Sjöfart

Sjöfart

Om sidan

För alla som har eller haft någon anknytning till sjöss, och vill dela med sig av sina minnen till andra. Om ni vill skriva in eran historier kan ni maila till mig så ansluter jag er till Bloggen. Ni kan bjuda in andra som ni vill ska skriva här, det måste finnas oändligt med episoder och händelser som Ni har varit med om under eran resor runtom i världen.

Sjösidan. skapad av Harry Honkanen sjösidan

Välkommen till Sjökultursällskapet Bokanjärerna.
Bokanjarerna.se kommer att växa mycket under året så kom snart tillbaka! www.bokanjarerna.se

Välkommen till Georg I. Hindersson webbplats!
www.hindersson.com

Välkommen till Krister Lummes hemsida.

Välkommen till Jörn Hammarstrands blogg: http://skipperstories.bloggsida.se


Välkommen till Ole Lundbergs blogg: http://ole-bloggboken.blogspot.com/


OBS!
Kontakta mig på följande mats@poetica.se om du inte vet hur du ska skriva in din historia.

Gästbok
Skriv några rader om vad du vill att jag eller någon annan ska läsa.


SJömanskyrkor.
New York

Don Pedro

Bengt LarssonPosted by Admin Tuesday, September 21 2010 16:52:37

Under min tid som 1Ma ombord på M/S California hade vi en gnist som kallades för Don Pedro. Han var svensk och bodde sedan flera år i BA. Som många utflyttare var han väldigt patriotisk när det gällde allt i det nya hemlandet. Detta gjorde att det var tacksamt att retas i all vänskaplighet. Man fick alltid en reaktion. Pedro var en mycket duktig gnist och skötte allt till stor belåtenhet för alla. När vi låg i BA och han kom lunkande på kajen för att törna till på morgonen såg han mer argentinsk ut än någon argentinare. Naturligtvis var han klädd i hatt och poncho. Vi blev goda vänner och brukade i mån av tid ha en sittning före lunch med argentinsk skinka, ost och vin. Jag brukade reta honom med att tjejerna i Rio, Santos och Montevideo var de bästa på La Plata. Han protesterade vilt men hade svårt att övertrumfa mig. Nu ska jag inte påstå att min erfarenhet av argentinskor var särskilt stor då kassan brukade vara ganska mager vid ankomst BA. Tillgångarna slösades i ovannämnda hamnar där jag oftast hade fast tjej.

Det blev lite lättare med ekonomin när en argentinska motorman började smuggla porr i olika former. Han brukade fråga mig och 2Ma Johan hur mycket vi ville satsa och sedan skötte han det hela och vi fick tillbaka vår insats med råge efter första natten i Santos. Peirano som han hette, skulle alltid ha stoptörn första efternatten så han kunde sköta affärerna. Det inträffade att någon överambitiös styrman försökte sabotera men de lyckades inte under min tid. En resa skulle Peirano växla de100-USD-sedlar han fått i ersättning för porren i Antwerpen, men kom tillbaka mycket besviken då banken beslagtagit allt då det var falska sedlar. Jag hade större tur då vi senare gick till Gdansk för varvsbesök där jag lyckades växla mina dollar. Det blev så mycket slotty att jag inte kunde göra av med allt fastän jag verkligen ansträngde mig varje kväll vi låg på varvet.

Till slut tröttnade Pedro på mina pikar och beslöt att överbevisa mig. En dag när vi låg i BA frågade han när jag hade stoptörn och lovade att ordna något extra på någon av mina lediga kvällar. Senare under veckan bestämde han att vi skulle ses på ett av hans stamställen nära bostaden. Jag duschade och dressade om till landgångskläder rejält nyfiken på vad kvällen skulle erbjuda.

Taxin stannade vid den adress som jag fått av Pedro och jag gick in på restaurangen. Där satt Pedro med 2st riktiga bombnedslag. Den ena var hans ordinarie älskarinna och den andra en väninna till henne. Måste erkänna att jag var inte så lite impad av tjejen som var inte bara snygg utan oxå mycket trevlig att prata med. Det blev mest stapplande sjömansspanska från mig och lite bristfällig engelska från henne men det funkade. Efter en stunds trevlig samvaro bröt Pedro upp med sin älskarinna(han var gift). Vi andra två tog taxi till en välkänd fiskrestaurang för att inmundiga en argentinsk fisksoppa(boullebais). Detta var på hösten så soppan både värmde och smakade mycket gott. Efter avslutad måltid skulle vi hitta på något mer då klockan bara var barnet med argentinska ögon sett. Strax innan midnatt. Det blev taxi till nyöppnade skyroom på Hilton nere vid hamnen. Entré’n var bombskadad efter ett attentat. Vid den här tiden(1974) var det mycket oroligt i BA. Väl uppe på skyroom kände jag igen orkestern som spelade. Det var 4st svenska killar och en argentinsk sångerska. Jag hade tidigare träffat dem på Johnsons Minne sidan om Svenska Kyrkan.

Det blev en trevlig fortsättning med mycket dans och snack med orkestern. Alltför snart blev det dags att dra sig tillbaka då jag skulle jobba nästa dag eller rättare sagt senare samma dag. Vi tog in på hotell och hade det mycket skönt innan vi somnade in. På morgonen skiljdes vi åt med löfte om att ses igen. Vid lunchen kunde inte Pedro hålla sig längre utan frågade mig hur kvällen/natten varit. Jag fick ju erkänna att det varit bra men riktigt hur bra talade jag inte om. Lite var jag ju tvungen att spara på berömmet så jag kunde fortsätta att skoja med Pedro. Efter välbehövlig vila under stoptörnsnatten som följde blev det faktiskt dacapo med tjejen. Där försvann alla mina möjligheter att reta Pedro då han genast fick reda på detta.

Det fanns fler fördelar med Pedro som gnist ombord. Nämnde man brasiliansk biff gick han i taket och försvarade den argentinska biffen. För att verkligen överbevisa oss ordnade han alltid asadokött och cherizzo korv från sin privata slaktare till våra grillpartyn. Både köttet och korven var utan konkurrens. Den cherizzo korv som de senaste åren sålts i Sverige är en mycket blek kopia. Det brukade bli ett party på utresan och ett på hemresan. Detta är minnen som aldrig glöms.

När jag slutade i Johnson-Line 1974 skildes våra vägar åt. För gott trodde jag, men där hade jag fel.

När jag flyttat till Rättvik engagerade jag mig i Medborgarskolan. En gång i slutet på 80-talet gick jag upp på expeditionen för att hälsa på. Där stod en kille och snackade med konsulenten. Efter att ha morsat och snackat ett tag kröp det fram att han varit i BA. Vid närmare kontroll hade han varit där med en svensk orkester några år. När han talade om tidpunkten förstod jag att det var hans orkester jag dansat till på skyroom i BA. Efter hemkomsten hade han drivit ett hotell med restaurang i norra Dalarna. Där hade han dekorerat med lite argentinska prylar, bla med utrustning som gauchos traditionellt använde. En dag hade en kortväxt gubbe med sällskap kommit som gäster i restaurangen. När gubben fick se gauchoutrustningen blev han eld och lågor. Det var naturligtvis Pedro som dykt upp och var på semester i Sverige. Det tog tid innan vi var färdiga med allt snack om gamla tider i BA.

Ytterligare några år senare satt jag i mässen ombord och läste Sjömanskyrkans tidning Ute och Hemma. En av artiklarna handlade om Pedro. Han hade nu flyttat till Uruguay och hade en ranch några timmars resa från Montevideo. Det fanns ingen adress till Pedro men jag skrev ett vykort adresserat till honom c/o Ute och Hemma. Det var spännande att se om det fanns svar när jag kom hem. Jodå, det fanns ett vykort från Pedro bland den samlade posten. Nu inledde vi ett regelbundet brevväxlande kompletterat med vykort. Efter ett par år flyttade han till Sverige igen. Av alla platser valde han Vallvik. Detta var bra då det var ett överkomligt avstånd för mig. Han hade börjat spela nyckelharpa och var med i ett folkmusiksällskap.

Norr om Rättvik ligger en liten by som heter Bingsjö. Under en helg varje sommar invaderas byn av spelmän av olika slag och besökare. Alla instrument finns representerade. Pedro och jag bestämde träff vid nästkommande stämma. Turligt nog hade jag ledigt så det skulle funka bra. När det var dags åkte jag och hustrun bil till Bingsjö. Med oss hade vi picnickorg med käk och vin. Efter att ha parkerat på en äng och promenerat en längre sträcka började jag leta efter Pedro vid den överenskomna mötesplatsen. Det tog inte lång stund förrän jag kände igen honom där han satt med sin nyckelharpa och spelade. Vi morsade och började berätta gamla minnen, delvis censurerade då hustrun var med.

