För alla som har eller haft någon anknytning till sjöss, och vill dela med sig av sina minnen till andra. Om ni vill skriva in eran historie kan ni maila till mig så ansluter jag er till Bloogen. Ni kan bjuda in andra som ni vill ska skriva här, det måste finnas oändligt med episoder och händelser som Ni har varit med om under eran resor runtom i världen.
I maj 1962 mönstade jag ombord på S/S Hunting, en av Sveriges sista koleldade fartyg. Tror det bara var S/S Monark också.
Efter last i Gävle, Iggesund och Holmsund av massa så bar det av mot Dublin efter att ha bunkrat i Köpenhamn. Ombord var det blandat med folk, mest skåningar, men befälen från Karlshamn . Skeppare var Olof Andersson, 1:e styrman Olof Färnhammar, 2.e Brogren och 3:e Sigurdsson, tror han hette. Honom mötte jag några år senare på en festplats i Hamrånge! Msinbefälen minns jag ej, men eldarna, Henry Jensen och Olli Halava och smörjarna Nilo Koponen och Ralf Olsson.
Honom minns jag bäst, när vi var på väg från Köpenhamn väckte han mej mitt i natten , jag gick 8-12 på däck, och ville att jag skulle lyssna på en bar låt. Det var I can´t stop loving you med Ray Charles. När vi kom till Dublin tog vi en buss till centrum och strövae omkring. Ralf köpte en klocka som han bytte med mej i Gdansk för att köpa Vodka. Jag hade en certina, han en Junghans som polackerna inte kände till. Ralf hamnde sedan i början på 70-talet i fänglese i USA, oskyldt dömd för mord. Men engagemang från Jokkmoks-Jocke och en barndomskamrat till mej, så fick de honom fri från Marquette efetr några år.
Nåväl, efetr Dublin så gick vi till Preston, England. Någon som minns Steamers hotel?, en risig pub nära hamnen. En kväll hamnade vi i en källarklubb där ett rockband spelade, det KAN ha varit Beatles, de hade den musiken, men detta var ju innan de blev kända.
I hamnen låg ett annat svenskt fartyg, Arabritt, där fanns några från Gävle ombord. En kille, Hasse Hillström hade polat med en klasskompis til mej, en annan, Christer söderman var klasskamrat med en kompis i Norsundet. Just Christer skulle jag några månader senare segla med ombord i Sveabolagets Garm ! det tog ett tag innan vi kom på att vi kände varandra. Som tur var, när jag mönstrade på Garm så hade en matros, Hans Engman , från S/S Hunting(!)mönstrat av någon dag innan. Dret var tur det, för vi kom inte överens. Jag hade nog vänt direkt om han varit kvar. Vintern 1963 mönstade jag av, isen stängde alla hamnar norr om Stockholm då.
Några andra namn som jag minns från de fartygen är Åke Nilsson Hässleholm, Sten-Olov Söderberg , från Ö-vik ( Hunting) Lasse Jansson från Brottby, Lars " linkan" Lindgren, Börje" Kalix" Widgren och systrarna Eichinger, Heidi och Edda. Heidi träffade jag på 1987 i Norrtälje, då körde hon buss där ! Vi hade också en kineskock en tid, Bo Lam, men som kallades för Ming Fo av Linkan, de hade seglat tillsamamns tidigare.
Bo Lam såg jag senare på TV när han räddades från M/S Gudrun som gått på grund och sjönk utanför Oxelösund, tror jag det var.
Nog är det märkligt vilka sammanträffanden man råkat utför ! Om någon känner igen några av namnen, vore det roligt att få veta det.
Under
min tid som 2Ma ombord på M/S Bolivia upplevde jag mycket både ombord och
iland. Bla höll jag på att bli akterseglad 2ggr. M/S Bolivia var en riktig
Marthabåt långt innan S/S Martha blev en kultfilm bland dagens och gårdagens
sjömän.
