Mjölby. Fastän han var en hejare på att berätta och brodera ut förstod jag inte riktigt varför han alltid ville segla på vintern. Detta ända tills jag fick kontakt med honom igen på 90-talet och besökte torpet. Det låg mycket isolerat och var vid snöfall en veritabel råttfälla.De sista åren han levde brukade han flytta till sin syster över vintern. Idyllen blomstrade emellertid på sommaren och Johan stortrivdes. Han var lite av en särling som många av oss sjömän och hade inget emot lite ensamhet. Besök var emellertid mycket uppskattade och historieberättandet kom snart igång.Minnena flödade och jag skall försöka återge en del av dessa.

Johan var en mycket duktig maskinist trots eller tack vare avsaknad av behörighet. Ingen kunde som han bedömma lagerspel i vevhuset och speciellt tvärstyckslagren.Det blev alltid lite tävling då det var dags för att kolla lagerspel om vem som var snabbast och rätt bedömde spelet. Oftast hade Johan rätt. På California hade han oxå hand om Hedemorakärran som stod på SB-akterkant. Det kändes tryggt att han hade hand om den då den kunde uppföra sig mycket underligt. Dessutom var den ett måste vid kyl.och fryslast. En gång lossnade regleraxeln till br.pumparna på BB-sidan och motorman fick hjälpligt hålla axeln i läge tills vi fick stoppat fryskompressorerna och kärran kunde stoppas för rep. Johan fixade detta så Chiefen (Åke Lännström)kunde sova lugnt den natten oxå.

Johan gick emellertid bet en gång när det gällde fel på Hedemorakärran. Det började med att vi hade service på regulatorn och rengöring av turbinen i Göteborg på utgående. Samtidigt demonterades generatorn och rotorn skickades iland för rengöring och lackning hos Elmarin. Statorn rengjordes på plats och lackades. Allt monterades och såg bra ut tills det var dags att provstarta. Jag startade på vanligt vis med luftpådrag och bränslepådrag. Vad som var ovanligt var att regulatorn matade på för fullt och jag kunde inte hålla emot. Varvtalet rusade iväg och det smällde från generatorn innan jag hunnit stänga för bränslet. Det visade sig att regulatorn var fel hopsatt och vi fick en ny monterad. Värre var det med generatorn som fick demonteras igen och rotorn skickas iland på nytt då delar av isoleringen släppt. Det var en dyster inspektör Overgaard som betraktade förödelsen och fattade beslut om ytterligare reparation.Efter nattarbete kom vi iväg utan någon större försening. Vi hann emellertid inte köra ”Hedemoran” med belastning innan avgång. Når vi under resan till BA belastade fick vi underliga avg.tempar på en cylinder. Trots byte av br.ventil och br.pump blev det inte bättre. Vi kunde inte komma på varför det jäklades då allt var överhalat och nybytt. Det började brinna i knutarna då vi låg i Monte utan att vi hittat felet. ”Hedemoran” var absolut nödvändig vid fryslast.Johan var rådlös och Chiefen nervös och jag oxå. Efter arbetstidens slut gick jag ner igen till den krånglande “Hedemoran”. Trots kraftig förkylning började jag jobba med att demontera turbinen som ju skulle vara rengjord av landfirma. Med snoret rinnande ur näsan lyckades jag få isär turbinen och hittade felet. Det var fullt med skit i turbinen och speciellt vid den sida där den krånglande cylindern fick sin luft. Med lätta steg sprang jag upp till Chiefen och Johan med nyheten. Då vi inte skulle avgå förrän sent nästa dag blev det inget mer gjort förrän på morgonen. Efter rengöring och montering gick allt äntligen som det skulle vid belastning. Det var den längsta turbinrengöring jag varit med om.

Johan var en obotlig snusare och gillade att ta en öl med lite ljugande som tilltugg. På California var 4-8 vakten Johans. Han väntade alltid otåligt på att jag skulle komma ner på morgonen kl7 och törna till motormännen för dagens jobb,då passade han på att rusa upp i hytten för att ”länsa förpiken” och ta en öl. Det var ett favoritnöje att smyga ner och ställa sig att iaktta honom där han otåligt stod och väntade. Motormännen tillfrågades och Johan blev alltmer otålig. Till sist blev frestelsen och törsten för stor och Johan smet upp för lejdarna med en rasande fart. När han sedan kom ner försökte han låtsas som om inget hade hänt men snart skrattade vi båda gott. När vakterna var brutna blev det en vana att sitta i Johans hytt vid 3-kaffet och ta en öl och ljuga lite. Detta visste naturligtvis Chiefen om och gjorde oss oftast sällskap. En gång när vi skulle sätta oss tillrätta fanns det ingen öl varken kall eller varm. Däremot fanns det kall Zingo och lite vodka så vi blandade till angenäm styrka och smak i läskflaskorna. Efter en stund knackar Chiefen på och blir förvånad när han ser att vi dricker läsk. Snäll som han var gick han genast till hytten och hämtade ett par kalla öl. Vi höll masken och drack snabbt upp läsken och sedan ölen. Då det var hett blev vi tillfälligt lite runda under skorna. Vi vågade aldrig berätta för sanningen för Chiefen.

Johan råkade en gång tappa sitt bästa par glasögon under durken och var starkt handikappad då reservglasögonen var gamla och gav dålig skärpa. Kladden kunde med näppe fyllas i korrekt. Vid slutet av resan hittade han sina glasögon i en länssil. Tyvärr var glasen skadade av länsvatten men bågarna var hela.