Snart blev det dags att slå oss ner i gröngräset och plocka fram picnick korgen för lite käk och dryck. Berättandet fortsatte och det blev några mycket trevliga timmar. Alldeles för tidigt var det dags för hemfärd och vi skildes åt med löfte att ses igen. Kontakten hölls med telefon och vi sågs en gång till i Bingsjö. Jag lyckades oxå hälsa på Pedro i Vallvik en gång. Sedan blev det som det brukar bli och vi tappade kontakten igen. Jag har inte en aning om hans vidare öde. Men med tanke på hans ålder sitter han väl på ett guldkantat moln iförd full gauchoklädsel och spelar något argentinskt instrument växelvis med nyckelharpa. Du var en profil och hedersman Pedro!


Av Bengt Larsson

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post107

NÄSTAN AKTERSEGLAD x2

Bengt LarssonPosted by Admin Monday, October 19 2009 13:08:04

NÄSTAN AKTERSEGLAD x2

Under min tid som 2Ma ombord på M/S Bolivia upplevde jag mycket både ombord och iland. Bla höll jag på att bli akterseglad 2ggr. M/S Bolivia var en riktig Marthabåt långt innan S/S Martha blev en kultfilm bland dagens och gårdagens sjömän.

GDYNIA

Gdynia var en favorithamn under kustresorna,inte pga det politiska läget utan för att polackerna struntade i kommunismen så mycket de vågade för de andra kamraterna i Warzawa-pakten. Detta innebar ett ganska vilt nattliv. Det gick relativt lätt att växla utländsk valuta. Ibland gick det för lätt och där stod en grundlurad sjöman eller turist med en sedelpacke som innehöll ett mycket begränsat antal polska slottyn. Svartväxlarna var fenomenalt skickliga med fingrarna. Jag hade turen att klara mig. Vid hamnliggande i Gdynia blev det alltid taxi till Sopot och Grand Hotel. Där blev vi behandlade som celebriteter pga vår relativa rikedom. Det brukade bli mycket mat och dricka. Som avslutning på kvällen blev det Gdynia och någon “dansrestaurang”. På restaurangen var det gott om polskor som ville ha kontakt och man gick sällan eller aldrig därifrån ensam. Efter en sådan väl genomfestad natt vaknade jag upp en Söndag fm av ljudet från en TV. Det var Gomulka (partichefen)som höll låda. Jag var torr i halsen och fick en ljummen öl att bota törsten med. Som om det inte var nog med Gomulka och törsten konstaterade jag att Bolivias avgångstid redan var passerad med flera timmar. Nu satt jag riktigt i klistret och såg framför mig fängelse i Polen och sparken från rederiet. Efter att hjälpligt ha kvicknat till beslöt jag att i allafall försöka hitta gaten som jag gått ut genom och där mitt landgångspass var deponerat. Taxi fanns inte att få tag i så det blev att promenera efter anvisningar från min ”scandal beauty” och vänliga människor på vägen. Första gaten jag kom till skickade mig vidare till nästa . Glatt överraskad att inte bli inburad på direkten gick jag dit. Vid ankomst till den rätta gaten blev jag mottagen av leenden polacker som skakade beklagande på sina huvuden när de såg mitt tillstånd. Bakruset syntes tydligen trots min återställaröl. De kollade i sina register och jag fick tillbaka mitt landgångspass! Då jag inte kom ihåg kajplatsen frågade jag och fick vägen utpekad. Det hela verkade mycket skumt då Bolivia redan skulle vara ute på Östersjön. Ett litet hopp började spira i min ansträngda hjärna så jag fortsatte gå efter anvisningarna. När jag närmade mig ett kajskjul skymtade jag ett grått skrov i Johnson-Lines nyans. Ännu syntes inte namn eller skorsten men hoppet ökade att det skulle vara Bolivia. Vi hade varit den enda Johnsaren vid kaj då jag gick iland. Till slut såg jag både skorsten med rätt märke och en akterspegel med M/S Bolivia påmålat. Räddningen var nu mycket nära och de sista meterna till fallrepet gick rekordsnabbt. Väl ombord gick jag till bef.mässen där kompisarna satt och fikade 10-kaffe. Det blev ingen särskild reaktion och inget snack om att Bolivia fått vänta på mig. Förklaringen var att avg.tiden ändrats pga långsam byråkrati så lastpapperna inte blivit klara som beräknat. Detta var en av mycket få gånger i mitt liv då jag välsignat byråkrati och kommunism i förening eller var för sig. Efter en snabb kopp fika blev det fyllebingen och vila tills jag törnade till min 4-8vakt på em. Inget fängelse,ingen spark från rederiet och ingen loggning ombord. Snacka om tur!

PUNTARENAS

En annan favorithamn var Puntarenas på WICA-traden. Varför har jag aldrig riktigt förstått då det på den tiden inte fanns många näringsställen. OK det fanns gott om snygga och tjänstvilliga tjejer. Kan ha berott på det. Under två resor på WICA resp. Sydpacific hade jag en mycket duktig och trevlig M-elev på min vakt. Vi brukade gå iland tillsammans när tillfälle gavs. En av hans många fördelar var att han hade ett litet reseur med väckningsfunktion som alltid togs med iland. Detta gjorde det lättare att törna till i tid på morgonen dagen efter. De flesta hamnarna på WICA-traden innebar ankring och lastning /lossning via pråmar. Så även vid Puntarenas. M/S Bolivia ankrade upp på redden och började lasta kaffe via pråmar. Då sjövakterna gick fick eleven och jag lugna oss till avlösningen vid ½-9 på kvällen. Då bar det iland med en bogserbåt för pråmarna. Väl iland hittade vi snart varsin skönhet. Avgång var satt till midnatt så det blev lite jäktigt med käk,dricka och underredsbehandling. Vi hann med allt i tid och gick ner till kajen där bogseraren låg. Där fick vi reda på att det gick långsamt med lastningen som inte beräknades vara klar förrän efter att vår morgonvakt börjat. Efter en snabb överläggning beslöt vi att gå tillbaka till våra resp. skönheter igen. Det blev ny behandling och sedan lite sova. Även några drinkar slank ner innan vi somnade in. Vid överenskommen tid blev jag purrad av eleven och vi gick ner till kajen. Alla bogserbåtarna var nersläckta och ingen skorstensbelysning med Johnson-stjärna syntes till på redden. Nu började det kännas lite stressigt. Aktersegling på gång. Vi hoppade ombord på en bogserare och fick liv i en besättningsman. Han gav oss nytt hopp då han bestämt hävdade att Bolivia inte avgått. Vi erbjöd besättningen våra sista slantar om de körde oss till Bolivias ankarplats och de tog budet. Jag var fullt övertygad om att vi skulle få åka tillbaka till kajen igen blåsta på slantarna ,men höll god min då det verkade vara vår sista chans att komma ombord. När vi kom närmare det vi trodde var ankarplatsen började det skymta fram ett skrov som påminde om Bolivia. Efter ytterligare några minuter blev vi säkra på att det var rätt fartyg. Ända framme såg vi att fallrepet redan var sjösurrat. Vår sista chans att komma ombord blev att hoppa ombord på kaffepråmen och sedan upp på det sista kaffeslinget som lastades. Vi klamrade oss fast vid slinget och åkte snabbt upp i luften. Stuvarna körde säkert winscharna extra fort för att jäklas med oss. Ombord kom vi och sattes ner på däck till stuvarnas jubel. När vi hämtat oss från luftfärden fick vi reda på att det var avgång om 15 minuter. Då klockan inte var 04 ännu trodde jag att 3Ma gjort sjöklart, men icke. Det blev snabb omdressning till arbetskläder och en av mina snabbaste sjöklargöringar ombord på Bolivia.