GDYNIA
Gdynia
var en favorithamn under kustresorna,inte pga det politiska läget utan för att
polackerna struntade i kommunismen så mycket de vågade för de andra kamraterna
i Warzawa-pakten. Detta innebar ett ganska vilt nattliv. Det gick relativt lätt
att växla utländsk valuta. Ibland gick det för lätt och där stod en grundlurad
sjöman eller turist med en sedelpacke som innehöll ett mycket begränsat antal
polska slottyn. Svartväxlarna var fenomenalt skickliga med fingrarna. Jag hade
turen att klara mig. Vid hamnliggande i Gdynia blev det alltid taxi till Sopot
och Grand Hotel. Där blev vi behandlade som celebriteter pga vår relativa
rikedom. Det brukade bli mycket mat och dricka. Som avslutning på kvällen blev
det Gdynia och någon “dansrestaurang”. På restaurangen var det gott om polskor
som ville ha kontakt och man gick sällan eller aldrig därifrån ensam. Efter en sådan
väl genomfestad natt vaknade jag upp en Söndag fm av ljudet från en TV. Det var
Gomulka (partichefen)som höll låda. Jag var torr i halsen och fick en ljummen
öl att bota törsten med. Som om det inte var nog med Gomulka och törsten
konstaterade jag att Bolivias avgångstid redan var passerad med flera timmar.
Nu satt jag riktigt i klistret och såg framför mig fängelse i Polen och sparken
från rederiet. Efter att hjälpligt ha kvicknat till beslöt jag att i allafall försöka
hitta gaten som jag gått ut genom och där mitt landgångspass var deponerat.
Taxi fanns inte att få tag i så det blev att promenera efter anvisningar från
min ”scandal beauty” och vänliga människor på vägen. Första gaten jag kom till
skickade mig vidare till nästa . Glatt överraskad att inte bli inburad på
direkten gick jag dit. Vid ankomst till den rätta gaten blev jag mottagen av
leenden polacker som skakade beklagande på sina huvuden när de såg mitt
tillstånd. Bakruset syntes tydligen trots min återställaröl. De kollade i sina
register och jag fick tillbaka mitt landgångspass! Då jag inte kom ihåg
kajplatsen frågade jag och fick vägen utpekad. Det hela verkade mycket skumt då
Bolivia redan skulle vara ute på Östersjön. Ett litet hopp började spira i min
ansträngda hjärna så jag fortsatte gå efter anvisningarna. När jag närmade mig
ett kajskjul skymtade jag ett grått skrov i Johnson-Lines nyans. Ännu syntes inte namn eller skorsten men
hoppet ökade att det skulle vara Bolivia. Vi hade varit den enda Johnsaren vid
kaj då jag gick iland. Till slut såg jag både skorsten med rätt märke och en akterspegel
med M/S Bolivia påmålat. Räddningen var nu mycket nära och de sista meterna
till fallrepet gick rekordsnabbt. Väl ombord gick jag till bef.mässen där
kompisarna satt och fikade 10-kaffe. Det blev ingen särskild reaktion och inget
snack om att Bolivia fått vänta på mig. Förklaringen var att avg.tiden ändrats
pga långsam byråkrati så lastpapperna inte blivit klara som beräknat. Detta var
en av mycket få gånger i mitt liv då
jag välsignat byråkrati och kommunism i förening eller var för sig. Efter en
snabb kopp fika blev det fyllebingen och vila tills jag törnade till min
4-8vakt på em. Inget fängelse,ingen spark från rederiet och ingen loggning
ombord. Snacka om tur!
PUNTARENAS
En
annan favorithamn var Puntarenas på WICA-traden. Varför har jag aldrig riktigt
förstått då det på den tiden inte fanns många näringsställen. OK det fanns gott
om snygga och tjänstvilliga tjejer. Kan ha berott på det. Under två resor på
WICA resp. Sydpacific hade jag en mycket duktig och trevlig M-elev på min vakt.
Vi brukade gå iland tillsammans när tillfälle gavs. En av hans många fördelar
var att han hade ett litet reseur med väckningsfunktion som alltid togs med
iland. Detta gjorde det lättare att törna till i tid på morgonen dagen efter.
De flesta hamnarna på WICA-traden
innebar ankring och lastning /lossning via pråmar. Så även vid Puntarenas. M/S
Bolivia ankrade upp på redden och började lasta kaffe via pråmar. Då
sjövakterna gick fick eleven och jag lugna oss till avlösningen vid ½-9 på
kvällen. Då bar det iland med en bogserbåt för pråmarna. Väl iland hittade vi
snart varsin skönhet. Avgång var satt till midnatt så det blev lite jäktigt med
käk,dricka och underredsbehandling. Vi hann med allt i tid och gick ner till
kajen där bogseraren låg. Där fick vi reda på att det gick långsamt med
lastningen som inte beräknades vara klar förrän efter att vår morgonvakt
börjat. Efter en snabb överläggning beslöt vi att gå tillbaka till våra resp.