En gång skulle vi reparera en kik till en br.pump för HM. M-man lossade samtliga kikar på br.pumphyllan och demonterade den som skulle lagas då den läckte i en spricka. Svarvarn var varskodd och skulle bara öppna för gasen uppe på däck men ingen svarvare kom tillbaka . Efter en bra stund blev vi otåliga då det var avgång efter lunch. Vid kontroll fanns ingen svarvare ombord. Han hade smitit iland till sin drömtjej. Där stod vi utan någon som var bra på gassvetsen. Johan hade varit rörkrökare iland och lovade hjälpa mig. Vi upp i verkstaden och började jobbet. Tack vare Johans råd och dåd klarade jag av att löda sprickan. Det var känsligt då kiken var av gjuten rödmetall.Jag hade inte gassvetsat eller hårdlött mycket sen praktiken då det alltid fanns svarvare eller rep. ombord som regerade i verkstaden.Kiken monterades och höll tätt så vi kunde avgå enligt planerna men utan svarvare. Han kom ombord som ambassadpassagerare på hemresan och mådde inte speciellt bra.

Efter bunkring på Kanarieöarna fick Johan sig en gång en ordentlig överraskning och dusch med oljeblandat vatten. När han skulle pejla den DB-tank i maskin vi använde som settl.tank sprutades han rakt upp i ansiktet. Då alla tankar var fulla blev det till att länsa överbord med ballastpumpen. Tillåtet på den tiden. Pumpen höll undan men det läckte in hela tiden. Efter luftning gick vi ner i tanken och hittade läckan. Det var genomgångsröret till pitotröret för SAL-loggen som spruckit. Timmerman fick bygga en form för cementkista och vi förberedde med cement,bitar av gamla kolvringar och vattenglas. Kolvringarna som armering och vattenglaset för att få en snabbhärdning. Läckan satt så tokigt till att det inte gick att täta helt med klamma. Chiefen Åke Länström envisades med att själv vilja utföra gjutningen. Han var nersmetad med cement när jobbet var klart.. Hade han stått stilla innan han sköljde av sig hade han blivit en staty. Johan och jag kunde knappast hålla oss för skratt. Mindre roligt var att det fortsatte att läcka. Då jag visste var läckan fanns gick jag ner och borrade hål in till den för att dränera. Mer cement på toppen med mindre vattenglas så det fick härda i lugn och ro. Sedan knackade jag in ett kopparrör. När allt var härdat knackades röret ihopa i ändarna och det höll tätt, tack och lov. Ide’n var Johans och mina gemensamma funderingar. Efter avslutat jobb blev det vaskning och sedan ett par öl med tillhörande ljugande.

Både Johan och jag tyckte om surströmming vilket var mindre populärt i bef.mässen. Vi brukade därför ha vårt party på kranen utanför befälets dagrum i lugn och ro efter Johans vakt.. En kväll skojade vi med frysarn som var skåning och inte gillade surströmmingslukten. Vi stod ju inte långt från luftintagen för maskinrumsfläktarna och frestelsen blev för stor. Alltså in med renset från tallrikarna i luftintaget,sedan gick vi upp till skylighten och kollade vad som hände på manöverdurken. Det tog inte lång stund förrän frysarn började fara runt i jakt på källan till den konstiga lukten. Där vi stod såg det roligt ut men det var nog mindre skoj för frysarn innan han kom på vad det var. Vi blev naturligtvis anklagade nästa dag men blånekade då inga bevis fanns. Men frysarn såg snett på oss en längre tid.

Sista varvsbesöket jag gjorde med California var i Polen på Gdanska Stosnija Remontova. Samma varv som Lech Walensa jobbade på. Före ankomst varvet låste vi in alla verktyg på Johans inrådan då han varit mycket i Polen på sina semestrar. Han påstod att de stal som korpar. Han hade fel då de var värre än korparna. När vi dockade in låg redan Rio i en annan docka. De hade inte varit så förutseende som vi och efter några timmar fanns inte många verktyg kvar. Vi hade alltid en M-man i förrådet för att lämna ut verktyg och reservdelar. Det lönade sig då vi hade alla verktyg kvar vid avgång. Detta var det utan konkurrens absolut sämsta varvsbesök jag någonsin gjort. Vi hade naturligtvis en varvslista på jobb som vi ville ha gjorda, den var dessutom godkänd av inspektören. Det var endast 2 punkter som blev gjorda av varvet resten fick vi själv göra så gott vi kunde. Ett av jobben som varvet gjorde var axeldragning båda prop.axlarna och ny pockenholz. Då Johan kunde en hel del polska hade han till uppgift att övervaka detta jobb. Allt gick bra tills det blev dags att montera packningar i packboxen. Vi hade egna packningar med oss från Sverige men polackerna protesterade och påstod att de hade bättre packningar. Problemet var att våra packningar var något tjocka så man behövde knacka ut dem lite med hammare vilket polackerna tyckte var jobbigt. Samma dag då vi skulle docka ut på kvällen avslutades ompackningen. Johan hade bara lämnat för matrasterna så jag trodde på förmannen då han sade att jobbet var klart. Det var med stor spänning vi började utdockningen. Johan vaktade igen i kyrkan och när vi beräknade att vattennivån var i höjd med prop.axlarna gick Chiefen och jag oxå ut i kyrkan. Redan innan vi kommit fram kunde vi höra hur det porlade. När vi kom fram ville vi stoppa utdockningen men förmannen påstod att det bara var att trycka in fett. Detta hjälpte inte utan Chiefen fick stopp på det hela. När jag på bristfällig tyska frågade förmannen fick jag på kort tid 3 olika förklaringar till hur jobbet gått till. Det blev till att öppna upp packboxarna. Mycket riktigt hade polackerna lyckats lura Johan och oss andra. De hade monterat sina egna packningar som var alldeles för små med följd att vattnet forsade in. Efter mycket skällande och parlamenterande kröp det fram var våra packningar var. De hade gömts under durkarna. Fram med packningarna och ut med deras för små från packboxarna. Polackerna var så ilskna på oss för att vi kommit på dem med att fuska att vi inte vågade vara ensamma i kyrkan. Johan och jag tog törnen till 0300 och sedan bröt vi jobbet för att starta igen 0700. Sent på förmiddagen var det dags för utdockning igen och den här gången höll det tätt. Nästa problem var att kylvattenrören till lagren för prop.axeln hade demonterats vid axeldragningen och blivit misshandlade vid monteringen. De läckte så det var som att gå i en fontän när man gick ut i kyrkan. Efter att ha sett vad polackerna hade att komma med när det gällde att hårdlöda kopparrören beslöt vi att göra det själva. Vi avgick Gdansk med reducerad fart rejält trötta på polsk varvsindustri. Innan ankomst lastehamn hade vi stängt av fontänen och kylningen funkade som den skulle.. Vi hade iallafall med oss alla verktygen.