Att skorstensbelysningen inte funkade berodde på en säkring som lagt av och ingen hade varskott Trikaren. Iväg kom vi i rättan tid och alla var med. Ingen aktersegling här inte,även om det varit nära för eleven och mig.

av Bengt Larsson

Pensionär

  • Comments(2)//seamens.poetica.se/#post103

En riktig olycksresa

Bengt LarssonPosted by Admin Wednesday, July 22 2009 14:18:43

Ombord på M/S Brasil gjorde jag en resa på WICA-traden som 1ma. Som rubriken anger var det på många vis en riktig olycksresa,dock inte i maskin då allt funkade och inga större haverier inträffade. Det mest dramatiska var då en stor bit av nederdelen på ett cyl.foder på BBs aktra Hjm fick sig en hästspark av kolven i samband med ett lagerhaveri. Detta var lätt fixat med en mycket duktig svarvare som slipade till biten och satte tillbaka den med hjälp av gassvetsen. I samband med detta hjälpte jag svarvarn och motorman en förmiddag . Plötsligt kände jag en nästintill olidlig smärta på båda sidor om veka livet. Svetten började forsa och jag kunde knappt stå upp. Efter mycket möda och besvär tog jag mig upp i hytten. Jag kunde inte komma ur arbetskläderna utan la mig på durken oljig som jag var. Pinknödig blev jag men det kom inget ut trots idoga försök. Efter lunch kom Chiefen och undrade vad jag höll på med. Han varskodde 2Stm som var ansvarig för sjukvården. Efter mycket om och men samt konsultation med läkare i Gbg konstaterades njursten. Jag fick ett par värmeflaskor och lite piller. Inte nog med smärtan utan jag missade oxå den enda anständiga måltiden på hela veckan. Det var biffstek och jag kunde inte käka! Efter några dagar lugnade det ner sig och jag törnade till igen. Resultatet blev en ny smäll. Till sist försvann alla problem och urinen såg normal ut igen. Vid ankomst Cristobal för bunkring blev det läkarbesök där diagnosen bekräftades. Jag fick nya piller och blev uppskrämd av läkaren att inte dricka öl då denna ädla dryck innebar risk för återfall. Det blev rekord i uppehåll med 2 månader. Mitt livs längsta!

Hökarn ombord var en riktig snåljåp och käket var under all kritik. Han gjorde business på det mesta kom vi underfund med.När vi kom ner till Panamakanalen började mosquiterna ge sig till känna. Jag gick då till Hökarn för att få ett par sprayburkar med ”Radar”(myggmedel). Svaret blev att det var slut,vilket jag tyckte var konstigt då vi nyss kommit in i mosquitobältet. Senare på kvällen stod jag och stöttade relingen midskepps tillsammans med 1-kocken och ventilerade lumparminnen. Vi låg vid kaj så det fanns lite att kolla på kajen oxå, då stuvarna var i full fart. Plötsligt öppnas dörren till befälsgången och en bamsing kommer ut bärande på 2st kartonger Radar. Efter honom kommer Hökarn med samma last. Totalt 4 kartonger alltså. Bamsingen sticker snabbt iland med bytet och Hökarn ser väldigt snopen och skyldig ut då han upptäcker oss. Där försvann vårat myggmedel och Hökarn fick sig en slant.

WICA-traden (Westindia-CentralAmerica) var en jobbig trad med många ankomster och avgångar,ibland flera om dygnet. Ungefär som Svea-bolaget en gång i tiden längs Norrlandskusten. Ibland visste man inte vilket land man vaknade upp i. Chiefen och jag delade på manövrandet så vi kunde sova någorlunda bra. Det var en massa småpartier att lossa och lasta vilket gjorde att vi hade en särskild laststyrman mönstrad. Bla hade vi några mattor som stuvades på lastkontoret ,för senare leverans i en hamn.

. När det var dags för lossning var de försvunna. Trots mycket letande och forskande förblev de borta. Vår finske Laststyrman var galen men det hjälpte inte. Borta var mattorna. Några dagar senare gick jag ner i Hökarns förråd för att öppna för ett par fristående färskvattentankar. När jag öppnat ventilerna kollar jag utrymmet ovanpå ena tanken då jag sett något konstigt. Där fanns mattorna! Allihopa som vi saknat. Jag gick till Chiefen och talade om mitt fynd. Vi två hade börjat föra lite journal på alla missförhållanden pga Hökarn så detta passade bra in där. Hökarn konfronterades inför skepparen men blånekade till en början. Till slut fick han krypa till korset och erkänna. Chiefens och min journal började nu bli diger. Tanken var att presentera det hela för ”Kalopsingenjören”,dvs ekonomi-inspektören, vid ankomst Sverige. Detta blev aldrig av pga följande händelse.

Då jag hade bra kontakter med 1e kocken genom gemensamma lumparminnen beslöt vi att inhandla en massa skaldjur till en ordentlig kräftskiva.Kocken var given som tillredare och vi andra assisterade villigt. På Lördagskvällen samlades vi ett glatt gäng på popens soldäck och började dricka och käka. Med var mina speciella landgångskompisar Båsen,Timpa(Timmerman) och en spansk Matros. Vi hade haft många roliga landgångar då Matrosen kunde snacket och vi kom ifrån de vanligaste ställena. Båsen var lite handikappad med en skadad fot som gjorde att han haltade. Han var dessutom tjock ,eller som det heter nuförtiden överviktig. Jobbet klarades utan problem men han fick höra lite skitsnack bakom ryggen. Chiefen var där oxå och spelade på sin gitarr så vi fick vårt lystmäte av Taube och andra allsångslåtar. Stämningen var god när jag blev tvungen att dra mig tillbaka ganska tidigt ,då jag hade tankat lite väl häftigt.

Nästa morgon vaknade jag efter frukost och hade alltså missat ägg&bacon som var obligatoriskt som söndagsfrukost.När jag lite bakis kom ut på akterdäck med en kopp kaffe kände jag genast att något var riktigt galet.

Stämningen kändes dyster och konstig. Alla såg nedslagna ut. Till slut frågade jag en av grabbarna vad som var fel. Han berättade då att Båsen hade dött.Jag blev alldeles stum och såg troligen dummare ut än vanligt.

Någon hade hetsat Båsen med att han inte kunde klättra upp i aktermasten vilket givetvis skulle bevisas att det var fel. Han hade klättrat upp och på nervägen hunnit i höjd med masthuset då han tappat greppet och fallit ner i däck. Maskineleven som var på väg att törna till 12-4vakten såg fallet och larmade. Alla försök att rädda båsen var förgäves då han brutit nacken. Under tiden jag sovit hade fartyget gått till närmaste hamn och skickat iland Båsen för vidarebefordran till Sverige. Senare under dagen hölls skeppsförhör/sjöföklaring om händelsen som förklarades vara en olyckshändelse.

Resten av resan var definitivt inte munter utan mest dyster med många som frågade sig varför. Vid ankomst Sverige gjordes allt det juridiska om . Nu med jurister från land som rättade till div misstag. Alla som varit med på festen blev förhörda och lämnade vittnesmål. Jurister från rederiet hjälpte oss att berätta ”rätt” version genom noggrann genomgång innan vittnesmålet. Genom denna tragiska händelse klarade sig Hökarn då det inte blev tid över till något snack med ”kalopsingenjören”. De flesta skulle mönstra av och allt var rörigare än vanligt.

Långt senare fick jag ombord på M/S California reda på vem som varit boven och hetsat Båsen.Det var en som jag aldrig misstänkt och jag blev väldigt besviken på en person som jag litat på. Där ser man vad som kan hända när förståndet går ut och fyllan in!

av Bengt Larsson

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post102

DÄCKSLASTER

Bengt LarssonPosted by Admin Tuesday, June 30 2009 15:35:16

På resorna till Sydpacific och La Plata hade vi på California alltid däckslast. Säkerligen var det samma på de andra ”Johnsarna”.

Det kunde vara allt från lastbilschassin från Volvo till grisar. Vi hade oxå hästar som däckslast vid något tillfälle. Grisarna var de i särklass underligaste och mest illaluktande bland de olika däckslasterna.Om jag kommer ihåg rätt så var det 6st ”nassar”.

Vad jag fick reda på skulle grisarna till en experimentfarm i Brasilien som drevs av Johnsonfamiljen.

Det blev för ”Timpa” att bygga grisakättar mellan masthuset och 4ans lucka. Grisarna kom lyckligt ombord med hjälp av kran och placerades i kättarna.Vi lastade även hö och specialkäk till de celebra gästerna som skulle räcka till ankomst Brasilien. En av lättmatroserna blev,om inte mönstrad som grisaskötare ,så iallafall utsedd till detta. Både grisarna och skötaren såg ut att trivas till en början. Mest lättmatrosen då han inte behövde direkt överanstränga sig. Vi klarade av Biscaya utan större problem och värmen började anmäla sig. Detta fick till följd att det spreds en riktig skitlukt från fördäck. Då California inte hade AC var jag normalt gynnad med hytt på förkant midskeppsbygget ,med öppningsbara ventiler och en skönt fläktande fartvind. Denhär överresan blev det stängda ventiler och fläkt på högvarav.