skönheter igen. Det blev ny behandling och sedan lite sova. Även några drinkar
slank ner innan vi somnade in. Vid överenskommen tid blev jag purrad av eleven
och vi gick ner till kajen. Alla bogserbåtarna var nersläckta och ingen
skorstensbelysning med Johnson-stjärna syntes till på redden. Nu började det
kännas lite stressigt. Aktersegling på gång. Vi hoppade ombord på en bogserare
och fick liv i en besättningsman. Han gav oss nytt hopp då han bestämt hävdade
att Bolivia inte avgått. Vi erbjöd besättningen våra sista slantar om de körde
oss till Bolivias ankarplats och de tog budet. Jag var fullt övertygad om att
vi skulle få åka tillbaka till kajen igen blåsta på slantarna ,men höll god min
då det verkade vara vår sista chans att komma ombord. När vi kom närmare det vi
trodde var ankarplatsen började det skymta fram ett skrov som påminde om
Bolivia. Efter ytterligare några minuter blev vi säkra på att det var rätt
fartyg. Ända framme såg vi att fallrepet redan var sjösurrat. Vår sista chans
att komma ombord blev att hoppa ombord på kaffepråmen och sedan upp på det
sista kaffeslinget som lastades. Vi klamrade oss fast vid slinget och åkte
snabbt upp i luften. Stuvarna körde säkert winscharna extra fort för att jäklas
med oss. Ombord kom vi och sattes ner på däck till stuvarnas jubel. När vi
hämtat oss från luftfärden fick vi reda på att det var avgång om 15 minuter. Då
klockan inte var 04 ännu trodde jag att 3Ma gjort sjöklart, men icke. Det blev
snabb omdressning till arbetskläder och en av mina snabbaste sjöklargöringar
ombord på Bolivia.
Att
skorstensbelysningen inte funkade berodde på en säkring som lagt av och ingen
hade varskott Trikaren. Iväg kom vi i rättan tid och alla var med. Ingen
aktersegling här inte,även om det varit nära för eleven och mig.
Ombord på M/S Brasil gjorde jag en resa på WICA-traden som 1ma. Som rubriken anger var det på många vis en riktig olycksresa,dock inte i maskin då allt funkade och inga större haverier inträffade. Det mest dramatiska var då en stor bit av nederdelen på ett cyl.foder på BBs aktra Hjm fick sig en hästspark av kolven i samband med ett lagerhaveri. Detta var lätt fixat med en mycket duktig svarvare som slipade till biten och satte tillbaka den med hjälp av gassvetsen. I samband med detta hjälpte jag svarvarn och motorman en förmiddag . Plötsligt kände jag en nästintill olidlig smärta på båda sidor om veka livet. Svetten började forsa och jag kunde knappt stå upp. Efter mycket möda och besvär tog jag mig upp i hytten. Jag kunde inte komma ur arbetskläderna utan la mig på durken oljig som jag var. Pinknödig blev jag men det kom inget ut trots idoga försök. Efter lunch kom Chiefen och undrade vad jag höll på med. Han varskodde 2Stm som var ansvarig för sjukvården. Efter mycket om och men samt konsultation med läkare i Gbg konstaterades njursten. Jag fick ett par värmeflaskor och lite piller. Inte nog med smärtan utan jag missade oxå den enda anständiga måltiden på hela veckan. Det var biffstek och jag kunde inte käka! Efter några dagar lugnade det ner sig och jag törnade till igen. Resultatet blev en ny smäll. Till sist försvann alla problem och urinen såg normal ut igen. Vid ankomst Cristobal för bunkring blev det läkarbesök där diagnosen bekräftades. Jag fick nya piller och blev uppskrämd av läkaren att inte dricka öl då denna ädla dryck innebar risk för återfall. Det blev rekord i uppehåll med 2 månader. Mitt livs längsta!