Johan avslutade sin yrkeskarriär ombord på de upplagda Seattlebåtarna i Helsingborg. Där gjorde han lite klassjobb och allmänt underhåll något som han var som klippt och skuren till då han kunde maskinrummen som sin egen snusdosa.

De sista åren Johan levde drabbades han av hjärtproblem vilket var något överraskande då han var smal och smärt och inte stämde med schablonbilden av en person med hjärtproblem. Då jag på den tiden fortfarande seglade , i Thunbolaget, kunde jag inte vara med och ta farväl av en god kompis. Jag fick iallafall hälsat på honom på sjukan i Motala sista gången vi sågs. Strax därefter avled Johan. Jag hade gärna unnat honom några fler år i torpet.

Bengt Larsson

Bla fd 1Ma California

  • Comments(1)//seamens.poetica.se/#post86

När ”Raggarn” hamnade i jailen i Valparaiso

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Friday, January 25 2008 11:22:16

Jag seglade 2Ma på Bolivia i 18 månader 68/69 under denna tid hade vi samma 1Ma utom en resa .Han kallades allmänt för Raggarn och gillade nog det smeknamnet då jag aldrig hörde honom protestera.Hela tiden gick vi på Sydpacific med alla de kända hamnarna som La Guaira,Santa Marta,Buenaventura,Guayacil, Callao,Antofagasta,Valparaiso och alla småhamnar där man låg på redden. Raggarn var väl inte den 1Ma i Johnson som tillbringade mest tid i maskinrummet. Däremot var han väldigt mycket för gitarrspel och öldrickande i hytten. Han tyckte oxå om att gå iland och tog alla tillfällen som dök upp. Valparaiso var ett av hans favoritställen och många andras,även ett av mina Vi brukade gå upp på barerna och göra en runda med början på Jackos Bar. Apropå Jackos bar såg jag en chilensk TV-film 1971 från Valparaiso där minfältet och särskilt Jackos Bar skildrades.Jacko själv med sin framträdande näsa och de flesta tjejerna i filmen kände jag igen,det var igenkännandets glädje vill jag lova.På den tiden fanns det även ett ställe som hette Scandinavian Bar , vad annars. Den låg på andra våningen med en ganska skranglig trappa så det gällde att vara någerlunda nykter på uppgång åtminstone. Nergången skötte sig ju automatiskt. Vid denhär tiden var det en dansk som var ägare och Raggarn var naturligtvis kompis med honom. De brukade alltid ta några öl och snacka varje gång vi kom dit. Jag hade skilts från Raggarn på Jackos och kom dit någon timme senare. Under tiden hade Raggarn och dansken ölat och snackat varvid Raggarn fått reda på att det fanns en pistol under bardisken. Den skulle naturligtvis fram och skärskådas i alla vinklar. När detta pågick råkade Raggarn trycka på avtryckaren och ett skott avlossades som rikochetterade i golvet och försvann in i ljumsken på dansken. Det blev snabb färd till läkare för vård och utplockning av kulan. Allt gick väl och skadan var inte så stor utan de gjorde sällskap tillbaka och tog en drink. När jag kom upp på Scandinavian satt de tillsammans och snackade som vanligt Jag märkte inget ovanligt och blev mycket förvånad när polisen kom instormande med dragna vapen. Det var just då militärstyre i Chile och läkaren var tvungen att rapportera alla skottskador vilket han gjort och polisen hade reagerat. Fastän Raggarn och dansken var kompisar både före och efter skottlossningen tog polisen med Raggarn till jailen. Ryktet om detta spred sig snabbt och grabbarna i maskin samlade ihopa lite mat och några filtar och åkte med detta till jailen.Filtarna behövdes då det var vintertid i Chile,kyligt på nätterna och värmen i jailen var obefintlig. Nästa dag gick med jobb i maskin som vanligt,enda skillnaden var att jag fick vara lite arbetsledare oxå. Vi höll på med klassning av alla ramlager i vevhuset på båda HM under de 3-4 dagarna vi låg i Valpo så jag hade fullt upp. Raggarn satt kvar i jailen och det var osäkert om han skulle få följa med Bolivia vid avgången enligt agentens rapporter. Chiefen “Abla Mucho” var nervös så det räckte och blev över. Jag hade fullt upp med att jobba i vevhuset,hålla m-männen med jobb och lugna Chiefen. På eftermiddagen när avgång var satt till 1800 syntes fortfarande ingen Raggare till. Det hade jäklats i vevhuset så jag fick jobba in i det sista. När sista lagret var klart stod m-männen klara och satte på vevhusluckan. Själv stack jag upp på däck för lite luft och var givetvis nyfiken på om Raggarn skulle komma ombord innan avgång. När jag kommer upp står Chiefen och spanar ivrigt vid landgången men ingen Raggare i sikte. Strax innan jag går in för att ta en snabbdusch och byta arbetskläder lyser Chiefen upp i ett glatt leende. Jag förstår att Raggarn är i antågande och mycket riktigt dyker det upp en jeep med poliser och Raggarn. Han hoppar av jeepen och går uppför landgången som om inget hade hänt, kanske något magrare än tidigare då hans enda käk varit det som han fått från maskingrabbarna.Jag tror att Chiefen var mest lättad över Raggarns ankomst. Själv stack jag in i duschen för rengöring efter det oljesöliga vevhusjobbet. På med rena arbetskläder och ner i maskin för avgången.