Strax efter vi hade lämnat Biscaya bakom oss blev en av däckspassagerarna hängig och slö. 2ndre Styrman larmades då han hade hand om sjukhytten. Feber konstaterades och via gnistens kontakter med land blev diagnosen lunginflamation. Nu fick 2ndre Styrman användning för sina kunskaper om hur man använder penicillinsprutan. Efter en ordentlig griskur med penicillin så piggnade sjuklingen till och hade snart knorr på svansen han oxå.

Grisarna skulle sättas iland i Rio som oxå var första hamn i Brasilien.

När vi ankrat upp på redden fick vi reda på att det var hamnstrejk. Det blev lugna gatan på redden i väntan på att strejken skulle sluta.Efter några dagar blev läget bekymmersamt då importlicensen höll på att gå ut. Vi fick order att lätta ankar och gå till Santos istället där det inte strejkades. Med hjälp av Johnson Lines goda kontakter fick vi gå diretkt till kaj vid ankomst och blev inklarerade. Grisarna skickades iland utan att någon saknade dem , utom möjligen grisaskötaren som fick gå tillbaka till det betydligt hårdare jobbet som lättmatros.

Efter lossningen skickades vi ut på yttre redden att ankra och vänta på vår törn. Då vi var inklarerade fick vi tillgång till speedbåt med hjälp av lotsarna. Vi var enda båten på yttre redden som hade detta,då man normalt inte klarerade in liggande där pga risk för dåligt väder. Gissa om de andra besättningarna var avundsjuka på oss?

Fastän jag hade fått lida med värme och dålig lukt välsignade jag till slut grisarna ialla fall.Ingen som jag kände sa nej till några extra landgångar i Santos. Speciellt inte då man hade fast tjej iland.

Utgifterna blev större men man måste ju offra sig ibland!

Bengt Larsson

Pensionär

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post101

Ben Bella

Bengt LarssonPosted by Admin Wednesday, February 11 2009 15:24:25

När jag seglade 3Ma ombord på California 1966-67 hade vi ett par resor en 4ma som kallades Ben Bella. Han kom ombord som ett yrväder en kväll när vi låg i Gbg(Frihamnen). Med nytagen spakryckare-examen hade han firat och kom i taxi med en kompis till California. När jag mötte honom i mässen var lusten att fira stor men kassan slut och han ville låna pengar. Han fick ett bestämt nej. Dels med tanke på morgondagens arbete men oxå i preventivt syfte för att stämma i bäcken. Han stannade ombord och nästa dag gick som planerat med intro och jobb.

Smeknamnet fick han efter att han berättat om en del av sina äventyr i Främlingslegionen under Algerietkriget. Han hade bla blivit tillfångatagen av Ben Bellas trupper och fått strida på deras sida. Efter en lyckad rymning var han tillbaka i Legionen igen. En sådan godbit kunde inte missas och han döptes snabbt om till Ben Bella.Hur mycket som var sant i hans berättelser fick vi aldrig rett ut , men de var underhållande.

Hans bakgrund var minst sagt brokig med en uppväxt i ett frireligöst hem i Norrland. Därför kunde han de flesta och populäraste psalmerna och läsarsångerna utantill. Trots att han var liten och ganska klen till växten hade han en mäktig sångröst som hördes vida omkring,speciellt när han fått lite öl och andra starka drycker i sig. Hörde man Ben Bella sjunga var det ett säkert tecken på att han var berusad. Det slog aldrig fel!

Som 4Ma hade han den sämsta vakten dvs 12-4 och avlöste mig som var nästa i rangordningen med 8-12. Det blev många sena och tveksamma avlösningar. Hans specialitet var att komma från kyrkan via nödutgången för att undvika Chiefen som hade för vana att dyka upp vid avlösningarna.

En sådan gång när jag stod och väntade på honom gick larmet för låg nivå i expansionstanken. Detta var illavarslande då den nyss var kollad och uppfylld av avgående Mtm. Kolvarna på HM(dubbelverkande MAN) var vattenkylda och larmet indikerade ett sprucket teleskoprör till kolvkylningen. Medans Mtm fyllde vatten sprang jag runt och kollade i synglasen till kolvkylningen och såg genast att det var ett sprucket teleskoprör på BBs HM. Det blev nersaktning och stopp på båda HM ,snabb justering av kylv.temp för att undvika läckande cyl.foder,stopp på smo.pumparna och kolvkylningen. Naturligtvis kalvade smo.separatorn då det kommit mycket vatten i systemtanken. När Chiefen kom ner dök Ben Bella upp ifrån kyrkan glatt sjungande. Han blev uppkörd av Chiefen men försökte flera ggr smyga tillbaka utan framgång.Tillslut gav han upp och vi kunde ägna all tid till byte av teleskopröret. Jag skiftade systemtank till reserven som alltid var klar för användning.Smo stängdes av och baxen till BB HM lades in så grabbarna kunde börja jobba. När smo och kolvkylning var igång på SB HM startades denna och vi gjorde lite framfart igen. Smo-sepen justerades så den började avverka vattnet i den avställda systemtanken. (Det tog några dygn innan systemtanken var fri från vatten och vi kunde separera drifttanken som vanligt.) Undre s-hetsventilerna på BB HM öppnades så ev läckage rann ut under tiden bytet av teleskopröret pågick. När bytet var avklarat startades smo och kolvkylning för att kolla att allt var OK. Då allt funkade saktade vi ner på SB HM så att baxen kunde läggas ut igen och BBs HM startades. Sedan ökades varvtalet sakta och försiktig upp till normalt läge och vi gjorde våra 17,5 knop som vanligt. Jag delade Ben Bellas vakt med 2Ma , oxå detta nästan som vanligt.

Min vakt hade ansvar för BBs bottengreting när det gällde rengöring och målning. Under överresan till västkusten USA upptäckte Mtm en vattenläcka som vi inte kunde spåra. Vi tillbringade många vakter med att jaga läckan utan framgång. Av en ren tillfällighet hittade jag orsaken när jag gjorde den vanliga kontrollrundan på toppgretingen. Det var stamledningen till avloppet från toaletterna som var trasigt på ovansidan av röret! Resten av röret var i mycket dåligt skick. Då vi inte hade någon möjlighet att byta röret pga placeringen mellan topplocken och avgasrören var det bara att hoppas på hjälp från alla maskinisters helgon. Det höll tills vi kommit i hamn och när temperaturen blivit uthärdlig fick jag och 2Ma i uppdrag att täta med hjälp av sk containertejp. Vi avlöste varandra med att krångla oss in på plats och linda tejpen runt röret med början där det såg friskast ut . Det kändes en aning nervöst med tanke på innehållet i röret men allt gick bra. Då det inte var tryck på i röret höll det faktiskt tills vi kom på varv efter kustresan på Sverige.

Väl på varvet skulle allt bytas ända ner tom klaffventilen i skrovsidan. Samtidigt pågick det kannhalningar och jobb i vevhuset på BBs HM så alla vevhusluckor var demonterade. Ben Bella fick ansvaret för att varsko så ingen använde muggarna under tiden jobbet pågick. När allt som skulle bytas var demonterat fick han hjärnsläpp och varskodde att det var grönt ljus att använda muggarna. Det tog inte lång tid innan någon nödig person spolade med följden att det rann toapapper,vatten och det som tryckt på utmed avgasrören och in i vevhuset. De som jobbade där blev milt sagt överraskade och förbannade. Dusch och ny overall blev ett måste. Ben Bella var inte populär! Jag tror att California var enda fartyget i Johnson Line som separerade toa-avfall med smo-separatorn.

Äventyren med stambytet var inte över riktigt än.