Hökarn ombord var en riktig snåljåp och käket var under all kritik. Han gjorde business på det mesta kom vi underfund med.När vi kom ner till Panamakanalen började mosquiterna ge sig till känna. Jag gick då till Hökarn för att få ett par sprayburkar med ”Radar”(myggmedel). Svaret blev att det var slut,vilket jag tyckte var konstigt då vi nyss kommit in i mosquitobältet. Senare på kvällen stod jag och stöttade relingen midskepps tillsammans med 1-kocken och ventilerade lumparminnen. Vi låg vid kaj så det fanns lite att kolla på kajen oxå, då stuvarna var i full fart. Plötsligt öppnas dörren till befälsgången och en bamsing kommer ut bärande på 2st kartonger Radar. Efter honom kommer Hökarn med samma last. Totalt 4 kartonger alltså. Bamsingen sticker snabbt iland med bytet och Hökarn ser väldigt snopen och skyldig ut då han upptäcker oss. Där försvann vårat myggmedel och Hökarn fick sig en slant.
WICA-traden (Westindia-CentralAmerica) var en jobbig trad med många ankomster och avgångar,ibland flera om dygnet. Ungefär som Svea-bolaget en gång i tiden längs Norrlandskusten. Ibland visste man inte vilket land man vaknade upp i. Chiefen och jag delade på manövrandet så vi kunde sova någorlunda bra. Det var en massa småpartier att lossa och lasta vilket gjorde att vi hade en särskild laststyrman mönstrad. Bla hade vi några mattor som stuvades på lastkontoret ,för senare leverans i en hamn.
. När det var dags för lossning var de försvunna. Trots mycket letande och forskande förblev de borta. Vår finske Laststyrman var galen men det hjälpte inte. Borta var mattorna. Några dagar senare gick jag ner i Hökarns förråd för att öppna för ett par fristående färskvattentankar. När jag öppnat ventilerna kollar jag utrymmet ovanpå ena tanken då jag sett något konstigt. Där fanns mattorna! Allihopa som vi saknat. Jag gick till Chiefen och talade om mitt fynd. Vi två hade börjat föra lite journal på alla missförhållanden pga Hökarn så detta passade bra in där. Hökarn konfronterades inför skepparen men blånekade till en början. Till slut fick han krypa till korset och erkänna. Chiefens och min journal började nu bli diger. Tanken var att presentera det hela för ”Kalopsingenjören”,dvs ekonomi-inspektören, vid ankomst Sverige. Detta blev aldrig av pga följande händelse.
Då jag hade bra kontakter med 1e kocken genom gemensamma lumparminnen beslöt vi att inhandla en massa skaldjur till en ordentlig kräftskiva.Kocken var given som tillredare och vi andra assisterade villigt. På Lördagskvällen samlades vi ett glatt gäng på popens soldäck och började dricka och käka. Med var mina speciella landgångskompisar Båsen,Timpa(Timmerman) och en spansk Matros. Vi hade haft många roliga landgångar då Matrosen kunde snacket och vi kom ifrån de vanligaste ställena. Båsen var lite handikappad med en skadad fot som gjorde att han haltade. Han var dessutom tjock ,eller som det heter nuförtiden överviktig. Jobbet klarades utan problem men han fick höra lite skitsnack bakom ryggen. Chiefen var där oxå och spelade på sin gitarr så vi fick vårt lystmäte av Taube och andra allsångslåtar. Stämningen var god när jag blev tvungen att dra mig tillbaka ganska tidigt ,då jag hade tankat lite väl häftigt.
Nästa morgon vaknade jag efter frukost och hade alltså missat ägg&bacon som var obligatoriskt som söndagsfrukost.När jag lite bakis kom ut på akterdäck med en kopp kaffe kände jag genast att något var riktigt galet.
Stämningen kändes dyster och konstig. Alla såg nedslagna ut. Till slut frågade jag en av grabbarna vad som var fel. Han berättade då att Båsen hade dött.Jag blev alldeles stum och såg troligen dummare ut än vanligt.
Någon hade hetsat Båsen med att han inte kunde klättra upp i aktermasten vilket givetvis skulle bevisas att det var fel. Han hade klättrat upp och på nervägen hunnit i höjd med masthuset då han tappat greppet och fallit ner i däck. Maskineleven som var på väg att törna till 12-4vakten såg fallet och larmade. Alla försök att rädda båsen var förgäves då han brutit nacken. Under tiden jag sovit hade fartyget gått till närmaste hamn och skickat iland Båsen för vidarebefordran till Sverige. Senare under dagen hölls skeppsförhör/sjöföklaring om händelsen som förklarades vara en olyckshändelse.