Vad jag vet blev enda konsekvensen för Raggarn att han fick betala sin utlösning från jailen vilket blev dyrt så han fick hålla sig ombord resten av kustresan på uppgång Sydpacific.

Det hände mycket mer ombord på Bolivia under mina 18 månader men det mesta är inte publicerbart. Redan på den tiden var Bolivia en “Martha-båt” i många avseenden ,innan filmen var inspelad. Men det var god stämning och nästan alltid hålligång. Bolivia kommer alltid på ett sätt att vara min favoritbåt. Då talar vi inte om arbete utan om nöje.

Skriven av Bengt Larsson

  • Comments(2)//seamens.poetica.se/#post84

När Stygge Helke gick på Campo Alegre

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Friday, January 11 2008 13:24:31

Det fanns 2st skeppare i Johnson Line med efternamnet Hellke. Vad jag vet kallade den”stygge” resp. den ”snälle”. Jag har bara erfarenhet från den ”stygge”. Denna berättelse ska handla om en del av dessa. erfarenheter.

Jag hade varit ombord som 2Ma på M/S Bolivia en rundresa 1969 när Stygge H mönstrade på i GBG efter kustresan. Han hade brutit armen och var inte riktigt återställd och gick till läkare på Curacao. Vid avgång Gbg hade jag sjövakten 4-8 på kvällen.

Det var det absolut vanligaste med avg eller ank på min vakt morgon eller kväll spelade ingen roll. Efter att vi lämnat lotsen vid Vinga märkte jag att HM inte höll varvtalet enligt pådraget på manöverratten. Jag kollade allt jag kunde komma på men fann inte orsaken. Som en sista åtgärd ringde jag bryggan och det var så klart skepparn som svarade. Vid min fråga om kraftig motsjö eller dåligt väder fick jag till svar att jag hade saktat ner utan order på telegrafen. Detta nekade jag till vilket ledde till en häftig ordväxling. Mitt i denna kom jag på ytterligare en trolig orsak till det låga varvtalet och lade på luren med några väl valda repliker. Rusade upp till HMs dagtank och började dränera. Mycket riktigt: det var vatten i dagtanken. Jag hade under utgång från Gbg fyllt dagtanken med uppfordringspumpen som stod pä man.durken. Denna pump skulle enbart användas för fyllning av dagtanken. Nu gick det oxå att använda den till länsning vilket någon hade gjort utan att varsko därav problemet. Under tiden jag sitter vid dagtanken och dränerar ser jag Chiefen “Abla Mucho” komma rusande ner i maskin letandes efter mig. Jag ger mig inte tillkänna förrän jag kan höra att HM åter går normalt. Skepparn hade naturligtvis ringt till Chiefen och klagat på mig vilket satt fart på honom. Sedan jag förklarat det hela för ”Abla Mucho” lugnade han ner sig och resan fortsatte med normalt varvtal och Chiefen lugnad.

Vid ankomst Curacao skulle både Hellke och jag till läkare . Jag pga ryggproblem och Hellke pga sin arm. När Hellke var klar erbjöd han sig att hjälpa mig med språket när jag skulle in för undersökning. Jag förstod att det var för att kolla sanningshalten i mitt ryggonda och svarade att min engelska nog var bättre än hans. Efter detta var vi som hund och katt. Hellke tog alla chanser att försöka logga mig eller att på annat sätt jäklas.

Ett sådant tillfälle var i Callao. Vi ankrade vid ankomst pga dimma men agenten ordnade med både speedboat och pengar. En sådan chans fick inte slarvas bort. Då sjövakterna brutits skulle jag inte törna till förrän 0700 nästa morgon. Alltså iland med speedboat och full fart till minfältet. Det var bara tvärs över ett torg från gaten räknat. Ingen lång sträcka men ändå hade många robbats och fått vända om. Den här gången klarade vi oss alla. In på favoritstället och budkavlen gick. Inom 30 min var min fasta tjej vid min sida. Svartsjukt bevakande sina rättigheter. Efter några drinkar och en god middag runt hörnet blev det hotell. Det var en av många bra saker med stadig tjej: man blev aldrig stupfull utan var redo för jobb nästa dag. Vaknade nästa morgon och för en gångs skull hade purrningen klickat. Snabbt in i en taxi. Men vid ankomst speedboatens kajplats kunde jag bara skymta den redan på väg till fartyget. Klockan var några minuter över 0600. Jag visste vilken vår kajplats skulle bli så jag gick dit för att invänta ankomsten. Strax efter 0700 var fallrepet nere och jag på sprang ombord. Snabb omklädning till arbetskläder,ner i maskin och startade kannhalning. Vid frukost 0800 var utströmmaren loss som vanligt och ingen försening. Helke hade sett mig väntande och gjorde vad han kunde för att sätta dit mig. Dvs logga mig på en del av hyran. Jag lyckades klara mig en gång till troligen tack vare att jag inte var berusad utan gått direkt till maskinrummet och startat kannhalningen. Chiefen hade säkert bönat för mig oxå. Det fortsatte i samma stil hela resan utan framgång för Helke.