Det sk Johnsongänget som utförde kannhalningarna och vevhusjobben drabbades en gång till. De bodde i reservhytter i Belsengången i höjd med toppgretingen . När rördragningen var klar väntade vi bara på OK från varvet att börja spola som vanligt. Ben Bella skulle se till att allt var klart när vi väl fick beskedet. OK kom och toaletterna började användas som vanligt. Detta var på förmiddagen. Vid lunchen hördes ett jäkla oväsen från Belsengångens hytter. Vi rusade dit och synen vi möttes av var inte lustig. Inte lukten heller,det stank som fan.Allt som Johnsongänget haft stående på durken flöt omkring i en MYCKET illaluktande sörja. Då dessa hytter låg längst ner trycktes allt spolvatten upp genom toaletten. Någonstans på ledningen var det stopp. Alla varianter från trasor till packningar utan genomlopp diskuterades. Lösningen var enklare än så,Ben Bella hade inte öppnat slussventilen före klaffen. Ventilen öppnades och Ben Bella fick en ordentlig överhalning av det värre slaget. Johnsongänget fick rädda vad som räddas kunde och fick senare ersättning för resten. I fortsättningen undvek Ben Bella att visa sig för dem.

Under kustresan efter varvet skulle Ben Bellas fru vara med. Det var med spänning vi emotsåg hennes ankomst. Att leva tillsammans med Ben Bella måste vara en prövning tyckte vi. Hans fru jobbade i familjens entrepenadföretag någonstans i övre Norrland. Inte på kontoret ,utan som chaufför och grävmaskinist.Hon visade sig vara en manhaftig kvinna med ett hjärta av guld och höll Ben Bella i herrans tukt och förmaning. Kom han in i en hytt där vi satt och ljög med öl och starka drycker som tilltugg var det garanti på att hon efter 5 min dök upp. Vid sådana tillfällen blev det inte mer än ett par öl för Ben Bella . Jag var bara med om en gång då han lyckades lura sin hustru. Den gången satt vi för ovanlighetens skull hos gnisten och när hon kom var det redan försent. Ben Bella hade kommit till psalmstadiet och gick inte att hejda. Vi fick oss ett potporri på psalmer och läsarsånger till livs. Under tiden väntade hustrun tålmodigt ut Ben Bella ,så när han började visa tecken på ordentlig berusning tog hon honom resolut i hampan och ledde honom till hytten. Resten av kustresan fick han inte fler chanser.

När jag mönstrade av stannade Ben Bella ombord en resa till.

Dessa äventyr var långt före ISM,alkoholtester och drogtester. Faktiskt var det roligare på den tiden,även om det ibland blev lite väl roligt!

Jag avundas inte dagens sjömän och ångrar inte att jag drog mig tillbaka 61 år gammal.


Bengt Larsson

pensionär

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post97

Julafton a’ la Bolivia

Bengt LarssonPosted by Admin Monday, December 15 2008 13:00:49
Ombord på samtliga Johnsonfartyg jag seglade var det tradition att befälet bjöds upp till salongen under Jul,Nyår,Midsommar och andra stora helger. Normalt var det bara Skepparen och Chiefen som fick beblanda sig med ev. passagerare. Julresorna var alltid speciella då det hände en hel del pga de många helgdagarna med tillfälle till festande.
Ombord på M/S Bolivia tillbringade jag Julen 68/69 som skulle bli minnesrik. Jag var mönstrad 2Ma och hade 4-8 vakten. Det innebar matavlösning på kvällsvakten och mesta delen av vakterna utan dagmän. Detta var skönt då man kunde dona som man ville mellan rutinerna med div. småreparationer,underhåll och vaskning/rengöring. Varje vakt hade ju sitt eget område att ansvara för. För min del gällde manöverdurken med div. pumpar och HMs manöverplatser.

Då allt befäl var uppbjudit till salongen skippades matavlösningen så 3Ma kunde njuta av julmiddagen. Jag skulle bli avlöst av Frysarn som vanligt ½-9 för att sedan duscha och rusa upp och få mig lite käk tillsammans med flunkarna. När avlösningen närmade sig började jag otåligt kika uppför lejdarna för att få syn på min avlösare. Frysarn var en äldre herre som aldrig brukade missa en avlösning.

När tiden gått över rejält skickade jag upp motorman för att purra en gång till. Han kom tillbaka med besked att Frysarn var på gång. När klockan blivit 2100 skickades motorman upp en gång till. Han kom tillbaka med samma besked. Jag väntade ett par minuter och stack sedan själv upp till frysarhytten för att kolla läget. När jag öppnar hyttdörren ser jag Frysarn sittandes på fylleslafen med kakiskjortan på plats och byxorna nere vid anklarna. Ögonen var slutna men han rörde på sig så han sov inte. Under tiden jag stod där försökte frysarn flera gånger få upp byxorna på plats men kom inte längre än till när han var tvungen att resa på sig. Då tappade han både balansen och taget om byxorna. Han tog nya tag men misslyckades hela tiden.

Jag fattade att avlösningen var i stor fara och gick ner i maskin igen. Rejält förbannad. Till min glädje kommer Chiefen ner och avlöser mig efter en stund. Han hade saknat mig och sett Frysarns tillstånd. Jag rusar upp och duschar med en jäkla fermitet. På med uniformen och en rökare upp till salongspentryt där flunkarna just börjat duka av allt käk. Jag lyckades få tag i lite skinka och sill som tillsammans med potatis snabbt slukades. Inte mycket till julmiddag , men snaps fanns och öl oxå. Snapsglasen var av den gamla modellen som innehöll 10cl. 1sta snapsen fick inte bitas av så det blev en ordentlig stjärnsmäll i kista och hjärna.

När detta var avklarat gick jag in till salongen där Skepparen , passagerarna, övriga befälet och sist men inte minst STÄDERSKAN var samlade. Städerskan avvek från Johnson-Lines standard och var både ung och snygg. Åtminstone relativt sett efter snapsarna. Grammofon fanns och det började dansas. Jag lyckades få till det riktigt bra med städerskan och allt såg ut att ordna sig till det bästa. Vi gick ut på promenad-däck för att ta en paus och röka. Där sysslade vi oxå med annat så det tog en bra stund innan det blev aktuellt med rökandet. Det visade sig att cigaretterna var slut så jag skulle bara rusa ner till hytten efter förstärkning. När jag kommer till hytten var det strax efter midnatt och 3Ma skulle redan ha avlöst Frysarn som hade kvicknat till. Det hörs ett jäkla oväsen och protesterande från 3Ma-hytten. Jag gick in dit och fick se 3Ma liggande på fylleslafen med finkläderna på. Motorman försökte få upp honom men han vägrade. Nu började jag förstå att min natt med städerskan var i farozonen. Detta då jag var den bland maskinbefälen som var nyktrast. Undantagandes Chiefen.

Jag gick in i hytten och försökte ruska liv i 3Ma och övertala honom att törna till. Han hade en mycket duktig motorman på vakt som var nykter och skulle klarat det hela. Då 3Ma bara låg kvar på fylleslafen med ett saligt leende och totalvägrade rann sinnet på mig. Jag gav honom ett par ordentliga råsopar så han tuppade av ordentligt.Då städerskan bara var att glömma gick jag in i hytten och dressade om till arbetskläder. Frysarn blev avlöst och jag hade att se fram emot 8 timmars vakt och ingen städerska. Efter ca 30min ringer det i maskinrumstelefonen. Jag svarade och det var skepparen som ville jag skulle komma upp på bryggan. 3Ma hade beklagat sig hos skepparen och nu skulle det skipas rättvisa. Jag stack upp på bryggan och där stod 3Ma med blått öga ,tillknycklad näsa och blod på skjortan. Efter att jag förklarat mig och Skepparen insett att jag var den mest lämpade att ta vakten gick jag ner i maskin igen. Det blev inga efterräkningar för någon vad jag vet , men 3Ma var lite tillstukad ett par dagar. Både bildligt och bokstavligt.

Vakten fram till 0800 blev en pärs då det var svårt att hålla sig vaken. Det blev att ta till det gamla knepet med en stor skiftnyckel i handen. När man nickade till föll skiftnyckeln i durken och av smällen brukade man vakna till igen. Med ytterligare hjälp av M-man och mycket kaffe gick det bra.

Efter denna Julafton kallade Skepparen mig alltid för Champ när vi träffades.Vad jag minns blev Nyåret betydligt lugnare utan någon speciell dramatik.


av Bengt Larsson

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post96

MASKINRUMS-BRAND

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Friday, September 05 2008 07:21:45

Blog Image

Rörkopplingen som var boven i dramat

Blog Image

Värst drabbade området

Blog Image

HM efter branden

Under alla mina år som maskinist/maskinchef har brand i maskin varit något som jag klarat mig från. Sammanlagt rörde det sig om ca 40 år. Jag trodde att jag klarat mig ända in i mål men på målrakan blev jag omsprungen av den ”röde hanen”. 14 månader innan jag blev pensionär inträffade det otänkbara. Vi var med M/T Bro Tony ( Broström Tankers) utanför danska västkusten på väg till Holland när det inträffade. Då det var lite dåligt väder lät jag en Hjm stå för strömmen . Om det rullade friskt hade axelgeneratorn svårt att hålla periodtalet. Allt verkade normalt vid ronden efter middagen och jag lutade mig på soffan i hytten. Som vanligt då det var sjögång hade jag en bok tillpass och fjärrkontrollen till TVn nära tillhands. Jag hade jouren och fick ett larm vid 19-tiden. Det blev att rusa ner och kolla orsaken.