Resten av resan var definitivt inte munter utan mest dyster med många som frågade sig varför. Vid ankomst Sverige gjordes allt det juridiska om . Nu med jurister från land som rättade till div misstag. Alla som varit med på festen blev förhörda och lämnade vittnesmål. Jurister från rederiet hjälpte oss att berätta ”rätt” version genom noggrann genomgång innan vittnesmålet. Genom denna tragiska händelse klarade sig Hökarn då det inte blev tid över till något snack med ”kalopsingenjören”. De flesta skulle mönstra av och allt var rörigare än vanligt.
Långt senare fick jag ombord på M/S California reda på vem som varit boven och hetsat Båsen.Det var en som jag aldrig misstänkt och jag blev väldigt besviken på en person som jag litat på. Där ser man vad som kan hända när förståndet går ut och fyllan in!
På resorna till Sydpacific
och La Plata hade vi på California alltid däckslast. Säkerligen var det samma
på de andra ”Johnsarna”.
Det kunde vara allt från
lastbilschassin från Volvo till grisar. Vi hade oxå hästar som däckslast vid
något tillfälle. Grisarna var de i särklass underligaste och mest illaluktande
bland de olika däckslasterna.Om jag kommer ihåg rätt så var det 6st ”nassar”.
Vad jag fick reda på skulle
grisarna till en experimentfarm i Brasilien som drevs av Johnsonfamiljen.
Det blev för ”Timpa” att
bygga grisakättar mellan masthuset och 4ans lucka. Grisarna kom lyckligt ombord
med hjälp av kran och placerades i kättarna.Vi lastade även hö och specialkäk
till de celebra gästerna som skulle räcka till ankomst Brasilien. En av lättmatroserna
blev,om inte mönstrad som grisaskötare ,så iallafall utsedd till detta. Både
grisarna och skötaren såg ut att trivas till en början. Mest lättmatrosen då
han inte behövde direkt överanstränga sig. Vi klarade av Biscaya utan större
problem och värmen började anmäla sig. Detta fick till följd att det spreds en
riktig skitlukt från fördäck. Då California inte hade AC var jag normalt gynnad
med hytt på förkant midskeppsbygget ,med öppningsbara ventiler och en skönt
fläktande fartvind. Denhär överresan blev det stängda ventiler och fläkt på
högvarav.
Strax efter vi hade lämnat
Biscaya bakom oss blev en av däckspassagerarna hängig och slö. 2ndre Styrman
larmades då han hade hand om sjukhytten. Feber konstaterades och via gnistens
kontakter med land blev diagnosen lunginflamation. Nu fick 2ndre Styrman
användning för sina kunskaper om hur man använder penicillinsprutan. Efter en
ordentlig griskur med penicillin så piggnade sjuklingen till och hade snart
knorr på svansen han oxå.
Grisarna skulle sättas iland
i Rio som oxå var första hamn i Brasilien.
När vi ankrat upp på redden
fick vi reda på att det var hamnstrejk. Det blev lugna gatan på redden i väntan
på att strejken skulle sluta.Efter några dagar blev läget bekymmersamt då
importlicensen höll på att gå ut. Vi fick order att lätta ankar och gå till
Santos istället där det inte strejkades. Med hjälp av Johnson Lines goda
kontakter fick vi gå diretkt till kaj vid ankomst och blev inklarerade.
Grisarna skickades iland utan att någon saknade dem , utom möjligen
grisaskötaren som fick gå tillbaka till det betydligt hårdare jobbet som
lättmatros.
Efter lossningen skickades vi
ut på yttre redden att ankra och vänta på vår törn. Då vi var inklarerade fick
vi tillgång till speedbåt med hjälp av lotsarna. Vi var enda båten på yttre
redden som hade detta,då man normalt inte klarerade in liggande där pga risk
för dåligt väder. Gissa om de andra besättningarna var avundsjuka på oss?
Fastän jag hade fått lida med
värme och dålig lukt välsignade jag till slut grisarna ialla fall.Ingen som jag
kände sa nej till några extra landgångar i Santos. Speciellt inte då man hade
fast tjej iland.
Utgifterna blev större men
man måste ju offra sig ibland!
BlandatPosted by Admin Sunday, May 10 2009 10:29:37 jag undra om någon kan hjälpa mig med uppgifter om skyte.... som brand i
göteborg2007.. har hört att den skulle huggas upp i Fredrikshamn varv skulle
vara roligt att få detta bekräftat.. tid då detta skede och för vem som sålde
den dit