Nästa resa gick vi åter till Curacao för bunkring. Den här gången hade vi en en chilensk diplomat som passagerare. Då vi skulle ta lots visade det sig att BBs HM inte gav backmanöver. Det blev naturligtvis panik då infarten till Curacao var trång. Vi kom trots allt till kajplatsen utan några missöden. Under bunkringen hade jag som vanligt ansvaret för bunkringen i maskin och fyllning av däckstankar enligt besked från maskinkontorets telefon. Att vi aldrig bunkrade över var ett under. Oftast hade vi däckslast så det fanns alla chanser för löparen från fördäck att snubbla på väg till maskinkontoret och den nervöse Chiefen. Efter avslutad bunkring blev det till att deltaga i felsökningen av BBs HM. Ingen kunde hitta felet trots hjälp från varvet i Curacao. När min vakt var slut på kvällen kunde jag därför för första och enda gången åka till Campo Alegre. In i taxi tillsammans med 3styrman och iväg. Väl framme blev jag besviken då jag aldrig gillat stordriften på div. Campar. Det fanns väldigt mycket glädjeflickor som alla hade ett litet rum med bara en säng i att tillgå för sina affärer. Efter några drinkar tillsammans med 3styrman och övriga gänget var det dax för påfyllning igen. När jag kommer fram till bardisken ser jag till min överraskning Hellke där i sällskap med chilenaren som hade övertalat honom att följa med. Hellke höll sig desperat med ena handen i bardisken i den andra drog en tjej det bästa hon kunde för att få med honom till rummet. Jag fann mig och hälsade mycket artigt : Godafton Kapten. Snabbt tillbaka till gänget och talade om sensationen för dem. Det blev ett radband av mycket artiga besättningsmedlemmar som besökte bardisken. Hur det gick för tjejen vet jag inte men Helkes auktoritet reducerades betydligt. Resten av tiden han var ombord höll han sig i skinnet. Nästa dag fick vi hjälp av Lloydaren pä Curacao som med hjälp av ritningen hittade felet. Det visade sig att 1Ma utan att tala om det för någon hade bytt en luftventil bakom manöverratten vid ett av sina sällsynta besök i maskin. Han hade lyckats stuka spindeln till ventilen så den inte gick att rubba. Det hade varit bäst om han fortsatt spela gitarr och dricka öl. Fast å andra sidan sett hade vi då aldrig fått se Helke på Campo Alegre!

På hemresan fick Hellke för sig att kolla kyl/fryslasten. På något sätt hade han klurat ut att vi åt frukt från kylrummen på vakterna. Nu skulle det minsann kollas överallt och därefter lås på alla dörrar till kylrummen. Det var bara det att vi måste ju ha nycklar så vakten kunde gå ut i gångarna om något hände med batterier eller fläktar. Alltså kunde vi fortsätta käka frukt men lite mer diskret. Under kontrollrundan gick de sist ner i 3ans kylrum på fördäck. Detta var strax före lunch. Jag hade vakt och skrev temperatur- rapporten och kunde följa Hellkes,Frysarns och en Motormans väg genom onormala temperaturer. När rapporten var klar väntade jag bara på avlösningen. 3Ma kom ner men Motormannen som varit med på kontrollrundan dök aldrig upp som han brukade. Jag kollade därför temperaturerna igen och det var en som visade alldeles åt helsike. Frysarn varskoddes och gick ner i lastrummet ifråga. Där stod en blåfrusen Motorman och skakade. Tempen var ca 3graderC så det kändes naturligtvis efter nästan 1 timme. Det visade sig att Hellke hade stängt och låst luckan från ovansidan utan att tänka på Motormannen. Eftersom det var lunch i antågande glömdes den stackarn bort. Motormannen hade följt instruktionerna och kopplat loss en givare som därmed visade helt galet. Han var glad att bli räddad och klarade sig tom från förkylning. Jag tror att skeppare bäst gjorde sig på bryggan !!!

Skrivet av Bengt Larsson

  • Comments(1)//seamens.poetica.se/#post83

Äventyr med Dick

Bengt LarssonPosted by Bengt Friday, November 30 2007 18:31:09

Under tiden som jag var mönstrad ombord på M/S California som kvart/3e maskinist 1966-67 fanns det en 2e maskinist som kallades Dick. Han var holländare och enligt han själv familjens svarta får och hade därför skickats till sjöss en gång i tiden. Det var alltså inte bara i Sverige som den metoden praktiserades. Dick och jag blev snart goda kompisar då vi var i samma ålder och hade samma intressen. Vi hade många roliga landgångar på den tiden och en del äventyr upplevdes både iland och ombord.

Vid ett tillfälle låg vi i San Pedro och skulle avgå tidig morgon. Under dagen hade vi haft klassning av HMs vevlager. Nu återstod endast att slutdra den sista vevlagermuttern. Metoden som användes var slägga och slagnyckel. Nyckeln hölls tight med hjälp av tamp för bästa utbyte av kraften i släggslaget. Innan man lossade märktes ursprungsläget på muttern upp med körnare. Det var detta vi nu skulle fixa. 1Ma Bengt Sjöberg,Dick och jag skulle av någon anledning avsluta själva utan motormän. Sjövakter var satta och detta var på 4-8vakten på kvällen. Det blev min tur att slå med släggan och Dicks att hålla emot. Jag satsade allt för kung och rederi varvid släggan slant på nyckeln. Tampen Dick höll i var alldeles för kort och släggan träffade honom i pannan. Han stöp omkull som en klubbad oxe med blodet sprutande. Jag blev som man nuförtiden säger chockad och trodde jag slagit ihjäl min kompis. Turligt nog överlevde han . Han var groggy och skickades iland till läkare som förband såret så Dick såg ut som Döbeln vid Jutas. Detta missöde fick 2 konsekvenser. Den ena var att jag inte rörde en slägga på flera år den andra var att Dick blev stoppad på barerna så länge han hade bandaget.Han ansågs vara våldsam och inga förklaringar hjälpte. Bla stoppades han i Portland när vi skulle på Go-GO bar som var den tidens syndiga ställen på Nordpacific. Det här stället var vida berömt för en dansös som kunde trixa med tuttarna så publiken blev alldeles vild. Dick fick stanna utanför medans vi andra njöt av uppvisningen. Vi var lättroade på den tiden! Vänskapen höll även om Dick var besviken.