Jag var inte speciellt orolig då det inte var något som krånglade. Tvärtom gick det mesta som på räls i maskin.

När jag kom in genom maskinrumsdörren kände jag en stark lukt av gasolja. Nere på plattformdäck såg jag varför. Det sprutade gasolja från tilloppsledningen till HM. Efter att stoppat st.by-boosterpumpen stack jag snabbt in i kontrollrummet och ringde bryggan för att varsko om stopp i maskin. Vinden låg på från land så det var ingen fara fick jag veta. Inga fartyg i närheten heller så det var bara att stoppa. Jag saktade ner som vanligt och stoppade HM . När jag rusade ut för att stoppa boosterpumpen såg jag hur det sprutade gasolja upp till BBs turbin. Innan jag hunnit att stoppa boosterpumpen slog det fyr! Nu blev det snabba ryck vill jag lova. Jag fick stopp på pumpen och tog en pulversläckare. Med hjälp av pulversläckaren lyckades jag släcka en del men inte allt. Det blev mycket snabbt jäkligt hett så jag fick ge upp släckandet. Brandlarmet hade naturligtvis gått då det rök duktigt. Alldeles utanför maskinrumsdörren hade vi snabbstängningarna. Med adrenalinet pumpande lyckades jag med något darriga händer öppna skåpet och stängde alla snabbstängningar utom till Hjmen då jag ville ha ström så länge som möjligt. Dessutom kom bränslet från olika dagtankar.

På väg upp till bryggan som var samlingsplats mötte jag en del av besättningen och ropade till dem att det var allvar. Väl uppe på bryggan visade sig nyttan av att hålla regelbundna och realistiska brandövningar. Alla var samlade och visste vad de skulle göra. En man fick i uppdrag att stänga alla öppningar till maskinrummet för att strypa syretillförseln. Andra fick i uppdrag att ta fram brandslangar och släckare. Själv sprang jag till nödgeneratorn och startade den. Nu hade Hjmen lagt av så det gick bra att lägga in nöden på nätet. Tillbaka till bryggan där skepparen var i full gång med sina uppgifter, kontakt med danskarnas MRCC och annat. Jag lämnade skepparen och hans medhjälpare och stack ner till popdäcket där vi hade utlösningsskåpet för det nyinstallerade CO2-systemet. Tidigare hade vi haft Halon 1301 som jag personligen anser var mycket bättre och säkrare. Åtminstone för besättningen. Med CO2 var man tvungen att vänta tills alla var inräknade minst 2ggr för att ingen skulle vara i riskzonen att bli utan syre vid utlösningen. Efter att ha räknat in all besättning och kocken hittats där han skulle vara öppnade jag utlösningsskåpets dörr. Vi hade mycket försiktig öppnat dörren från popdäcket till maskin och sett att det fortfarande rök kraftigt. Det fanns inget alternativ. Jag drog i spaken som utlöste CO2-flaskorna! Det var en mycket konstig känsla vill jag lova. Efter några långa sekunder hördes det hur CO2n rusade i rörledningarna.

När ca 10 minuter gått och inget CO2-larm från inredningen gick fick en av grabbarna i uppgift att kolla alla ytor som gränsade till maskinrummet, även i pumprummet. Han kom tillbaka med ett lugnande besked att ingen yta var speciellt het och fick gå tillbaka för att fortsätta att hålla kollen. Nu öppnade vi maskinrumsdörren mycket försiktigt igen och såg att det inte fortsatte att ryka. Det var en uppmuntrande signal. Jag och en av grabbarna tog nu på oss rökdykarutrustning och kom överens om hur vi skulle hålla kontakten både genom walkie-talkies och handpåläggning. Då vi båda hade varit länge ombord och gjort åtskilliga övningar hade vi inte svårt att ta oss ner. Vi kunde ta oss runt i maskinrummet utan svårigheter och konstaterade att det var totalt släckt. Mycket skönt!!!! Vad vi kunde se var skadorna inte så stora,troligen tack vare att jag stängt snabbstängningarna så snabbt. Nu gällde det att få igång ventilationen så det blev syre i maskinrummet igen. Efter en del misstag fick jag stopp på CO2-larmet och blockeringen av maskinrumsfläktarna. Fläktarnas oväsen var som musik i våra öron,en skön men dålig rytm.

När det gått ca ½-timme tog jag på mig rökdykarutrustningen igen och gick ner med en ny kompis. Vi hade med oss syremätare och såg att det skulle gå att starta en Hjm igen. Efter ett antal försök fick vi igång en Hjm som gick mycket ojämnt men den gick! Nu gick vi upp på popdäcket igen för att invänta att Hjmen gick som den skulle. Med dörren på vid gavel lyssnade vi ivrigt och hörde hur det lät bättre och bättre. När det lät som det skulle var det på med rökdykarutrustningen igen och syremätaren i handen. Vi gick runt och mätte på flera ställen och fick klart för oss att allt var normalt syremässigt. Jag gick in i kontrollrummet och stoppade nödgeneratorn samt lade in Hjmen. Detta var ett mycket uppmuntrande framsteg ,nu gällde det om vi kunde få igång HM. Upp på popdäck igen och av med rökdykarutrustningen. Skönt!

Med hjälp av Mtmn och en däckselev fixade vi rörkopplingen som var orsaken till allt eländet. Vi startade upp pumpar som vanligt före start av HM och allt funkade. Skönt igen! Kompressorerna hade laddat upp lufttrycket så allt var klart för det magiska startögonblicket.Jag tryckte på startknappen och startmotorn började snurra runt. HM gick igång!!! Vilken lättnad!! Efter att vi återställt allt till normalt driftsläge såg det bra ut. Upp med manövern till bryggan som vanligt. När skepparen mycket försiktigt belastade HM fick vi lite konstiga avg.tempar så vi körde reducerat. Det blev att gå tillbaka till Gbg och Cityvarvet. Detta hade skepparen fått besked om vid sina kontakter med inspektören. Någon gång efter midnatt var vi på väg till Gbg. Motorman tog vakt i maskin för säkerhets skull och jag försökte luta mig på soffan. Det gick naturligtvis inte att sova då adrenalinet fortsatte att pumpa för fullt. När jag frampå morgonen avlöste Mtmn hade han fixat problemet med avg.temparna. Jag hade inte tänkt på att byta filter till turbinerna. Där ser man vad lätt det är att glömma saker när man är uppe i varv. Vi fortsatte med reducerad fart ialla fall.

Vid ankomst Cityvarvet vällde lämmeltåget ombord. Dvs alla sorters inspektörer. Allt från managementbolaget BSM(Broström Shipman.AB) till Sjöfartsverket. Det kom inspektörer från Lloyds,Swedish Club, Unitor och flera från ägarna Broström Tankers. Jag fick en hel del uppskattning och tack för den goda insatsen vid släckningen vid olika tillfällen. Ett tack saknades dock,det från vår arbetsgivare till hela besättningen. Det var ju inte bara jag som släckt,hela besättningen hade ju skött sig perfekt!! Man kunde nästan misstänka att de inte uppskattade vår insats utan helst sett att vi misslyckats med släckningen. Tony var 21 år gammal och på väg ut ur Broström Tankers. Jag vet att detta var en överdrift men vi kände oss förbaskade på det uteblivna tacket.

Omedelbart efter ankomst kom en firma ombord och mätte syrahalten i all el-skåp och i el-tavlan. Inga höga halter uppmättes . En anna firma satte genast igång med rengöringen av all sot som fanns överallt i maskinrummet. Då det skulle bli ett längre varvsbesök gjordes en del klassningar och reparationer oxå. Det gäller ju att passa på när tillfället ges.

Rördragningen till HMs tillopp av gasoil gjordes om till en säkrare variant för att undvika problem i framtiden.

Som vanligt vid varvsbesök hade jag häcken full och jobbade för fullt. Ingen debriefing eller krisgrupp här inte! Den ende som kommenterade var Lloydaren när vi klassade el-tavlan mitt i natten. Han sade att om detta varit iland hade jag inte fått jobba på flera månader. Troligen hade han rätt. Under hela varvsbesöket och resten av min period ombord var det dåligt med sömnen. Det tog lång tid innan jag kunde sova lugnt på nätterna. Normalt var det ju si och så med sömnen när man hade jour.

Efter att CO2-förrådet förnyats,en del elkablar dragits om,klassningar gjorts och allt testats till belåtenhet blev det avgång igen. Tillbaka i den gamla vanliga lunken med metanol och närbesläktade produkter. Detta var utan konkurrens min värsta upplevelse till sjöss. Det bästa av allt var att fartyget klarade sig nästan helskinnat och att ingen i besättningen skadades.

Men ett tack från BSM hade suttit jäkligt fint!!!!

av Bengt Larsson

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post92

M/T LURÖ

Bengt LarssonPosted by Mats Ödman Tuesday, July 29 2008 15:44:34

Efter att ha gjort ett mellanspel i MODOs timmerbogserare fick jag hyra som Mch i Thunbolagets M/T Lurö. Detta var på den legendariske personalchefen Rolf Johnssons tid så det var snabba ryck. Jag ringde ena dagen och nästa dag träffade jag Rolf i Lidköping. Det tog ungefär 5min så var jobbet mitt.Maskinbesättningen bestod mesta tiden av Mch,Mtmn +elev.Lurö var vid sin konstruktion maxad för trafik på Vänern. Senare ökades maxmåtten på Vänern flera gånger och idag använder de troligen skohorn för att få in fartygen i slussarna..Jag var Mch på Lurö 1981-1988 och under den tiden hände det mycket. En del av detta ska jag försöka berätta här.

Jag mönstrade på efter Midsommar i Falkenberg där Lurö låg för garantidockning. Hon hade levererats i början på året och då det var bråttom blev det inte målat på däck bla. Detta skulle nu fixas. Vi låg på varvet i ca 3 veckor så jag fick en lugn och lång inkörning. En Söndag då vi låg vid utrustningskajen fick kocken och en matros en som de tyckte ljus ide’. Det saknades stekbord på Lurö men det var ju lätt ordnat då Forsvik och Läckö oxå var på varvet , ännu inte levererade. Killarna tog sig ombord på Forsvik , kapade elledningarna och demonterade stekbordet. De fick kånkat iväg med bytet och kom fram till Lurös landgång där krafterna tog slut.

Matrosen gick ombord och startade hydrauliken för kranen och så var snart bytet ombord. På Måndagen började det brännas för killarna då en vakt hade sett dem under kånkandet.Varvsfolk och inspektörer frågade mig om jag visste något ,då jag varit ombord under helgen. Jag kom att tänka på att kranen använts och gick till matrosen och frågade. Till en början nekade han fullständigt men sedan kröp det fram att de var skyldiga. Han talade oxå om att de gömt stekbordet i kött/fiskfrysen. När jag öppnade dörren stod det mycket riktigt ett frostigt stekbord därinne. De två skyldiga fick nu transportera tillbaka rovet,denna gång utan hjälp av kran.

Det blev något av en Via Dolorosa för dem då alla på varvet passade på att kolla in deras transport. De fick betala en slant för återinstallation och insåg att deras karriär ombord på Lurö var slut så de lämnade självmant in den blå.

Första resan efter varvet gick till Delfzijl ca 36 tim gång. Lurö hade tjockoljedrift till HM(Nohab F312V)och pannorna(2 st Clayton) och detta fordrade ju tjockoljeseparatorer ,2st Alfa Laval PX. Enligt killen som jag avlöst hade det inte varit några problem innan varvet så jag antog att det bara var att starta upp som vanligt. Hej vad jag bedrog mig. Hur jag än bar mig åt kalvade Pxarna. Inspektören som var med på resan hade inte bättre tur än mig. Efter åtskilliga demonteringar för koll av o-ringar och packningar började det bli panik då vi inte hade gasoil för hela resan tillbaka till Höganäs. Jag tog en chans och gick ner en storlek i regl.bricka. Där var felet! Känslan var mycket skön efter det lyckade bytet. Med mindre regl.brickor i båda Pxarna var det sedan inte några problem. Hur de klarat att köra Pxarna innan varvet vet inte jag, då inga förutsättningar var ändrade.

De första åren gick vi mycket med metanol från Holland till Sverige och Norge. En sådan resa gick från Rotterdam till Engene i Oslofjorden. Det var riktigt skitväder och vi gick med reducerad fart utanför Holländska kusten. Jag hade jour och som vanligt vid skitväder låg jag på soffan med en bok för att koppla av,om det nu gick. Precis när jag släckt lyset och tänkte försöka slagga lite hördes en ordentlig smäll,hytten skakade och larmet gick. Jag hoppade i skorna och rusade ut ur hytten. Utanför skepparens hytt möter jag vaktmatrosen som var alldeles blek i ansiktet. Det enda han fick ur sig var: fy fan ,fy fan.

Väl nere i kontrollrummet såg jag att det var jordfelslarmet som gått. Efter smällen och mötet med vakten insåg jag att felet fanns på bryggan. Larmet fick blinka och jag sprang upp till bryggan. Så gott det nu gick att springa i ovädret. När jag försökte öppna dörren till bryggan var det nästan omöjligt. Med en extra ansträngning gick det att få upp dörren. Inne på bryggan var det full storm , därav motståndet i dörren, med sjökort och papper virvlande omkring. Smällen hade kommit från en sjö som tryckt in 2st ventilglas på bryggan. Ena glaset hade kommit på högkant och missat matrosen med några cm. Hela BBs manöverplats var översköljd med vatten och inga gångljus funkade.

Vattnet stod cm-högt på durken. Skepparen hade tänt däcksbelysningen som turligt nog funkade. VHF var oxå igång och när skepparen varskodde om vårat läge började bogserfirmor genast höra av sig. Det var knappt man kunde vara på bryggan pga blåsten och regnet. Jag hade i senaste svenska hamn fått ombord plywoodskivor som jag tänkt göra verktygstavlor av.En av dessa kom nu väl till pass då måttet stämde någorlunda med vad som behövdes för att blinda ventilerna. Med livlina om midjan , en arm för mig och en för Lurö lyckades jag med hjälp av en matros borra 4st hål ovanför resp. nedanför ventilerna. Sedan borrades hål för bultar i plywooden. Bultarna låstes noga. 2st handtag monterades oxå på skivan och den säkrades med tampar i dessa.. Vi lyckades få ut skivan på skrå och till vår stora lättnad passade bultarna perfekt i hålen. Efter tätning med div. trasor blev det riktigt lugnt och skönt på bryggan. Vi gick vidare mot Engene och efter lossning blev det Göteborg för reparationer. Detta var nog den värsta våg jag varit ute för. Den måste ha varit mer än 12 meter hög och mycket kraftig.

När M/T Läckö levererats och kommit i trafik blev Lurö efter en tid förflyttad till Svensk kusttrafik,Vänertrafik och Dansk kustfart med petroleumprodukter. Alltså slut på metanolen då det är nästan omöjligt att att bli godkänd igen för metanol trots noggrann och lång rengöring. Vi gick mycket på Vänern och ett tag hade vi nästan klippkort hos en dykfirma pga div. incidenter med prop.dysa ,roder och bogpropeller. En gång vid passage Göta Älvbron fick vi resterna av en bensintank till en bil i prop.dysan. Det var med knapp nöd vi tog oss igenom Marieholmsbron och till en kajplats. När dykarna kommit och inspekterade hörde jag via högtalare på däck hur dykaren berättade vad som satt fast i dysan. Skönt ,då det som vanligt antogs vara fel i maskin. Detta var början på vår bekantskap med dykfirman.

Vi fick vid åtskilliga tillfällen trossar i dysan men det klurade vi ut hur vi skulle fixa. Det blev första möjliga kajplats och stopp på HM. Med hydrauliken igång tuggades trossen i bitar så allt funkade normalt igen. Trots den vanliga behandlingen misslyckades vi en gång vid stadskajen i Trollhättan och kompisarna ringdes upp. De kom efter några timmar och gick ner. När dykaren kom upp igen undrade han varför vi kallat på hjälp. Det fanns inget i dysan. Om vi testat en gång till hade allt funkat. Mycket snopet!!