När vi låg i San Francisco-området passerade vi ett upplag för fyrkantiga lådor som lastades på ombyggda tankfartyg. Detta var Matson Lines början med containertrafik som gick till Hawaii. Vi tyckte det var något mycket märkligt som inte skulle funka i längden. Tänk hur fel man kan ha!! Dick och jag brukade åka över till Oakland där vi hade en favoritbar. Naturligtvis med Go-Go dansös. Vi kallade henne för Tiger pga mönstret på hennes minimala utrustning. Med tiden blev vi lite kompisar med Tigern. Vi blev riktigt goda kompisar genom att hjälpa henne med en störig gäst. Det var en oskriven regel att inte röra eller på annat sätt genera danserskorna. Den här gången kom det in en jänke med full Cowboyutrustning som inte lyssnade på vad personalen sade till honom. Dick och jag avvaktade vad som skulle hända. Plötsligt hoppar Cowboyen upp på scenen. Det blev droppen för oss. Innan personalen reagerat var vi framme vid scenen och drog ner cowboyen,gav honom ett par rejäla smockor så han var försvarslös när personalen tog hand om honom. De slängde helt sonika ut honom på gatan med flera råsopar på vägen . Han såg inte vacker ut. När snuten senare kom in för att undersöka efter anmälan av den utslängde var det ingen som visste någonting.Vi blev hjältar för kvällen och hade fri mat och fria drinkar. Varje gång vi senare kom till samma ställe fick vi ett antal fria drinkar. Vi brukade börja och sluta på den baren.

Vi brukade ha Liverpool som sista hamn innan Göteborg och det blev alltid tid till landgång. På den tiden var stuvarfacket starkt och styrde och ställde ganska friskt. Den här gången skulle det inte bli något nattarbete var det sagt. Vi två stack iland på pub och fick oss några pints. Detta fick oss att tänka på fruntimmer och efter lite research fick vi adress till en klubb. Den var endast för medlemmar men det ordnades på stående fot vid entre’n med tillfälligt medlemskap. Väl inne såg vi att det var lite tidigt med lite publik. Det var iallafall en fördel ,vi var ensamma om befintliga damer.Snabbt fick vi varsin lovande kontakt och kvällen var räddad. Efter ett tag blev det packat med gäster . Många av dem var från inneliggande fartyg bla flera Johnsare. Vi hade skoj men ville komma ombord i skaplig tid då jobb väntade nästa dag. Efter koll med våra respektive visade de sig villiga att försöka följa med ombord. Detta var förbjudet ,men förbud är ju till för att brytas. De ringde efter privattaxi som hämtade oss vid klubben. In i taxin och iväg mot hamnen. Strax innan vi var framme vid gaten körde taxin upp i en mörk gränd och stannade. Vi tittade på varandra och fördelade pengarna som var kvar om det nu var robbning på gång och gjorde oss beredda på motstånd. Tjejerna hoppade ur och chaffisen oxå. Läget kändes spänt. Chaffisen öppnade bagageluckan och tjejerna packade in sig. Spänningen lättade. Det var ingen robbning på gång. Vi fick lätta lite på ryggstödet så de fick lite luft. Under mycket fniss och skratt fortsatte så färden. Vid gaten blev vi stoppade och fick uppge våra namn för Bobbyn. Han kollade in oss och bockade av på besättningslistan. Efter lite skämtande med chaffisen om extrapassagerare blev vi insläppta. Städerskan höll knappt på att komma ombord något senare då någon smart sjöman uppgett hennes namn för sin tjej. Väl framme vid California såg vi att det trots allt jobbades. Det fanns ingenstans att smyga undan så vi släppte ut våra tjejer ur bagageluckan. Vi hade inte behövt vara oroliga, då stuvarna uppskattade vårt initiativ med busvisslingar och applåder. Arbetet stod stilla tills vi var ombord. Vi hade dem ombord i 3dagar innan det var dags att ta farväl. Det var 3 mycket intensiva dagar på många sätt. Nästa hamn var Göteborg. För mig som ungkarl var det inga problem men Dick låg illa till. Han var nämligen gift och hustrun skulle komma i Göteborg. Det städades och fejades i alla hörn i hytten för att få bort ev bevis på vad som hänt. Ventilerna stod öppna för utvädring av parfymer och andra kvinnliga dofter.Dick klarade sig med ett nödrop. Jag fick givetvis backa upp honom men vad gör man inte för en kompis?