En annan gång skulle vi efter varvsbesök på Gotenius avgå på kvällen. När vi kommit loss från kajen slutar plötsligt bogen att funka. Det blev lite panik då flytdockorna låg i farozonen men tack vare skepparens skicklighet och lite hjälp från varvet kom vi till kaj igen. Bogpropellern på Lurö var i princip ett upp och nervänt u-rör med pump i akterkant och ett vridbart galler på förkant. Intag och utblås låg nästan flush med botten på skrovet. Via en inspektionslucka kunde vi efter ballastpumpning kontrollera vad som hänt. Det visade sig sitta en gammal presenning ordentligt fastkilad i intagsgallret, omöjlig för oss att avlägsna. Våra kompisar dykarna tillkallades och med hjälp av wire,spel på bogserbåten och lite tur fick de bort presenningen.Vi tackade kompisarna och fortsatte vår resa.

En annan gång på resa upp till till Vänern passerade vi Surte och jag gick på muggen för att kröka en märla. När jag sitter där i allsköns ro hör jag hur det manövreras hej vilt med HM. Jag förstod att det var panik på gång då skepparen som var ombord aldrig höll på med sådana övningar. Snabbt avslutade jag vad som påbörjats och sprang upp på bryggan. Där stod skepparen och en lots bleka om nosen. Vi höll på att passera Jordfallsbron och rodret gick inte att manövrera. Med hjälp av bogen och en hel del trixande lyckades skepparen lägga till vid väntekajen ovanför bron. Som vanligt var det ju fel i maskin,denna gång styrmaskineriet. Jag kollade allt upptänkligt och hittade inget fel. Fortfarande gick det inte att manövrera rodret som var av Beckertyp med en flap längst akter på roderytan. Det blev till att ringa våra kompisar igen.

Under tiden vi väntade på dem plockades ritningar fram och rodret testades utan framgång. Varje gång vi försökte lägga dikt BB hördes en ordentlig smäll. När dykarna kommit skulle vi visa felet och försökta lägga borde – borde. Det funkade! Där stod skepparen och jag mycket snopna. Dykaren gick iallafall ner för att inspektera. Det visade sig att axeltappen som överförde rörelsen från rodret till flappen var loss och låsmuttern borta. Tappen hade låst rodermanövern men fått sig några puffar från svallvågor när andra fartyg passerat därför gick det nu att manövrera. Dykaren demonterade tappen och naturligtvis tappades tappen i den dyiga botten. Han lyckades emellertid hitta den och med hjälp av tamp och aktra spelet fick vi upp den på kajen. Tappen var tung så det behövdes lite extra hjälp. Inspektör Bensby som kommit upp tog med sig tappen för att få en ny låsmutter tillverkad medans vi var uppe i Vänern.

Skepparen och en ny lots fortsatte resan och testade roderförmågan direkt efter avgång väntekajen. Allt verkade funka OK. Detta var en sanning med modifikation då styrförmågan helt försvann vid ca 5 knop vilket upptäcktes uppe vid Lilla Edet. Med hjälp av bogen gick det ändå bra att styra så resan fortsatte. På nerväg efter passage av Kullens slussar i Vänersborg stod jag på bryggan och njöt av utsikten. Plötsligt kommer det ett stort svart rökmoln från bogdieselrummet under backen. Jag rusar fram och ser att avgasröret lossnat från anslutningen till turbon. Efter överläggning med skepparen beslöts att fortsätta resan till Gbg och Skarvikshamnen. Jag hade inget i reserv att sätta dit och svetsning var omöjligt. Då vi behövde bogen för styrförmågan vid låg fart fick den gå mest hela resan ner. Till slut var det bara skepparen och lotsen kvar på bryggan då röken från bogdieseln verkligen drog uppmärksamheten till sig vid slussarna. Det var så man nästan skämdes ,men nöden har ju som bekant ingen lag. Ibland verkade det som om de hukade sig på bryggan.

Nåja , vi kom ner till Gbg och med hjälp av en arbetsbåt och flotten fick vi tappen och låsmuttern på plats efter mycket besvär. Naturligtvis gjordes jobbet utan hjälp från land, det var ju Thunbolaget! Insp. Bensby var som vanligt sjäv med och jobbade. Sedan återstod bara att vaska bogdieselrummet rent från ett tjockt sotlager på skotten. Rent blev det inte utan det blev till att måla om allt som fanns där.

Lurö gick oxå regelbundet med värmelaster med smörjolja till Uddevalla från Coryton(London). Det innebar ett par nätter utan sömn då pannorna var 2st Clayton. Alla som haft Clayton i maskinrummet förstår varför. De två Clayton som fanns ombord på Lurö hade ingen steglös reglering utan hel/halvfyr. Detta innebar mycket jäkelskap då fotocellen ofta lade av vid stegningen. Ibland fick man ligga under pannan och försöka lista ut vad som hände. Brännarna på Clayton satt underst på pannan och det var naturligtvis dåligt med plats så man precis fick ut brännarna för underhåll. Det blev många och långa stunder därunder.

Efter och före varje värmelast brukade jag själv dränera slingor och rörledningar med hjälp av motormannen. Detta för att upptäcka ev läckage på slingorna i tankarna och undvika frysta rör och ventiler på vintern. Det blev en hel del reparationer vid S-mans kaj , granne till Gotenius varv. Efter mycket tjat från överstyrmännen gav jag upp och lämnade ansvaret till dem. Människan är ju av naturen lat. Detta skulle jag inte gjort visade det sig.

En vinter låg vi vid Nestles raff. i Porvu och lastade värmelast när Öst kom till mig och berättade att en ventil fryst sönder. Så var det med den dräneringen! Jag gick till pumprummet och stängde av ångan till däck. Sedan demonterade jag ventilen och hittade en reserv som passade, fast utan kägla. När vi skulle montera ventilen fick vi inte dit ena packningen. Under tiden vi jobbat hade Öst sagt något om att han steamade och jag antog att han använde en slang som var kopplad före avst.ventilen i pumprummet. Det fanns fler frysta men inte spräckta ventiler i de andra steamschappen. Jag stängde av steamet till slangenoch delade på den så vi kunde använda den för att smälta isen som höll på att krypa ut ur röret vid ventilen. När allt var riggat och klart gick jag in i schappet och skulle precis varsko motorman att mycket försiktigt öppna på steamet när isproppen släpper. Het ånga strömmade ut i det trånga schappet och jag kastade mig ut på däck. Ångan hann med att bränna mig på ryggen och ena sidan riktigt ordentligt. Öst hade öppnat avst.ventilen så det stod tryck på alla steamrör på däck.(den galningen). Trots dusch i kallt vatten blev det bara värre. Jag fick åka iland till läkare som gav mig lite smärtstillande och några specialkompressor att skydda brännblåsorna med. Han tyckte jag kunde fortsätta jobba. Finnarna är och var hårda!! Jag fick naturligtvis sjukavmönstra och resa hem med första flyg. Det blev en smärtsam hemresa. Då jag kom hem blev det sjukan direkt och efter att jag varit hemma och vänt blev det ett par veckor på Falu Lasarett. Den tiden vill jag inte ha tillbaka. Jag vet inte hur många ggr jag förbannade mig själv för att jag släppt dräneringen och Öst för vad han gjort.

Långt senare fick jag min ”hämnd” efter en häftig diskussion med samma Öst om hur man reglerar temperaturen i lasttankar med steamslingor. Styrmännen envisades med att reglera temp. i tankarna genom att använda sig av tilloppsventilen ,medans jag ville att de skulle öppna fullt på tilloppet och reglera med returen. Detta för att undvika att få in last i slingorna och en jämnare reglering. Efter vår häftiga diskussion rusar Öst ut på däck och in i ett av steamschappen för att ställa om regleringen enligt mina anvisningar. Han har så bråttom att han inte märker att det står ca 40cm med hett vatten på durken , orsakat av en kondensläcka. Då han inte har några stövlar utan vanliga skor bränner han sig på hela högra underbenet. Trots lång kalldusch blir det stora och smärtsamma blåsor. Han fick mönstra av och resa hem för behandling vid nästa hamn. Hur är det man säger: Synden straffar sig själv! Jag njöt inte ,utan tyckte mest synd om honom ,då jag visste hur smärtsamt det var för honom.

Det finns mer att berätta men det skulle bli för långt.Detta är några av de mest minnesvärda episoderna.

Bengt Larsson

Fd Mch M/T Lurö

  • Comments(0)//seamens.poetica.se/#post90
Next »