Bengt Larsson

Bla fd 1Ma California 1971-74

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post82

Möten i Kalmar

Bengt LarssonPosted by Bengt Monday, September 10 2007 07:44:20

När jag seglade 2Ma på M/S Bolivia fanns det en M-man ombord som hette Leif Pettersson..Han var en duktig och trevlig kille och vi hade mycket skoj tillsammans då Bolivia var en riktig ”Marthabåt”. Det mesta som hände går inte att berätta då ingen skulle tro på det. Efter avmönstring 1969 fortsatte jag i Johnson Line tom 1974 i November. Sedan blev det Pearl Shipping,Scand. Motorships,jobb iland för att sluta med jobb i MODOs bogserbåtar. Mesta tiden jobbade jag på ”Frans Michael” med timmersläpning.Det var ett behagligt om än mycket långtråkigt jobb.På våren 1981 var vi ett gäng som reste till Karlskrona för att ta ut FM efter ett varvsbesök. Första stoppet blev Oskarshamn där vi hämtade ett timmerlass för att släpa det till Karlshamn. Nu var det så med timmerlassen att de var ytterst känsliga för sjögång så vi drog alltid i finväder Pga dåligt väder kom vi inte längre än till Kalmar där vi låg inblåsta i 3 veckor. Under hamnliggandet i Kalmar fick jag vissa vanor, som att gå iland och köpa tidningar efter tidiga kvällsrapporten. Då vi låg nära kvarnen/museet blev det en lagom promenad. En kväll på hemväg längs kajen mötte jag en cyklist som kom åkandes i sakta mak. Efter att vi passerat varandra stannade jag till och vände mig om då det var något som gjorde att jag tyckte att cyklisten var bekant. Det visade sig att cyklisten oxå stannat och tittade intresserat på mig. Vi gick varandra till mötes en gång till och det visade sig att våra misstankar bekräftades,vi kände varandra. Cyklisten var Leif P!!. Vi började naturligtvis berätta minnen och den ena skröna avlöste den andra. Vi berättade givetvis oxå vad som hänt oss sedan vi senast sågs. Leif P hade läst in sjöingenjören och seglade nu Chief i Sanko Line. Han skulle faktiskt nästa dag resa ut till sin nästa båt och var tvungen att cykla hem och packa. Vi fick avbryta snackandet alldeles för snart men lovade att försöka hålla kontakten. Det gick som det brukar med det löftet, det blev bara ett löfte. Efter 3 veckor blev skepparen på FM närmast desperat och avgick Kalmar på en halvdan rapport. När vi närmade oss Ölands Södra fanns det inget annat att göra än att vända. Då det skulle vara alldeles för genant att återvända till Kalmar blev det Bergkvara istället.Därifrån reste hela gänget hem efter de vanliga 6 veckorna ombord.

Senare det året slutade jag i MODO och fick jobb som Mch i Thunbolaget på M/T Lurö som då var nästan nylevererad.

Då jag bara läst maskinteknikern räckte det snart inte till för att fortsätta som Mch i kusttankers. 1988 sökte jag och blev antagen vid sjöbefälsskolan i Kalmar som arrangerade en 1-årig utbildning för dem som behövde gradera upp den gamla maskinteknikern. Då utbildningen sponsrades av AMS hade vi ett antal fria hemresor per termin.

Vid ett tillfälle när jag var på resebyrån och beställde resa hem till Rättvik fick jag mig en ordentlig överraskning. När jag kom ut på gatan mötte jag Leif P igen!! Jag hade nästan glömt bort honom. Han hade passerat resebyrån och kastat ett öga in på dem som stod där inne och sedan fortsatt. När han rundat nästa gathörn stannade han till och vände om. Han tyckte att han sett mig och var bara tvungen att kolla upp om det var sant. Jodå det var jag och det var han!. Det blev igenkännandets glädje igen och mycket ”minns du”. Det visade sig att han bodde bara några kvarter från mig. Vi började jogga i motionsspåret i närheten och träffades en gång i veckan resten av min tid i Kalmar. Leif hade slutat till sjöss och hade( efter att ha bott i Brasilien) börjat importera den sk Brassestolen. Stolarna gick åt som smör i solsken och hade jag haft det minsta affärssinne kunde jag fått ett stort distrikt att sälja i. Leif hade gift sig med en brassetjej och de hade en firma som sålde småkrafs i en lokal på väg till lotstationen. Lokalen brann senare ner tror jag. Innan jag slutade i Kalmar utvidgade Leif firman och öppnade kontor i centrum. Efter avklarad examen blev det som förra gången löften om att hålla kontakten men de rann återigen ut i sanden.

Om jag någon mer gång kommer till Kalmar springer jag väl på honom igen!!!

Hälsningar

Bengt

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post60

BUNKER-KONJAK

Bengt LarssonPosted by Bengt Sunday, July 08 2007 11:16:29

Då jag seglade 1Ma på M/S California hade vi större delen av tiden samma Mch. Han hette Åke Länström och var en mycket snäll och trevlig person. Bland hans bästa sidor var att jag regelbundet fick en flaska whisky efter bunkringen. Själv brukade jag ställa in en låda öl till grabbarna som varit med och bunkrat..Då vi gick på LaPlata bunkrade vi alltid på Kanarieholmarna. Jag brukade bjuda i bef.mässen vid lämpligt tillfälle efter bunkringen vilket var uppskattat. En resa hade vi vik. Mch som inte var införstådd med Åkes traditioner. Efter bunkringen dök det inte upp någon flaska i hytten fastän jag såg att agenten kom med en stor paket som måste ha innehållit flera flaskor. Jag var besviken och tyckte det var taskigt då Mch inte gjort något under bunkringen ,förutom att han skrivit på bunkerpapperen.. Den hade jag och övriga maskingänget fixat. Jag och 2ma Johan grumsade en hel del och detta måste Mch ha fått reda på. Han kände sig väl lite skyldig. Första Lördagen efter bunkringen skulle det vara grillparty i bef.mässen. Vi brukade hålla till utanför dagrummet vid 5ans kran på SB-sidan. När jag kom upp från maskin till lunchen blev jag glatt överraskad då det stod en flaska konjak på skrivbordet i hytten. Det var spansk konjak med ett otal medaljer och stjärnor på etiketten. Nu kändes det bättre och jag beslöt att bjuda på konjak vid 3-kaffet. Alla var samlade och förväntansfulla när jag öppnade flaskan. Det spreds en omisskänlig doft av finkel i mässen men jag fortsatte och hällde upp till alla i resp. glas. Med kaffe i beredskap skålade vi. När glaset kom upp i höjd med näsan tvekade en del , men jag och några andra fortsatte och tog en klunk. Det var tur att vi hade kaffe i beredskap att skölja ner med för det smakade vedervärdigt. Till slut var det bara jag och El.Ma som drack upp. De andra vägrade. Besvikelsen var stor och riktades naturligtvis mot Mch som snålat med den sämsta flaskan. Efter detta blev det lite ansträngd relation mellan honom och mig. El.Ma och jag gick dagmän . Vi beslöt att knäcka konjaken innan resan var över. Med hjäp av ett antal olika blandningar med läsk och andra trix lyckades vi till slut . Varje dag tog vi en konjak som tvingades ner. Sedan var vi ju tvungna att skölja efter med något annat, öl eller drink. På dethär viset var det ju indirekt Mchs fel att vi drack mer än normalt! Resan var lång så det blev inte så häftigt iallafall.

Detta var långt innan ISM och alkohol&drogtester.

Bengt Larsson

Bla 1ma M/S California

1971-1974

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post59

BUENAVENTURA

Bengt LarssonPosted by Bengt Tuesday, June 26 2007 13:46:17

Innan jag kom till Buenaventura 1sta gången hörde jag många vilda historier berättas under fikaraster och kvällsölsdrickande runt 4-luckan , som var den naturliga samlingsplatsen pga närheten till byssa och mässarna. Ombord på M/S Bolivia fanns ingen aircon vilket idag låter otroligt , men hon var byggd på 40-talet. Alla historier gick ut på att det var mycket riskabelt att gå iland och robbningsrisken var stor. Efter att ha gått iland några gånger kände jag mig säker och tyckte att det mesta var snack. En gång när hela landgångsgänget kom iland med speedbåt blev det black-out i hela stan men vi klarade oss och hade alla slantar kvar när strömmen kom tillbaka. Kursen ställdes då till Shankel-Hill för vidare äventyr.

Vid ett annat tillfälle låg vi till ankars med Bolivia och de flesta stack iland med speedbåten. Enligt agenten vid inklareringen var det inte aktuellt med kajgång förrän nästa dygn. Allt gick in i de vanliga rutinerna och jag hade stoptörn med Motorman i maskin. Efter några timmar kom det ombord en lots som påstod att vi skulle gå till kaj. Det blev en jäkla uppståndelse då vi var korta på folk. Efter lite överläggningar med Skeppare och Chief beslöts att vi skulle gå till kaj trots allt. Detta för att inte tappa törnplats. Jag blev ensam i maskin med lite hjälp av Chiefen till att börja med. Sedan försvann han upp för att köra aktra spelet och jag fick sköta manövrar ,kylvatten ,startluft och skriva manöverkladden för 2st HM. Jag lovar att det var svettigt!! Allt som allt var vi inte mer än 11 man ombord vid den kajgången.Minimibemanning innan det var uppfunnit!!!Ordinarie besättning var 42 man.

Gänget som var iland blev extra snurriga när de kom till speedbåten och blev nekade skjuts , innan de fick klart för sig att vi låg vid kaj. Det blev ny taxi och att leta rätt på kajplats.

Vägen mellan centrum och Shankel-Hill var kort men livsfarlig enligt alla. Jag hade alltid åkt taxi med fönsterna stängda. Då allt gått bra blev jag för självsäker en gång och det höll på att kosta mig livet. Jag var iland med 3Stm och tog några Cuba Libre i centrum sedan blev det taxi till SH. Där var det inte något drag tyckte vi och beslöt att återvända till centrum där vi redan hade några lovande kontakter. Då vi inte tyckte att vi var berusade efter bara 4st små CL beslöt vi att ta en promenad. Vilket skulle visa sig vara ett stort misstag. Till att börja med gick allt bra , men vid en liten folksamling i en gatukorsning blev 3Stm attackerad av en liten grabb som snodde 5USD ur en ficka. När vi försökte jaga grabben blev folket som en vägg. Ingen mening att ens försöka. Vi fortsatte och närmade oss den sk robbarsvackan utan att något skumt upptäcktes och kände oss säkra. Det skulle vi inte gjort för snart hade vi 2st bamsingar(får man skriva så nuförtiden?) som följde oss hack i häl. När vi korsade gatan gjorde de det oxå och vi förstod att det var kris. Vi fick syn på några som väntade på en sk kollektivo/taxi och satte kurs på dem i hopp om att de skulle hjälpa oss. Det gjorde de inte utan stack iväg med eld i baken. Vi blev ensamma med våra robbare. Nu sprang en av dem framför oss så vi var anfallna från två håll. Vi beslöt att jag skulle ta hand om han som var framför oss och 3Stm den andra. När robbaren kom fram till mig begärde han mina slantar och klockan. Jag var alldeles stel av rädsla men svarade på stapplande sjömans-spanska att det var mina grejer och inte hans. Det föll inte i god jord utan han tog tag i mig och försökte länsa mina fickor. Samtidigt som jag drog mig tillbaka stötte han mot mig med en kniv vilket jag lyckades parera och han släppte mig. Äntligen släppte det mesta av rädslan och jag vände mig om för att springa tillbaka till SH. Då mötte jag den andra robbaren som 3ST lyckats finta sig fri från. Jag fintade åt ena hållet och stack åt det andra. Helt plötsligt var jag fri och satte en jäkla fart till räddningen dvs SH. Jag lovar att det sattes ett inofficiellt svenskt rekord på 100m den kvällen!! När jag kom upp till SH kom jag ifatt 3Stm och vi stack in på en bar för att pusta ut och ta en CL. På den tiden rökte jag och när jag med darrande fingrar fick fram cig.paketet från vänstra bröstfickan såg jag att det var en skåra i det. Så nära var det att jag blivit knivstucken i hjärtat!!! Trots många drinkar den kvällen blev jag inte berusad utan var fullpumpad med adrenalin. Vi avslutade kvällen i centrum och gick snart ombord igen då det var svårt att släppa tankarna på robb-försöket. Efter detta blev det alltid taxi till och från SH.

Bengt Larsson

Bla 1Ma M/S California

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post58
« PreviousNext »